Kategori: Israel

Till mina nuvarande och framtida vänner,

När jag först hörde talas om vad Kim håller på med blev jag både glad och lättad.
Det kändes som om någon annan i världen insåg att jag är något mer än bara en rubrik i en dramatisk scen i kvällsnyheterna.
Han bad oss att hjälpa honom visa er, Sveriges folk, medaljens baksida. Vår sida av historien. Jag sa till mig själv: ”Vad bra! Det ska jag göra i morgon bitti, så snart min chef är på annat håll.”

Nu är jag hemma. Ingen chef i närheten.
Men jag känner mig så trött och så liten. Jag tänker på er i ert vackra land, hur fjärran ni är från hela den här röran och jag har ingen aning om hur jag skulle kunna nå fram till er.
Hur kan jag få er att förstå min sida av konflikten? Vad f-n ÄR min sida av konflikten? Jag är lika förvirrad som alla andra. Jag är 30 år gammal, uppvuxen i norra Israel och jag har tillbringat fler nätter i skyddsrum än jag kan räkna – jag har sett saker som inget barn borde se. Trots detta finns det, nu när jag är äldre, inget hat i mitt hjärta. Det har det aldrig funnits.
Jag är inte någon expert på historia; jag kan inte säga vem som började; jag vet inte ens om det finns något hopp för mitt lilla land. Jag känner inte människorna på den andra sidan.
Men jag har araber som är mina vänner. Många av oss har det.

Jag ska inte ljuga – det är inte en perfekt harmoni. Saker och ting här är så komplicerade så jag vet inte ens hur jag skulle börja. Men en sak vet jag – i Israel är namnet ”Shalom” (fred) mycket vanligt. Det är namn på människor, gator, restauranger, huvudtrafikleder, hotell, skolor, byar, o.s.v. När vi svarar i telefon, säger vi ”shalom”. Vi använder ”shalom” som hälsning när vi kommer och när vi går. Ordet ”fred” finns i vår vardag. Min grundskola hette ”Shalom Aleichem”.

Vi har så många sånger om fred, om shalom – både gamla och nya – sånger som finns i vår israeliska DNA för evigt. Ni måste få veta detta. Jag känner att jag måste förklara detta. Självklart har vi våra radikala. Ni har dem också. De finns överallt.
Israelen i gemen är fredslängtande. Ni kanske har svårt att tro det – men shalom, fred, finns i vår mentalitet.

Men vi är trötta. Jag känner det. Jag ser det i människors ögon. Det har varit 60 år av oavbrutet krig. Vi har alla drabbats hårt. Ibland känner jag det som om vi har att göra med brutala, galna terrorister och ibland känner jag att jag vill sträcka ut min hand till dem, eftersom de antagligen är lika trötta som jag.

”T”

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

Hur ser jag på detta pågående drama om Israel?
Nåväl – jag skulle kunna skriva om historia, men jag tror inte det imponerar på någon… Jag har även en känsla av att det inte skulle uppskattas om jag påpekade att de så kallade ”anti-zionistiska” eller ”anti-israeliska” synpunkterna är täckmantlar för helt vanlig, gammalmodig, antisemitism, som inte är tillåtet. Det kan vara helt ok att säga de värsta tänkbara saker om Israel, Israels försvarsmakt, Israels folk, till och med att publicera sådant vidrigt blodsförtal som publicerades förra året om att Israel säljer palestiniers kroppsdelar. Är det ingen som vet att Israel tillhandahåller sjukvård till palestinier och även araber från sådana arabländer som inte har några diplomatiska band med Israel? Tänk på hur många arabiska liv som har räddats med hjälp av organ som donerats av judar.

Det verkar som om både européer och muslimer tycker att judar är främlingar på denna jord, som utomjordingar… (ungefär som ET åk hem…utan ett hem…) De – judarna – får inte lov att existera, något som tydligt markerades för bara 60 – 70 år sedan. Världen uttryckte det tämligen enhälligt. Vidare, inte nog med att judarna har fräckheten (”chutzpan”) att leva (frodas, till och med), de har dessutom mage att försvara sig. Således hör ni inte talas om det enormt stora antal missiler som skickats mot civila, i synnerhet med förskolor och skolor i södra Israel som mål, under de senaste åren. Däremot, i samma ögonblick som Israel reagerar… och man reagerar inte förrän efter mycket lång tid… det är först då ni får höra om de hemska Israelerna (Satan personifierade) som dödar dessa stackars, fredsälskande palestinier.

Tänk efter! Ställ er frågan: Er hemstad Malmö, Borås (fyll i valfri svensk stad) bombas dagligen, med barn och gamla som mål, och ni lever i ständig skräck för att dödas och att era barn ska bli föräldralösa. Vad skulle ni göra då? Hur många personer måste skadas eller dödas av dessa attacker av människor som har som uttalat mål att utplåna er från jordens yta… innan ni reagerar?

Hur kan det komma sig att ingen talar om Assad som slaktar sitt eget folk? Ja, han har redan mördat cirka 8 000 av sitt eget folk. Hur kan det komma sig att ingen talar om muslimska barn som får lära sig att hata människor med en annan tro och religion och att döda dem, även i Europa? (Jag vet, jag bodde i Nederländerna tidigare.) Hur kan det komma sig att de enda människor på denna jord som saknar rätt att försvara sig är judarna? (Israel är fortfarande, tack och lov, en judisk stat om det är någon som behöver påminnas om det)

Bästa hälsningar,

Shoshi

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.