Kategori: Israel

”ET åk hem… utan ett hem”

Hur ser jag på detta pågående drama om Israel?
Nåväl – jag skulle kunna skriva om historia, men jag tror inte det imponerar på någon… Jag har även en känsla av att det inte skulle uppskattas om jag påpekade att de så kallade ”anti-zionistiska” eller ”anti-israeliska” synpunkterna är täckmantlar för helt vanlig, gammalmodig, antisemitism, som inte är tillåtet. Det kan vara helt ok att säga de värsta tänkbara saker om Israel, Israels försvarsmakt, Israels folk, till och med att publicera sådant vidrigt blodsförtal som publicerades förra året om att Israel säljer palestiniers kroppsdelar. Är det ingen som vet att Israel tillhandahåller sjukvård till palestinier och även araber från sådana arabländer som inte har några diplomatiska band med Israel? Tänk på hur många arabiska liv som har räddats med hjälp av organ som donerats av judar.

Det verkar som om både européer och muslimer tycker att judar är främlingar på denna jord, som utomjordingar… (ungefär som ET åk hem…utan ett hem…) De – judarna – får inte lov att existera, något som tydligt markerades för bara 60 – 70 år sedan. Världen uttryckte det tämligen enhälligt. Vidare, inte nog med att judarna har fräckheten (”chutzpan”) att leva (frodas, till och med), de har dessutom mage att försvara sig. Således hör ni inte talas om det enormt stora antal missiler som skickats mot civila, i synnerhet med förskolor och skolor i södra Israel som mål, under de senaste åren. Däremot, i samma ögonblick som Israel reagerar… och man reagerar inte förrän efter mycket lång tid… det är först då ni får höra om de hemska Israelerna (Satan personifierade) som dödar dessa stackars, fredsälskande palestinier.

Tänk efter! Ställ er frågan: Er hemstad Malmö, Borås (fyll i valfri svensk stad) bombas dagligen, med barn och gamla som mål, och ni lever i ständig skräck för att dödas och att era barn ska bli föräldralösa. Vad skulle ni göra då? Hur många personer måste skadas eller dödas av dessa attacker av människor som har som uttalat mål att utplåna er från jordens yta… innan ni reagerar?

Hur kan det komma sig att ingen talar om Assad som slaktar sitt eget folk? Ja, han har redan mördat cirka 8 000 av sitt eget folk. Hur kan det komma sig att ingen talar om muslimska barn som får lära sig att hata människor med en annan tro och religion och att döda dem, även i Europa? (Jag vet, jag bodde i Nederländerna tidigare.) Hur kan det komma sig att de enda människor på denna jord som saknar rätt att försvara sig är judarna? (Israel är fortfarande, tack och lov, en judisk stat om det är någon som behöver påminnas om det)

Bästa hälsningar,

Shoshi

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

”ET go home… without a home”

How do I view the ongoing drama about Israel?
Well, I could talk about history, but I’m not sure it impresses anyone… And I feel that people will not like me saying that the so-called ’anti-Zionism’ or ’anti-Israel’ stances are cover-ups for good old anti-Semitism, which is not allowed. You can be perfectly okey saying the worst things about Israel, the IDF, the Israeli people, even publishing such blood libel as was published last year about Israel selling body parts of Palestinians. Doesn’t anyone know that Israel provides medical health to Palestinians and even Arabs from Arab countries which Israel has no diplomatic ties with? Think of how many Arab lives are saved because of organ donations from Jews.

It seems that both Europeans and Muslims feel that Jews are strangers in this world, like aliens… (kind of ET go home… without a home…) They, the Jews, are not allowed to live, and we noticed this only 60-70 years ago. The world expressed it quite unanimously. Moreover, a greater ’hutzpa’ is not only that Jews continue to live (actually they thrive), but they actually have the nerve to defend themselves. Thus, you won’t hear anything about the enormous number of missiles shot at civilians; in particular, targeting kindergartens and schools in southern Israel for years. However, the minute that Israel reacts… and it reacts after a very long time… Only then, you’ll hear about the terrible Israelis (incarnated Satans) killing these poor, peace-loving Palestinians.

Think about it. Ask yourself: your home town of Malmö, Borås (fill in with any Swedish town or city) is bombarded on a daily basis, targeting your children and elders, living in constant fear that you may be killed and your children become orphans. What would you do about it? How many people need to be killed or maimed by these attacks, by of people who declare that they want to wipe you out day in and day out… until you react?

How is it that no one speaks about Assad who slaughters his own people? Yes, he already killed about 8,000 of his own people. How is it that no one talks about Muslim kids learning to hate people of other beliefs and religions and kill them, including in Europe (I know, I lived in the Netherlands)? How is it that the only people on this earth who is not allowed to defend itself is Jewish (Israel is still, thank God, a Jewish state… for anyone who needs a reminder)?

Best wishes,

Shoshi

Read this letter in Swedish.

”The word ’peace’ is in our everyday life”

Hey friends, or friends to be.

At first, when I heard of Kim’s actions, I was so happy and relieved.
I felt like someone, out there, see more in me than just a headline in a dramatic scene at your local evening news.
He asked us to help him to show you, people of Sweden, the other side. Our side of the story. I told myself: that’s cool. First thing tomorrow morning, when my boss is not around.

Now I’m home. No boss around.
But I feel so tired. I feel small. I think of you guys in your beautiful country, how far you are from all this mess, and I have no idea how I can touch your heart.
How can I make you see my side of the conflict? What the f_k IS my side of the conflict? I’m confused like everybody else here. I’m 30 years old, grew up in north Israel and I’ve spent more nights in bomb shelters than I can even start to count – I’ve seen some things that no child should. Yet, now I’m older, and there’s no hate in my heart. Never was.
 I’m not a history master, I can’t tell you who started it all, I don’t even know if there’s hope for my little country. I don’t know the people from the other side.
But I have Arab friends, many of us do.

It’s not a perfect harmony, I won’t lie. Things here are so complicated that I don’t even know how to start. But I do know that in Israel the name ”shalom” (peace) is very common. For people, streets, restaurants, main roads, hotels, schools, villages and more. We answer the phone with ”shalom”, we use ”shalom” as a welcome greeting, and also as goodbye. The word ”peace” is in our everyday life. I was in ”Shalom Aleichem” elementary school.

We have so many songs about peace, about shalom – old and new – songs that are in our Israeli DNA for ever. You must know that. I feel like I have to tell you that. Of course we have our radicals. You have them too. They are everywhere.
The majority of Israel is a real peace seeker. You might find it hard to believe, but shalom, peace, is in our mentality.

But we are tired. I can feel it. I can see it in people’s eyes. It’s been 60 years of non stop fighting. We all got burned really bad. Sometimes I think we’re dealing with a brutal crazy terrorist, and sometimes I feel the need to reach out my hand to them, cause they probably  are tired, just like me.

”T”

Read this letter in Swedish.

Jag heter Oshra och jag har en bekännelse

Jag heter Oshra och jag har en bekännelse: Jag älskar Israel! Verkligen!

Vi har ett otroligt poetiskt språk, vi har storstäder och gröna ängar och gula öknar. Vädret är fantastiskt; det är aldrig för varmt eller för kallt. Vi har stränder och vi har vackra berg. Vårt utbildningssystem är ett av världens bästa; vi uppmuntrar stora tänkare och att tänka utanför ramarna. Vår sjukvård är inte alltför dyr. Vi får lov att säga vad vi tycker och att protestera när det behövs – och vi gör det utan våld. Israel är ett fantastiskt land. Jag älskar det. Verkligen.

Misstförstå mig inte – det är inte alltid lätt för mig att erkänna det. Jag håller inte alltid med om det mitt land gör. Jag är pacifist. Jag har vad man skulle kunna kalla en romantisk syn på livet. Jag väljer detta själv! Jag väljer att vara lite naiv och att tro att om människor vill ha fred så kan de göra skillnad. Jag tror inte att våld är svaret, men jag vet att det finns många tillfällen när det inte finns något annat val.

Det är ingen här som faktiskt vill ha krig. Vi vill leva våra liv i fred, vi vill öppna tidningen och läsa artiklar om fotboll eller vetenskap eller till och med om någon ministers genanta sexfilmer! Allt utom krig.

Vi hatar inte araber. Vi lever tillsammans med dem, arbetar tillsammans med dem, blir vänner med dem. Det är medierna som gör det hela så otäckt. Det är samma medier som alltid visar den smärta och det lidande som folket i Gaza lever med, utan att någonsin nämna de stackars människor som lever i Israel under ständigt terrorhot.

Det är så här: BÅDA SIDOR ÄR DRABBADE. Krig suger för båda sidor! Vi njuter inte av detta. Vi vill bara leva vårt liv i fred, dricka vårt morgonkaffe och koppla av. Vet ni hur svårt det är att koppla av här? Varje gång en överljudsknall hörs tror man att landet är under attack. Varje gång en motorcykel varvar utanför huset så att det låter som varningssirenen så får man hjärtat i halsgropen.

Jag arbetar som grafisk konstnär och illustratör. För en månad sedan, under de senaste bombattackerna, hade jag en kund från Be’er Sheva (i södra Israel) som bad mig att undvika röd färg.. ”Röd färg” är namnet på larmsystemet i södra Israel. Tänk er en värld utan röd färg! En värld där rött är färgen för passion och energi, i stället för terror och skräck…

Slutligen – vi vill bara leva vårt liv och låta andra leva sitt. Detta är Israels verkliga folks röst.

♥
Oshra Pahima-Shemesh

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

Yossi från Jerusalem

Min Israelberättelse.
Hej, jag heter Yossi och jag kommer från Jerusalem, Israel.
Jag är 23 år och arbetar för ett israeliskt företag i Nederländerna. Jag tänker berätta om en kort period i mitt liv – mina tonår.

Som ni kanske vet, har Israel utsatts för många bombattacker under en lång period. Detta har varit i form av bomber på bussar, självmordsbombare i restauranger, i shoppingcentra och på andra ställen.
Som tonåring, när jag gick på gymnasiet, var jag rädd för att åka buss till skolan, vilket gjorde att jag var tvungen att åka hemifrån två timmar tidigare tillsammans med min mamma eller gå fram och tillbaka till skolan, 7 km i vardera riktningen.

Den 22 april 2004 – en självmordsbombare på buss nummer 14 i Jerusalem. En klasskamrat till mig var på väg till skolan med några andra elever. Efter några minuters bussresa sprängdes bussen av en självmordsbombare. Som ni säkert kan tänka er var detta en fruktansvärd morgon för mig och mina klasskamrater. Min klasskamrat skadades allvarligt i benet, men som tur var lyckades man rädda hennes liv. Hon tillbringade sex månader på sjukhus. En elev från min skola dog i attacken – 18 år gammal.

En annan gång, den första kvällen på Sukkot (judisk högtid). Jag kommer knappt ihåg detaljerna. Jag vaknade av att en kraftig explosion hördes i mitt hus, jag tittade ut genom fönstret och allt jag kunde se var svart rök. Det var en bilbomb på parkeringen till mitt hus. Tack och lov var terroristen rädd för att lämna bilen någon annan stans. Han lät den bara vara på en privat parkering och ingen skadades..

Det finns mer att berätta, men låt oss vara lite positiva och berätta om bra saker.
När jag var soldat i Israels försvar var jag ofta stationerad vid vägspärrarna mellan israeliskt och palestinskt område. Jag talade med tusentals palestinier varje dag. Jag var alltid tvungen att hålla i åtanke att orsaken till att jag var där var att vem som helst av dem kunde vara nästa terrorist som ville bli en ”shahid” (martyr), men jag visade dem alltid respekt.
Jag hörde många av dem beklaga sig över livet under den palestinska regeringen samt över Israels vägspärrar och över att de var tvungna att passera genom vägspärrarna varje dag.

Den som jag minns bäst, är dock en gammal man som bor i Gaza. Det var fredag eftermiddag och jag stod vid vägspärren mellan Ramallas bosättningar och Modi’in (3 mil från Jerusalem). En äldre man kom fram till vägspärren utan särskilt tillstånd att passera från Israel till Västbanken. Han berättade att han varit i Jordanien för en operation och att han nu ville återvända till familjen i Gaza. Vid den tiden på dagen var kontoret som utfärdade tillstånden stängt och han kunde inte få sitt tillstånd, vilket betydde att han inte skulle komma hem till sin familj. Jag var ansvarig officerare den dagen och jag ringde ett antal samtal till personen som var chef för tillståndskontoret och jag lyckades så småningom ordna ett tillstånd åt honom. Det som jag kommer ihåg med absolut tydlighet är följande mening: ”Jag önskar för min egen skull att Israel vinner och att vi alla kan leva under israeliskt styre”.
Jag vill bara berätta för er, kära svenska folk, att det finns två sidor av samma mynt. Det finns bra och dåliga saker. Det är det enda ni behöver känna till. Israel är inte att likställa med ondska. Det är bara ett litet land som vill leva i fred i den enda judiska stat som finns.

Tack!
Yossi.

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.