Som jag skrev i fredags: jag var barnsligt irriterad över att exet Y glömde bort min födelsedag (att jag överhuvudtaget brydde mig störde mig enormt). Att jag tog emot en massa samtal, SMS och ett femtiotal gratulationer på Facebook spelade ingen roll – jag ville bara att Y skulle komma ihåg mig och tänka på mig.
Igår morse kom det. SMS:et. Jag ser framför mig hur han drabbades av panik, svor på hebreiska och kastade sig på mobilen.
Jag läste meddelandet i sängen och jag njöt, men jag svarade inte (fortfarande barnslig) och på kvällen när jag kollade min mail hade Y skrivit: ”jag skickade ett SMS men fick inget svar, vilket är olikt dig. Är allt ok?”
Exakt: det är inte likt mig att inte svara på SMS. Däremot är det likt mig att vara långsint – jag är jäkligt långsint (och fortfarande lika barnslig).
Idag fyller Y år och när jag kom till jobbet skickade jag ett meddelande: ”grattis från nån som alltid är on time”. Han läser det det första han gör denna morgon och jag ska prägla hela hans dag.
(Alltjämt lika barnslig.)
Jäkligt barnsligt. Men också väldigt mänskligt…
Våga vara mänsklig!
Förstår dej, helgerån ju!! Så det SVIDER om!
Örfilen hängde i luften.
TACK! Då är det inte BARA jag som kan vara långsint… UNDERBART!
Ingen fara. Tänk alla dina ”jobbiga” sidor – jag är alltid, alltid lite värre än du.
Hehe… No pardon.
Exakt. Han kan väl lägga in en påminnelse i mobilen som vanligt folk!