Åh, ni vet hur skönt det är när man burit på något väldigt, väldigt länge.
Man går runt och böjer rygg och kan knappt andas. Vecka ut och vecka in håller det på. Till slut känner man att man inte längre kan leva om man inte får ur sig eländet.
Och så sätter man sig ner. “Det är ett par saker jag måste berätta”, börjar man och pejlar av läget. När man hajjar att man har en riktig lyssnare framför sig fortsätter man och lägger alla korten på bordet. Allt ska ut, “alla ska med”. Man blir svettig under armarna och röd om kinderna. Man har så mycket att säga att man snubblar över orden. En miljard stavelser ska ut ur den trånga lilla truten på en och samma sekund. Man drar efter andan, tar en paus. Rättar till luggen och fortsätter.
Det är så skönt efteråt. Jag lovar att det syns på vågen! Man går ner i vikt av att lätta sitt hjärta och en gång per tio år blir allting bra igen.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik