Bättre sent än aldrig är bullshit

Som jag skrev i fredags: jag var barnsligt irriterad över att exet Y glömde bort min födelsedag (att jag överhuvudtaget brydde mig störde mig enormt). Att jag tog emot en massa samtal, SMS och ett femtiotal gratulationer på Facebook spelade ingen roll – jag ville bara att Y skulle komma ihåg mig och tänka på mig.
Igår morse kom det. SMS:et. Jag ser framför mig hur han drabbades av panik, svor på hebreiska och kastade sig på mobilen.
Jag läste meddelandet i sängen och jag njöt, men jag svarade inte (fortfarande barnslig) och på kvällen när jag kollade min mail hade Y skrivit: ”jag skickade ett SMS men fick inget svar, vilket är olikt dig. Är allt ok?”
Exakt: det är inte likt mig att inte svara på SMS. Däremot är det likt mig att vara långsint – jag är jäkligt långsint (och fortfarande lika barnslig).
Idag fyller Y år och när jag kom till jobbet skickade jag ett meddelande: ”grattis från nån som alltid är on time”. Han läser det det första han gör denna morgon och jag ska prägla hela hans dag.
(Alltjämt lika barnslig.)