Ibland är det jobbigt att vara jag.
Vet inte varför men jag vaknade och tänkte på en posh italienare som jag dejtade för en massa år sedan (2009). Eller jo förresten, jag vet varför. För nån dag sedan såg jag en meme som handlade om hur bänga folk är som inte låter hunden sova i sängen och då kom jag att tänka på italienaren då han inte vågade luta sig tillbaka i min soffa då han inte ville få hundhår på sina posha italienska kläder. (”This is not going to work” och så var det med det.)
Så jag började tänka på honom och jag kom för allt i världen inte ihåg hans namn, men jag hade för mig att det började på bokstaven V. (Jag skrev så klart om honom på min blogg men jag kallade honom bara ”italienaren”, eftersom jag aldrig outar folk.) (Tack till honom för att han tröstade mig när min morfar lämnade denna värld.)
Till slut var jag helt enkelt tvungen att leta upp min dagbok från den här tiden (ni som inte skriver ner allt, hur står ni ut? Ni måste ju bli tokiga då ni kommer att tänka på nånting men inte minns exakt vad och vem och hur!). Bläddrade och bläddrade. Mycket riktigt: ”Middag med V******o” den 22 januari 2009. Hade rätt om bokstaven V. Men vad hette han i efternamn? Jag hade en känsla av att begynnelsebokstaven var M. Letade på FB. Vet ni hur många V******o det finns i Stockholm? Jättemånga.
Till slut kollade jag på Hitta och Ratsit och äntligen hittade jag honom. V******o M*******i.
Ni vet ju hur det är, när man inte kommer på något och man kan bara inte släppa det.
*puh* Nu kan jag andas ut.
Som ni hör så har jag lite för mycket fritid och jag måste verkligen få till det snart. Det här är ju ett lite sinnessjukt beteende.
