Jobbiga människor finns överallt, och de kommer alltid att finnas. Det går inte att helt slippa dem.
Men måste du ha dem så tätt inpå? Nej!
Har du också tänkt på det här med att du har kontakter på sociala medier, som du nästan aldrig ser ett livstecken från? Den enda gång de poppar upp är när de har något negativt (eller till och med spydigt) att säga. Det kanske händer en gång per år och du hinner glömma bort deras hela existens, men så huxflux dyker de upp och irriterar dig.
Bort med dem bara!
Jag har börjat plocka väck folk med rejäla spadtag på sistone. Exempelvis på Facebook. Bara för att vi var kollegor för över tio år sedan så betyder ju inte det att vi har något utbyte av varandra, så varför ska jag dela med mig av mitt liv till dig? Eller läsa om din bebislycka?
Bara bort!
För några månader sedan var det just en sån där dysterkvist som irriterade mig. Det hade hänt ett antal gånger tidigare. Något måste ha hänt med denna tidigare så rappa och smarta person. Nu hade hon förvandlats till ”Negativa Nina” och hon ”hängde löst” ett tag. Så kom det en dag då jag postade någonting humoristiskt och jag avslutade hela inlägget med att poängtera att det hela var skrivet med en fet och fuktig glimt i ögat, och att jag uttryckligen inte ville att någon lättkränkt skulle ta åt sig och brusa upp.
”Negativa Nina” brusade så klart upp och jag blev så trötter.
Bara bort med henne!
I mitt numera nyktra liv så har jag föga förvånande ”gjort slut” med sådana vänner och bekanta som konstant delar med sig av sina alkoholindränkta äventyr – inte på grund av min plötsligt skyhöga moral och mitt puritanska leverne, utan helt enkelt för att det inte gör mig glad att iaktta en annan människa bete sig så som jag själv har betett mig (vilket ju inte ledde till någonting bra).
Tack och hej till dig!
Numera har jag mest nyktra människor omkring mig och det är skönt att det konstanta drickandet, som har blivit så vansinnigt normaliserat i vår annars så härliga kultur, inte hela tiden dyker upp.
Istället för ”vill du ses och ta en öl?” så heter det ”vill du ta en runda med hundarna?”
Jo, det låter säkert trist och torrt, men det är det verkligen inte.
När jag flyttade från Sverige så upptäckte jag ganska snabbt hur människor (tidigare riktigt nära vänner) så att säga rensade ut sig själva. Högst naturligt. Vi kunde ju inte ses flera gånger i veckan längre och vi hade väl helt enkelt en sådan vänskap som grundade sig på just sådana göromål. Så det ligger ingen bitterhet i att konstatera att många vänner försvann.
Vad som är lite intressant däremot, är att sådana som inte stod mig särskilt nära då (vi kanske bara hade kontakt via nätet) stannade kvar och tog snart upp en större plats än tidigare. Kanske hade vi – trots allt – en ”djupare” vänskapsrelation.
Ibland är man också ”färdig” med folk och det är inget konstigt med det. Människor kommer och går och det är naturligt och normalt.
Bara för att vi åkte pulka på jullovet för 38 år sedan så betyder det inte att vi måste låtsas vara polare idag. Lite så tänker jag.
Det om det.
