Stod ute på ängen med Sebbe som ihärdigt nosade efter harlortar. Plötsligt fylldes jag av en jobbig, stark.. hmm.. nostalgisk/sentimental/olycklig känsla. Ibland känns det som att allting runtomkring bara är och ständigt pågående. Man känner sig liten och oviktig. Och en aning frustrerad. But why?
Jag vet inte. Är lite sorgsen över något förlorat. Inte över att det gick förlorat utan snarare över att det jag trodde var en sak visade sig vara en helt annan. Jag tror jag måste hålla en starkare mur – även om det känns lite som ett nederlag. Jag ger för mycket av mig själv och är alldeles för flexibel.
Jag måste lära mig att säga nej.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik