Jag har ingen pappa längre

Skrev igår i chocktillstånd:

Jag kanske raderar detta senare. Jag är i chock. Som ni kanske vet så är jag inte bra på att hålla saker inom mig.
Min älskade älskade älskade pappa dog plötsligt idag. Han var ute med hunden och föll ihop och sedan var han borta.
Jag hyperventilerar. Det skulle inte gå så här. Han var 70+ och frisk och kry och varken rökte eller drack och han motionerade varje dag. Han var som 55.
Jag är förkrossad.
Jag var på jobbet när min syster ringde. Tragikomiskt nog slutförde jag min pågående arbetsuppgift (arbetsmoral ärvd efter min fantastiska far) innan jag sa att jag måste gå hem. Och jag hann stänga ytterdörren bakom mig hemma innan jag fullständigt bröt ihop.

Jag har haft världens bästa pappa och det enda som ”tröstar” är att jag vet att han visste om det. Jag har alltid varit ”outspoken” och jag skrev ett meddelande för bara några veckor sedan där jag sa nåt i stil med ”tack för att du alltid har varit en bra far”.
Han svarade och lät så ”nöjd”.

Fy farao vad hemskt. (Tänkte skriva f*n men min far gillade inte svordomar.)

Världens bästa bästa bästa pappa.
Det skulle inte bli så här. Inte just nu.

Snälla, berätta för era nära och kära vad de betyder för er. Bara gör det.

Jag tar nu time out från allt och sätter mig på ett tåg till min mor i Lahtis. Familjen framför allt.

Min fantastiska pappa är borta. Jag kan inte förstå.