Etikett: homogay

27 år sedan ”Erotica”

Igår för 27 år sedan släpptes Madonnas album ”Erotica”.
27 år. Tjugosju.
Vad har hänt i mitt liv under de senaste 27 åren? En hel del; nästan allt av vikt, faktiskt. Men var befann jag mig i livet då?

I oktober 1992 bodde jag tillfälligt i Vasa där jag studerade. Egentligen studerade jag inte så jättemycket – jag lärde snarare känna mig själv på djupet.
Jag som alltid vetat om min homoemotionella- och sexuella läggning ”levde ut” den för första gången. Det var en ganska magisk process och helt slumpartat, även om jag verkligen inte tror på slumpen.
Och just då släpptes Madonnas album som var… ehm… erotiskt. Och fantastiskt bra. Donnan stod på toppen av sin karriär kan man väl kanske säga.

Jag minns så väl hur jag köpte kassetten på Anttila för att sedan ta bussen till studentrummet i Korsnäståget och där satt jag sedan och lyssnade på ett sådant där gammaldags vis: jag läste texterna och försökte nynna med. Jag iakttog och analyserade fotografierna med stor noggrannhet. Jag läste vartenda ord i ”kassetthäftet” som på ett sedvanligt jobbigt sätt vecklades ut (det var alltid lika svårt att vika igen det efteråt). Vem hade skrivit text och musik? Vem hade producerat och var hade albumet spelats in? På den tiden, då musik inte var en slit-och-släng-vara som laddades ner gratis för att efter några lyssningar raderas och glömmas, gjorde vi just så. Ett albumsläpp var inte bara en musikalisk upplevelse. Det var en helhetsupplevelse som vi hade väntat på i månader.

Jag satt på golvet i mitt lilla rum och åt sockerbitar eftersom jag var en så fattig student (och hellre köpte en kassett än lite mat, eftersom kassetten mättade mig mer i längden) och jag förälskade mig i låtar som ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Rain” och ”Deeper and Deeper”.

Jag var i början av min förvandling till en så kallad ”Club Kid” och jag små-DJ:ade på en klubb. Om man nu kan kalla det DJ:a. Spelade musik helt enkelt! Musiken var min tillflyktsort och det viktigaste i mitt unga arma liv. (Vissa saker förändras bara nämnvärt med åren.)

Det klubbiga, lite råa, soundet på ”Erotica”var en smula nytt för mig, genuin poppare och synthare som jag var. Hip hop-vibbarna gillade jag inte, men hey! Det var Madonna så jag fick helt enkelt ta och vänja mig. Hennes röst lät lite nasal på detta alser och jag läste ett par decennier senare att de hade använt en ny typ av mikrofon vid inspelningen. #NördarNoterar

Den 23 oktober 1992 gav jag i min dagbok låtarna följande betyg:

EROTICA 4,5
FEVER 3
BYE BYE BABY 4
DEEPER AND DEEPER 4,5
WHERE LIFE BEGINS 5
BAD GIRL 5
WAITING 4
THIEF OF HEARTS 5
WORDS 3,5
RAIN 5
WHY’S IT SO HARD 4
IN THIS LIFE 4
SECRET GARDEN 2

Idag ser mina betyg ut som följer.

Posörer som slår in öppna dörrar

Tänk om alla töntar som nu åker till Sölvesborg för att veva med regnbågsflaggan istället satte sig på Stockholms tunnelbana och åkte ut till ”utanförskapsområdena” och viftade med nämnda flagga istället. Det skulle betyda någonting, men ja just det ja. Det skulle ju kunna kännas lite obekvämt.
Allt detta patetiska poserande alltså… Dra åt helvete.

Ja, jag är SÅ HÄR mätt på alla posörer som vill ”göra någonting” men som bara slår in öppna dörrar och inte gör någonting av vikt; ingenting som är ens lite, lite riskabelt.

Framtidens fajt kommer INTE att äga rum i Sölvesborg el. likn. Den kommer att äga rum i de helvetiska förorterna.

Queers Against… What!?

så jävla irriterad

Cyklade hemåt och såg ett klistermärke på en lyktstolpe: ”Queers Against Nazis”.
Härregu vad folk är lata. 
Om de nu vill engagera sig och känna att de ”gör nåt” så kan de väl börja med att sluta slå in alla dessa öppna dörrar. 
Finns det en enda så kallad ”queer” som inte är ”against nazis”?
”Åh, jag sätter upp ett patetiskt klistermärke på en lyktstolpe och sedan ”gillar” jag nåt lika töntigt FB-upprop, så kan jag sova gott sen.”

Varför inte engagera sig i någonting som verkligen är ett hot mot oss så kallade ”queers”? Nä just det, om man talar om en viss mördarideologi som breder ut sig i ett rasande tempo, och som hotar oss alla, så tappar man popularitetspoäng och det vore ju trist. Bättre då att jollra om en handfull nynazister som lurar i nån buske, och klistra upp märken, istället för att göra nåt av vikt. 
Huvudsaken är att man känner sig GOD.

En turkiska tycker till

Träffade nyss en turkiska som berättade om läget i det tidigare rätt så sekulära och demokratiska Turkiet. Att de måste flytta från turistorten där de lever och arbetar, då turisterna har slutat komma (”bara några ryssar kvar här och där”) och att det känns oroligt överlag i landet. Alla är ”rädda” och ”alla bara väntar på vad som ska hända härnäst” och till och med att ”alla ser så deprimerade ut numera”.
Detta har så klart att göra med att Turkiet islamiseras i ett rasande tempo och att den demokrati som fanns skrotas.

Just sayin’. Skjut inte mig för att jag citerar.

(Turkiskan var egentligen finska som i många herrans år har bott i Turkiet och numera till och med har turkiskt medborgarskap, så – åtminstone enligt svenska mått mätt – är hon ju lika mycket turk som alla andra turkar och inte det minsta finsk. Även om hon själv så klart presenterade sig som ”en finska som bor i Turkiet”. Så som varje normalbegåvad människa skulle göra. (Så dock ej i Sverige som ju inga svenskar har, men där alla ändå är svenskar på nåt märkligt vis.) Men ändå.)

Läs också: Queers och islamkritiker har något gemensamt

Varför jag som gay är emot massinvandring

Efter-pride-tankar:

Det är så skönt att ”ingen” bryr sig ifall du är fjolla. Längre. Så sent som på 90-talet kämpade vi för vår överlevnad. För att träffa andra likasinnade fick vi likt utsvultna kameler i öknen försöka hitta till våra vattenhål belägna i fallfärdiga hus i stadens skumma kvarter där man mer eller mindre fick knacka tre gånger på dörren för att den skulle öppnas.
På vissa ställen var vi tvungna att av säkerhetsskäl identifiera oss, fotograferas och lösa medlemskap för att bli insläppta (ex. i Antwerpen så sent som år 2000).
(Jag talar alltså inte om 1600-talet. Jag började gå på gayställen år 1992!)

På varenda hemmafest var det någon främmande ”öppensinnad, liberal” person som i all sin ”godhet” sa: ”Jag vill bara att du ska veta att för mig är det helt okej att du är gay”.
Vad svarar man på det? ”Tack som fasiken. Tack för att du ger mig tillstånd att existera.”
Ehm. Nä. Jag har aldrig bett om ursäkt för mitt jag, som ni kanske har förstått vid det här laget.
Eller klassikern: ”Jag har inget emot bögar men det där sexet alltså… Det äcklar mig.”
Som om du skulle veta någonting om mitt eventuella sexliv. Varför tänker du ens på det? Jag tänker inte på hur du ser ut när du svettig frustar ovanpå en uttråkad dam.

Därför är jag emot massinvandring av människor från kulturer där det är standard att anse att jag ska dingla i en lyktstolpe. Det handlar således (återigen) inte om ”rasism” (detta bedrövliga ord som tack vare godhetsvänstern helt har förlorat sin betydelse).
Det handlar helt enkelt om överlevnad och, kanske allra mest, min egen bekvämlighet.
Jag – och de ”mina” – har riskerat liv och lem för att få leva fritt i ett fritt samhälle och vi (jag) har inte lust att ta den fajten ännu en gång. Lantlollorna var svåra nog att besegra. Islamisterna är en annan femma…

Farbror börjar bli gammal. Dags att luta sig tillbaka och skörda det vi sått.