Jag är inne i en mycket social period, och vem har jag fikat med idag då? Jo, en ung dam som gillar neonfärger lika mycket som jag. Vi träffades första gången för fem eller sex år sedan på Judiska församlingen i Stockholm. Ibland är det skönt att prata med någon som man har vissa väsentliga saker gemensamt med: (förutom neonfärgerna) Sverige, Finland och Israel.
Det är en sann klyscha att när man är runt 35 och vill ta sig framåt så måste man först veta varifrån man kom till där man är. Lite grann mitt ute på en sådan livsresa är vi just nu, neonkvinnan och jag.
Det var ett trevligt möte. Livet är fullt av såna.
Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.
Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner. Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där. Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?). Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?
Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.
Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.
Sitter i ett väntrum och tänkte roa er och mig själv med vad jag efter drygt tre år i republiken har märkt att är skillnaderna mellan Sverige och Finland. Eller åtminstone mellan Stockholm och Helsingfors.
✔️ Här finns fler träd. Även i städerna. Svensken är en väldigt ivrig skogshuggare som lätt går crazy med yxa eller såg. Här står träden kvar, vilket är gemytligt. ✔️ Äldre hus får även de stå kvar. Det är charmigt. ✔️ Man hälsar på busschauffören och när man kliver av hojtar många ”tack” (eller ”kiitos”) eller vinkar lite. ✔️ Kassapersonalen i matbutiken önskar ”trevlig fortsättning på dagen” eller ”trevlig helg” i en helt annan omfattning än i Födelselandet. ✔️ Helsingfors är en väldigt trendig stad men alla är inte stöpta i samma form som i det något stiffare Stockholm. Lite mer personlighet syns på gator och torg och i gränder och på bulevarder. ✔️ Finländska män är ”manligare” än svenska. En god nyhet för heterosexuella kvinnor och homodito män som uppskattar karlakarlar. (Fler skogshuggartyper helt enkelt, men de hugger alltså inte ner träd i skogen utan är intresserade av helt andra ”buskar”. Det kanske är därför träden står kvar ju. De hinner inte huggas ner!) ✔️ Man åker mer buss och spårvagn än tunnelbana. Nu tillkom ju nyligen nya linjen Västmetron, och förhoppningsvis växer tunnelbanenätet ytterligare. ✔️ Laktosintolerans är betydligt vanligare i Finland. Hyllorna i matbutikerna är fullproppade med laktosfria produkter. ✔️ Dessvärre är lightprodukter och fettfria dito fortfarande populära här. ✔️ Starkare alkoholprodukter finns i matbutikerna, men dessa är till försäljning endast mellan klockan 09 och 21. ✔️ Systembolaget heter Alko. Logiskt. ✔️ Istället för Pressbyrån har vi R-Kioski. 7 Eleven finns vad jag vet inte här. ✔️ Istället för Max hamburgerrestaurang så har vi inhemska Hesburger. ✔️ I Finland har vi färre indiska restauranger och fler nepalesiska. ✔️ Lösgodiset är trams. Finska sura karameller är småsura. Jag vill ha svenska som liksom fräter sönder munnen och man har ont i käften i två dagar efter intag. ✔️ Snus köper man via grupper på Facebook.
Vad säger ni andra sverigefinländare som har ”återvänt” till Finland?
Bra krönika om sverigefinnar i tidningen Stockholm City:
Den som inte förstår, som säger att sverigefinländare väl är som svenskar, har ett kort minne. När hundratusentals människor i 20-årsåldern kom till Sverige inom loppet av ett par år på 60- och 70-talen lät det annorlunda. Enligt diskrimineringsombudsman Katri Linna talades det då om sverigefinnar som i dag om muslimer.
Jo tack, jag minns. Och jag minns de hotfulla telefonsamtal som kom.
Många som i dag är i 30årsåldern minns hur det kunde vara skämmigt när mamma pratade finska på tunnelbanan. De raljanta ”yksi kaksi”-kommentarerna. Hur man kröp ihop av kollektiv skam om en full finne härjade på stan.
Jo tack, jag hatade det. Och jag minns.
Och när Palme mördades sades det i hemmet: ”Jesus Kristus! Bara det inte var en finne som sköt!” Läs hela krönikan här. Comments off.
