God morgon. Jaha, så nu går vi mot mörkare tider. Snart är det höst. Det blåser aggressiva vindar och regnet piskar mot rutorna. Du ligger under en filt i soffan och slötittar på en härligt förutsägbar romantisk komedi. En hunk/puma ligger bakom dig och trycker sin varma kropp mot din frusna rultighet. H*n tvångsmatar dig med lösgodis. Eventuella husdjur ligger huller om buller på dina fötter. Allt är så lugnt och fridfullt och det är lördag kväll och ingen stress och press.
Tidigare under dagen var ni ute på långpromenad. Ni kastade gula och röda löv på varandra och låg i en färgexplosion i en skogsdunge och tog en selfie som fick 78 ’likes’ och 14 glada kommentarer på FB. Ni stannade för en kopp kaffe på ett myspysigt kaffe. Du tokade till det genom att ha socker i kaffet. ”Jag kan väl passa på”, sa du med förförisk stämma, ”jag använder ju aldrig socker hemma”. ”Inte undra på att du har tajtat till din underbara kropp”, svarade din älskade och slickade rappt och diskret den handvispade ekologiska grädden från din inbjudande överläpp.
Ni kom hem och redan i hallen såg h*n på dig med djurisk blick. Kastade sig över dig och överöste dig med ohämmad passion. Släpade dig till soffan och gjorde en riktig man/kvinna av dig. Ah, så ljuvligt och förlösande.
Så, mina vänner, sörj inte att sommaren går mot sitt slut. Snart är den underbara hösten här med sina friska vindar.
Detta vidriga år blev en berg-och-dal-bana. Ja, det var vidrigt men visst fick även positiva överraskningar och roliga möten plats. Samt mitt livs viktigaste beslut. Här kommer en liten resumé (bättre sent än aldrig).
1 januari 20018
Året började med att jag mest umgicks med min dåvarande granndam. Vi skvallrade och spelade spel och åt en väldig massa vitlöksbröd. Jag hjälpte henne mycket med sådant som hon p.g.a. sin sjukdom ej klarar av. Följde även med henne på läkarbesök och fungerade väl helt enkelt som en personlig assistent och god vän.
Det är roligt att jag blev så nära vän med en pensionär. Hon är ju rapp och rivig och svär som fan. Och har dessutom levat rätt mycket och har många goda råd att komma med. Samt bra människokännedom.
Jag och dåvarande granndamen åkte till Tallinn i slutet av januari. Det blev lite nödvändig shopping och en massa karaoke.
Presidentvalet närmade sig och jag träffade kandidaten som jag sedan även röstade på.
Jag kände mig väldigt nedstämd titt som tätt och då tog jag ofta hundarna med mig och åkte till min vän herr Spets. Vi slappade där i några dagar och jag fick prata, prata, prata och behövde inte vara ensam. Goda vänner är viktigast här i livet.
Som synes ovan provade jag också på arbetet på en byggarbetsplats. (Skratta gärna. Det gör jag.) Det var ingenting för mig så klart, men en erfarenhet. Jag sökte en massa jobb och var på några intervjuer. Dock resultatlösa sådana.
Jag och en annan dåvarande grannkvinna åkte till forna hemstaden. Det var bara en liten kryssning med en dag i Stockholm och det kändes lite konstigt att vara tillbaka. ”Jaha, där borta bodde jag för nåt år sedan. Där runt hörnet jobbade jag. Åh, på den här gatan gjorde jag det och det.” Det kändes skönt att det faktiskt kändes som att komma hem när vi återvände till Helsingfors.
Extremt överraskande träffade jag en (till en början) fantastisk man i maj månad. Detta ledde till ett kort, turbulent men mycket seriöst förhållande.
Min gamle gode vän PG var på besök från Stockholm. Vi hade inte setts på tre år men det kändes så klart som igår.
Arbetsintervju en tidig morgon i Dickursby.
På väg till Eurovision Song Contest-partaj i Gräsviken. Det syns väl ganska tidigt att jag höll på låten som sedan vann hela baletten.
Sommaren var inte alls kort. Den fortsatte och fortsatte och mitt i allt hälsade jag på min systers familj på landet, när det korta turbulenta förhållandet med Psykopaten äntligen gick i kras.
Jag gick ner tretton kilo, bara så där, då jag mådde dåligt och inte kunde äta.
Flera nya vänner och bekantskaper kom in i mitt liv. Några kom jag senare att städa bort likt damm, men några fick stanna och de kom att stå mig mycket nära i en kaotisk period.
Clifford.
Pojkarna och jag.
En kväll innan ett AA-möte.
Den eviga sommaren.
Ja, det hände så mycket. Av en extrem slump (nu tror jag ju inte på slumpen, men ändå) kärade jag ner mig i ”Zlatan” och detta är ju en historia för sig. Jag var ute och sjöng karaoke väldigt ofta och väl och träffade på roligt folk. Som juden med tatueringen. Jag röstade på SD i riksdagsvalet.
Jag tog mitt förnuft till fånga och efter en ambulansfärd tog en väninna och min pojkvän mig till avgiftning och därifrån vidare till rehab. Om detta kan du läsa en massa om i tidigare inlägg.
Efter rehabvistelsen hamnade jag i Västra Baggböle där jag för tillfället bor, samt i öppenvården där jag tillbringar mina dagar numera.
Lite krasst: Det bästa med 2018
Jag mötte mitt livs kärlek
Jag sökte hjälp – och fick samt mottog den med öppna armar och ett väldigt öppet och ärligt sinne
Jag skrev flera uppskattade texter och artiklar som publicerades i bl.a. Hufvudstadsbladet
Jag lyckades sortera bland mina kontakter då jag insåg vilka som är värda att kallas vänner (automatiska bortsållningar sker när det blåser en aning)
Vet ni vilket det bästa sättet är att klippa av människors elaka tungor? Det är att vara helt öppen och ärlig med allting. Då avväpnar man dem. En tycker ju lite synd om människor som tydligen lever så otroligt tradiga liv att de roar sig med skvaller om sådana som de har träffat kanske två gånger. Ganska sorgligt va’?
Därför är jag öppen som en bok (jag älskar böcker). Jag är en cool kis på 44 jordsnurr som just nu går igenom en så kallad jobbig fas i mitt förvånansvärt långa liv.
En ambulansresa i somras ledde till rehab som ledde till öppenvården där jag numera tillbringar mina dagar. Lyxlägenheten är ute ur bilden och jag bor i ett hus med sju andra som även de går igenom någon typ av ”jobbig fas”. I mitt fall handlar det ju alltså om psykisk ohälsa som resulterat i alkoholmissbruk.
Det är inget skamligt i det. Det var det här j@vla skitsamhället som alla j@vla dårar har skapat som fick mig att må dåligt (se dig omkring och säg att du inte blir lite galen och olycklig). Plus att allt så klart hänger ihop med en barndom i utanförskap fylld av mobbning. (Lär era ungj@vlar att uppföra sig och vara vänliga även mot udda fåglar!)
Jag idag. Faktiskt nyss fyllda 44. Åldersnojan tilltar men jag ser ännu ut som en spjuver.
Vad mer ska jag berätta nu då, när jag ändå håller på? Jo, mitt kärleksliv är tillbaka på banan. Alltså. Jag älskar H (eller Zlatan som jag kallar honom när jag analyserar honom i öppenvårdens diskussionsgrupper) och han sårade mig enormt för ett tag sedan. All min terapi etc. har fått mig att tänka på ett annat sätt och att inte vara så svartvit i mitt tänk. Om han ber om förlåtelse och skärper sig så är ju det allt jag begär. Och så går vi vidare. Vad är väl en dum grej i det förflutna i jämförelse med ett förlåt som leder till en blomstrande framtid med kärleken i ditt liv?
Men han blev nog lite skrämd när jag lämnade honom (i en vecka…) då han insåg att om han inte behandlar mig väl så kan han faktiskt förlora mig. Han trodde nog inte det eftersom han vet att jag älskar honom på ett annat sätt än jag någonsin har älskat någon. Vilket jag har förklarat för honom på detta vis: ”Om vi skulle göra slut så skulle jag ändå önska dig allt gott i livet. Jag skulle inte – som i tidigare relationer – önska att du fick lida en massa och få en massa sjukdomar och få sparken och bli hemlös och ensam och bitter för att sedan dö medan du saknade mig som f@n. Så mycket älskar jag dig.”
MOGET VA’!? Det är KÄRLEK det!
Men vad jag måste lära mig är att inte hänga upp min lycka på en annan person. Jag måste få glädje från många olika håll. Inte minst inifrån min underbara förvånansvärt välfungerande gamla gubbkropp.
Eftersom jag är öppen (och klok) som en bok så besvarar jag eventuella frågor om exakt vad som helst i kommentarsfältet nedan.
Plötsligt ska alla lida av klimatångest. Jag lider av en massa ångest men inte av klimatångest. Jag åker kollektivt och har inte ens körkort. Jag sopsorterar sedan urminnes tider även om jag inte tror att det har någon egentlig betydelse. Kastar inte skräp omkring mig. Plockar upp fimpar, glasbitar och plast samtidigt som jag slevar upp hundbajan (ibland busar jag till det och låter den ligga men plockar upp nåt annat som inte bryts ned naturligt. Tihii!). Har levt som helvegetarian i över tjugo år. Lappar och lagar och är ingen slit-och-släng-människa (inte ens i mänskliga relationer). Jag flyger förvisso en hel del men har som sagt inte bil. Jag har däremot rappa spiror och en elegant båge.
Så nä. Nån innesjukdom som ”klimatångest” lider jag inte av.
Fick överraskande herrbesök igår kväll. Mitt första besök där jag bor nu. ”How are you? You look good”, sa han med ett leende när jag och Blake hämtade honom ute på gatan. Snön yrde och allt hade kunnat vara romantiskt om jag inte hade haft ont i huvudet och hade jag inte varit arg på Honom.
Jag och H låg och pratade i min säng och han frågade nåt i stil med ”do you love me?” Jag svarade: ”I made a fu$king Christmas card for you, and wrote ’love’ in Arabic, didn’t I? A Jew at a Christmas party making a card for a Muslim. So what the hell do you think?” Han sa att jag verkar besatt av vilken religion folk tillhör. ”Inte alls”, svarade jag som en torr, tradig farbror, ”så länge de lämnar mig i fred och inte ställer en massa märkliga krav på omgivningen.” ”Varför är judendomen så viktig för dig, för det verkar den vara?” ”Därför att jag är religiös.” ”Jag gillar inte religiösa människor”, svarade han och fortsatte: ”religion är nåt mellan…” ”Mellan mig och Skaparen”, avbröt jag. ”Just det”, sa han. ”Det är ju det jag säger”, sa jag näsvist och fortsatte på mitt myndiga vis: ”Folk har fördomar om religiösa och tror att de är på ett visst sätt. Att de är tråkiga och dikterande exempelvis. Och har fula frisyrer och pressade plagg på sig. Ingen ser nog på mig och tänker att ’det där gubbskrället måste vara en sån där religiös toka’ och det är som sagt det jag menar. Min tro är en grej mellan mig och Skaparen. Vi snackar varje dag. Vi har en fin relation.”
”Varför är du egentligen här?” frågade jag med en suck. ”Du är en idiot om du måste fråga det.” ”Du är en dum idiot och jag är en bra idiot”, sa jag och bet mig i läppen. ”Because I have love”, sa han efter en stunds tystnad. ”Bra. Men jag måste känna det. Och du måste visa det. Och klä det i ord. Sorry, men sån är jag. Jag måste få bekräftelse varje dag.”
Jag sträckte handen mot bröstet och sa: ”Se här. Jag plockar ut mitt hjärta och lägger det här på kudden så att du ser det. Jag har ingenting att dölja. Fattar du att jag låg på behandlingshemmet och önskade så hårt att du skulle höra av dig och åtminstone sagt god morgon eller god natt. Men inte då. Därför lämnade jag dig. Du tog för mycket kraft och jag låg på ett fu€king rehab och behövde koncentrera mig på mig själv. Fattar du det?” Han verkade ta in vad jag just sagt. ”I still have love”, sa han sedan.
Han var tyst ett tag innan han bytte ämne: ”Varför måste du hela tiden ta upp att jag är muslim?” ”Därför att det är så j@vla komiskt”, skrattade jag förföriskt medan jag blygt smekte hans attraktiva bringa utanpå den irriterande välstrukna blå skjortan. ”Som du vet så ogillar jag en massa som kommer med islam men du vet ju också att jag inte därför per automatik ogillar muslimer. Men det är så komiskt att du är muslim och att jag är jude och att du är uppfostrad till att hata mig eftersom jag är ’otrogen’ men du älskar mig istället. Det är festligt helt enkelt. Klart Skaparen skulle få mig att kära ner mig i en muslim från Irak. Och vice versa. Skaparen har ju humor och kanske kan vi lära oss nåt av varandra och bli ännu bättre människor.”
Ja, han växte ju upp i ett land där han fick lära sig att hata judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. När han flydde för sitt arma homofila liv, på sina långa ståtliga spiror, till friheten i Finland så stötte han för första gången på en jude som dessutom råkade vara från Israel, och han insåg att han inte visste någonting om vare sig judar eller om Israel. Jo, och sedan träffade han mig och han kunde ju inte motstå min charm och mitt intellekt och min härliga kropp och all min givmildhet. Så då gick det som det gick och han förde mig till sin säng och ’låg’ med en man så som en man ’ligger’ med en kvinna. HARAM och inte det minsta KOSHER. Men i kärlekens namn ljuvligt när två själar möts inte bara på ett andligt plan, utan även rent fysiskt.
”Varför ogillar du exempelvis slöjor?” frågade han vidare. ”Kan du inte bara låta folk vara som de vill? Som det här med att du har problem med folk med en massa tokiga färger i håret.” ”Om vi lämnar allt det politiska åt sidan när det kommer till slöjan – och allt tvång och att jag som man känner mig kränkt när jag ser en täckt kvinna – så säger jag som så att på samma sätt som att flerfärgade, fantasifulla frisyrer är fula så är slöjor det också. Jag gillar att se vackra saker omkring mig, helt enkelt. Varför plåga sin omgivning med fulhet när man kan pigga upp med skönhet?”
Han kunde inte hålla sig för skratt. Han slet upp mig ur sängen och kysste mig och sa: ”Nu går vi ut och tar en cigg.”
En liten Blake, bara för att lätta upp stämningen.
✔️ På dagens ”kroppslektion” (där vi gör olika övningar, från thai chi till en massa annat) skulle vi köra koncentrationsövningar. Det var väldigt häftigt. Vi låg ner och ”lärarinnan” sa vad vi skulle tänka på. Vi skulle öppna en dörr och gå ut i ett snöigt landskap och följa spår i snön och sedan skulle vi kliva på en buss etc. etc. Efteråt ställde hon frågor och jag insåg att jag inte mindes nånting efter att jag hoppat på den där imaginära bussen. Jag hade svävat iväg. Var helt borta i nån annan värld. Och rätt vad det var ”vaknade” jag som om tiden hade stått still. En halvtimme hade passerat.
✔️ Vi tackade av en man som ALDRIG kan vara tyst som jag lärde känna redan på behandlingshemmet. Nu inser jag ju att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle lära mig att se att bakom allt IRRITERANDE så är han en väldigt fin, reko och hyvens person. Vi skulle alla säga nåt kort om honom och jag sa att han precis som jag använder sig av humor för att lätta upp svåra situationer. Och att han måste lära sig att vara tyst ibland! Efteråt tackade han för mina ord och lovade att ta dem till sig.
✔️ Kort dag idag så jag tog spåran från Tölö till Kampen efter ”kursen” och inhandlade en kalender för det kommande året. Alltid lite terapeutiskt med en ny, konkret, tom kalender att fylla med BRA innehåll. Nu hem till Västra Baggböle, via Lidl. Sugen på kaffe och choklad.
Jag skrev en diktjävel (eller nåt) och skickade den till Honom.
There is a huge universe. Lot’s of planets. It’s enormous and endless. Then there is a planet earth. It’s a big place. In countries very far from each other two men were born. Not only on the same planet but at around the same time. And time is, just like the universe, endless. After many hard struggles these two men left their countries and resettled in a new country far up north. They came to the same city. In this huge universe they met at a little non-important street, where they happened to be at the same time. As if by accident. But there are no accidents. And they fell in love. It is not a coincidence. It is a miracle. A miracle of love. So we better not fu$k it up!
Idag kör vi ett inlägg på engelska. Ett romantiskt minne.
Today I will share something romantic with you, because it’s Sunday and it’s snowing for the first time this winter, and the sun is shining and it puts me into a very, very romantic mood.
I just remembered that three years ago today I did something very romantic. I had moved to Finland a few months earlier and I had gotten to know this gorgeous, highly intelligent young man from a kibbutz in Israel (we met online of course).
We decided to meet and we were very spontaneous.
”So let’s meet halfway”, we said, ”and where would that be?”
”Well, in Budapest.”
”Okey, see you in Budapest on Monday.”
So we met at the airport and this bloke had rented a very romantic (needless to say) apartment for us and we spent three days in this wonderful, beautiful city.
We went to all the Jewish places, like the enormous synagogue and all the Jewish tourist spots and cafes and so on. It was oh so romantic.
One evening this dude fainted and I panicked. He had forgotten his medicin at home. You see, he was once poisoned by Hamas and if he eats spicy food his stomach cannot digest it. Of course I had taken him to an Indian restaurant that evening, not knowing about his condition.
So he woke up while I was running around panicking and he cried and he told me the story from the war. It was so scary and so overwhelming, yet so über romantic.
Then he went back to Israel and I went back to Finland and the following month I met him in Jerusalem. He had organised this thing for my birthday. A very ROMANTIC hotel at a kibbutz, and a few historical events in the city. My best birthday ever.
At this time I was finishing my conversion to Judaism and this secular guy who grew up in a religious family in Jerusalem answered all my ’stupid’ questions and he was very supportive all along. And every week he told me about what they had been talking about in synagogue during shabbat.
A few weeks later he came to Finland and we spent some time in Helsinki and then we went up north to Rovaniemi, where he had rented a place in the countryside, in the middle of nowhere. It was in February and there was so much snow and it was so quiet and – yes – ROMANTIC.
We still meet whenever I’m in Israel, but of course the distance killed the romance.
He’s a very close friend today.
Today I will share something romantic with you, because it’s Sunday and it’s snowing for the first time this winter, and the sun is shining and it puts me into a very, very romantic mood.