Jag, som alltid har varit en sådan mes, har börjat svära och hytta med näven åt alla idiotiska bilister som (som sagt) varje dag tvingar mig att vara med om nya nära-döden-upplevelser.
Nyss när jag cyklade hem så höll jag på att bli påbackad av en rysk buss från 1200-talet – hade jag inte varit en sådan rutinerad cyklist så hade jag dessutom kunnat bli klämd till döds.
Strax före mötet med den ryska bussen så svor jag åt en gaggig människa som uppenbarligen inte borde få sitta bakom ratten längre. Han eller hon körde asdåligt och tvärnitade framför varje gatukorsning, förmodligen osäker på var det skulle svängas av.
Idiot.
Jag har inget körkort och jag har suttit bakom en ratt endast en gång i mitt liv, men jag lovar att jag kör bättre än de flesta huliganbilister i Stockholm.
Det finns naturligtvis huligancyklister också! Jag vill härmed ge en känga åt de idioter som talar i telefon medan de cyklar på överfulla cykelbanor längs hårt trafikerade gator. Naturligtvis bär de aldrig hjälm heller. Men ja, ja, vi vet ju alla att de uppenbarligen inte har särskilt mycket att skydda.
För övrigt äger 9/10 nära-döden-upplevelser rum framför slottet, och mina ”olyckor” är tydligen inte de enda.
Kategori: Sverige
Vad är det för fel på taxichaufförer?
Cyklandet är på tapeten och jag, som tar bågen till och från jobbet varje dag, undrar ödmjukt men bestämt vad det är för fel på taxichaufförer.
Allvarligt talat – hur exemplariskt jag än cyklar (som den mönstermedborgare jag är) så är varje dag i stockholmstrafiken en nära-döden-upplevelse. Värst är taxichaufförerna som inte verkar fatta att de inte kan svänga in till kanten – och därmed korsa en cykelbana – så där hur som helst. Men det gör de. Framförallt framför slottet, där läget redan känns lite olustigt med tanke på alla yra fotgängare + långa rader parkerade turistbussar (som vilken sekund som helst kan få för sig att rulla iväg).
Ett annat stort minus med cyklandet är alla dessa cykelsymboler som pryder banorna – de fungerar lite som hinder och det blir ett himla hoppande upp och ner i sadeln. Varför måste de vara så väldans ”upphöjda” – varför kan inte cykelbanorna istället i sin helhet vara målade i någon ärtig färg (som de är i Köpenhamn (?) har jag för mig). En illgrön bana skulle dessutom hålla fotgängarna borta.
Och förresten, det där evigt pågående bröllopet… Att cykelbanan på grund av det är avkapad framför slottet tvingar oss att cykla på kullersten – detta kastrerar oss män. Allvarligt talat – att cykla på kullersten är inte okej.
Avslutningsvis har jag ett tips till de blåsta as som väljer bort hjälmen på grund av frisyren: gör som jag – kör med rakat under cykelsäsongen. Praktiskt, snyggt, svalt och tryggt.
Comments closed.
Dagens stockholmstips
Nu när jag, som av en händelse, är på väg ut på resande fot igen så är jag naturligtvis tacksam över att jag slipper bo på hotell. Nog för att det är trevligt, men bortsett från den ekonomiska faktorn så är det ju alltid extra härligt att dimpa ner i lokalbefolkningens vardag.
Första gången jag var i Tel Aviv hade jag inte särskilt många kontakter i stan och då surfade jag ivrigt runt på diverse siter för att hitta ett okej hotellrum till ett okej pris.
Jag minns inte hur eller var jag hittade hotellet jag sedan kom att bo på, men det var en site i stil med den stockholmska motsvarigheten: Stockholm Hotel. Mycket smidig hemsida som jag varmt rekommenderar sommarens stockholmsresenärer att ta sig en titt på. Här finns inte enbart hotelltips, utan även sevärdheter, billiga vandrarhem samt inte minst en överblick över Stockholms tunnelbana – något som förvånande ofta glöms bort på diverse resesiter.
En extra eloge får denna lättnavigerade, informativa hemsida då den även listar gayvänliga hotell – det finns väl inget värre än att känna sig som ett freak.
Vad jag kan se så finns ingen engelsk version, men det kommer förhoppningsvis en så småningom.
Det var dagens tips det. Välkommen till Stockholm.
Tidigt är farligt
Att röra sig ute tidiga helgmorgnar är pest och pina – gott om skumma typer smyger runt på gator och torg. Påverkade och aggressiva är de. Ja, aggressiva eftersom de fick gå fittlösa hem från krogen.16 år senare
Idag firar jag 16 år som stockholmare.
Fatta.
Sexton.
Som en oskyldig nittonåring kom jag till staden, med en fullmatad resväska och ett huvud fullt av drömmar och fantasier. Med betoning på naiva fantasier…
Mitt första år bodde jag på Dannemoragatan och det var en omtumlande tid som jag minns med blandade känslor.
Jag hade inte besökt nämnda gata sedan 1995, men nu kände jag att det var dags! Sebbe och jag åkte dit och knäppte några bilder och jag berättade allt om svunna tider. Han var inte särskilt imponerad.
Det stora med denna sextonårsdag är att Stockholm nu är den stad jag bott längst i. Det förra rekordet låg på 15½ år och då var det fråga om min västergötlandshåla.
Numera kan jag helt enkelt med gott samvete kalla mig stockholmare. Dock vill jag gnälla lite och säga att Stockholm var roligare förr (tänk de glada åren i slutet av 90-talet). Staden känns numera skrämmande konservativ och torr (bär du röda skor så blänger folk). Skärp er.
Lev och låt leva!
Sebbe ville naturligtvis gå in och ta sig en titt på den ganska fula tvårummaren.
Bild från Eniro.