Ingen har rätt till min sjukjournal. Ingen!

Kim på Annegatan.

Jag skulle ta en fika med en väninna. Men nu blev det så att vi inte blev insläppta – och jag har valt att inte berätta om jag är ”vaccinerad” eller inte, eftersom jag FAN inte orkar med ytterligare polarisering.

Så. Vi säger som så här: en av oss var inte vaccinerad nog, eller hade inte insjuknat i covid nog, så vi kom inte in.
Vi gick till nästa ställe. Och nästa. Nej. Sedan hittade vi till slut ett hak med skyltar om att de kontrollerar ”pass” först efter klockan 21. Så vi slank in. Utan PASS.

Jag ORKAR inte ge mig in i diskussionen vax/anti-vax. Jag bara orkar inte. Men detta är FAN fel. Myndigheterna kan inte jollra om ”valfrihet” när vi inte har nåt val, om vi vill ha ett socialt liv. Helt jävla sinnessjukt är vad det är.
DDR.

Idag fick antivax-rörelsen ett nytt fan. Och jag avslöjar fortfarande inte min ”vax-status”. Den har ingen nåt med att göra. (Vi körde en fotosession istället, i bästa influencer-anda🎈.)

Smilar på spåran

Som jag skrev igår så har munskyddstvånget slopats i kollektivtrafiken här i Helsingfors. Nu bara ”rekommenderas” den. När jag åkte hem från jobbet igår så var jag maskFRI och det var så skönt. Äntligen fick jag smila mot folk igen och jag gjorde det inbjudande men med stil och finess. Så klart.

Jag har inte klagat över maskbärandet under det gångna året, men i somras – under den extrema värmeböljan – så hände någonting och jag började känna mig instängd och jag fick ångest. Det var outhärdligt att arbeta med mask i somras och när hösten kom så fortsatte jag ogilla masken.
Jag hoppas så innerligt att vi snart slipper dem även på jobbet. Tänk att ett (bra) tag bar vi både mask och visir. Det var bedrövligt.

Låt oss nu hoppas att coronan snart är över på allvar och att allt kan återgå till nåt slags normalt tillstånd. Jag tror i och för sig inte att någonting blir exakt som det tidigare har varit – vi har nog alla förändrats lite, på ett eller annat sätt.

Frisk och nästan maskfri

I förra veckan blev jag ”coronarädd” igen. Kände mig förkyld och väldigt svag så jag följde min arbetsgivares instruktioner och gick och testade mig (vet inte ens för vilken gång i ordningen) – negativt igen. Men jag blev liggande i ett par dygn i alla fall, och jag var så vansinnigt yr.

Idag återvände jag till jobbet och jag gjorde det extra tidigt eftersom jag visste att jag hade miljarders miljarder mail och meddelanden att gå igenom.

Munskyddstvånget har slopats i Helsingfors kollektivtrafik! Jag märkte detta idag på spårvagnen. Efter att i snart ett år ha fått höra slingan om ”munskyddstvång i kollektivtrafiken” på tre språk så hajade jag till när rösten plötsligt sa att ”munskydd (bara) rekommenderas”. Underbart. Märkte idag att hos grannen Hotellet har receptionisterna slängt trasorna. Det märkte jag även på R-kioski och på S-Market.Hoppas att även vi på min arbetsplats snart får bränna dessa eländiga, omänskliga käftskydd och börja smila mot folk igen.

Ligor och annat löst pack

Så förfärligt!
Väninnan lade ut en pryl till försäljning på FB:s Marketplace. Snart fick hon ett meddelande från en ”mexikanska” som visade stort intresse. ”Mexikanskan” bad dock i nästa meddelande väninnan att betala in en tillfällig ”försäkringsavgift” *gäsp*.
Men sedan hände det värsta! Det började trilla in hotfulla epost-meddelanden. ”Vi vet var du bor” och ”du måste vara försiktig” och hela baletten. Men INTE NOG MED DET. ”Mexikanskan” (ligan) bifogade bilder på tillfångatagna kvinnor som satt i burar. ”Betala, eller…”
Helt sinnessjukt, vilket löst pack det finns där ute.
Väninnan var skärrad och upprörd och hon ringde polisen som sa att just sånt här är väldigt vanligt just nu.

Bilden har ingenting med texten att göra.

Larm och hissar

Det är fredag igen och jag har nio hektiska dagar bakom mig. Den här veckan har varit ovanligt stressig och pressig och… udda. Här nedan finns ett par anteckningar.

4 oktober
Den här arbetsdagen har varit så dramatisk. Jag är fortfarande svettig. Vi fick vår leverans och den var ovanligt enorm. Då fastnade hissen. Den var full av våra prylar.
Ena chauffören var nere på plan -3 och den andra hos oss på L2. Den ena hade ingen telefon på sig så de kunde inte kommunicera. Jag försökte då hitta en trappa så att jag skulle kunna ta mig ner men jag hittade ingen. Sprang över till grannen, hotellet, men receptionisten visste ingenting. Ringde runt. Ingen kände till nån trappa.
Fick tag i fastighetsskötaren, som jag ringt några gånger tidigare. (Han är extremt attraktiv så det är alltid mysigt när han tittar förbi.)
Nu visade han mig den hemliga dörren till trappan. Den ena chauffören kunde då ta sig ner. De var tvungna att åka vidare pga stressigt körschema.

Sedan väntade vi i nästan en timme och de andra hyresgästerna började fråga om hissen. Skämmigt. Sedan var den plötsligt lagad. Jag och 25-åringen hämtade då alla enorma lastpallar som chaufförerna lämnat kvar, plus de som stod i hissen.

Mycket svettigt. TACK och LOV hade jag 25-åringen här. Jag kan ju inte ens köra en sån där mackapär, vad den nu ens kallas, som man kör lastpallar med. Har ju inte ens muskler till sånt fysiskt arbete. Tillsammans fick vi till slut upp alla våra grejer till lagret och det var tungt och nervöst. Skulle vi fastna i hissen? I och med min nya roll här så var ju allt detta på mitt ansvar och jag hanterade denna stressiga situation på ett bra sätt. Trots allt. Jag var så vansinnigt stressad där ett tag.

5 oktober
Vad hände för dramatiskt idag då, kanske du undrar? Jo, plötsligt tjöt ett larm. Det gjorde så ont i öronen.
Instinktivt rusade jag fram till vårt inbrottslarm och började trycka hysteriskt på knapparna. Ringde i panik larmcentralen och de hävdade att det inte larmade hos oss. Kunderna lämnade butiken i panik. Kom på att det kanske handlade om ett brandlarm, men det brann ju uppenbarligen inte hos oss. Sprang ut på gatan och såg att gästerna hos hotellgrannen evakuerades. Rusade dit (idag igen) och receptionisten skrek att det larmade från ett av deras rum. Brandkåren kom och alla stod vi ute på gatan och det regnade så klart. Tio minuter senare blev det tyst, brandkåren lämnade platsen och allt var som vanligt. Men jag skakade en aning i två timmar. Och fick ont i magen. Uff, vilken vecka detta verkar vara.
Vad kommer att hända i morgon?

Ögonblicksbild ur vardagen.

Men idag är det alltså fredag och arbetsdagen innehåller en massa möten. Därefter tar jag en ovanligt välförtjänt helg. Jag ska träffa en väninna och utöver det kommer jag bara att vila och vila och vila.