Solsting! Vilket helvete.

Numera inte utan en elegant hatt!

För ett tag sedan drabbades jag av solsting och det var första gången i mitt liv. Tänk att jag har rest så in i helvete och aldrig har jag behövt akta mig för solen.
Jag har förvisso aldrig varit någon solande människa, men man får ju sol på sig överallt hela tiden ändå.

Så.

Jag var på ”minisemester” hos en väninna i Esbo(!) och vi badade två dagar på raken. Mellan bad-attackerna satt vi i skuggan. Det var i och för sig en bra bit att gå för att ta sig till och från stranden, men hur långa sträckor har jag inte gått i Israel? I Spanien? I Brasilien? Och så vidare. I stekande solsken. Men Esbos sol var visst för mycket för mig.

Både jag och väninnan mådde exakt likadant när vi vaknade följande morgon.
Jag var så vansinnigt yr. Jag kände knappt armar eller ben. Jag var helt och fullständigt orkeslös. Vid ett tillfälle hallucinerade jag.
Detta höll i sig i fyra dygn. De två första var värst och dag tre och fyra kom och gick symtomen. Dag fem var jag återställd.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig tidigare har mått så dåligt.

Därför aktar jag mig hädanefter för solen. Måste jag gå ut så tar jag på mig en elegant hatt.

Det var kul så länge det varade.
Här sitter jag just nu – på min nystädade balkong. En överlevare. I skuggan.

Vård i världsklass (igen)

För ett par veckor sedan var jag tvungen att återigen uppsöka läkare på grund av mitt återkommande ischias-problem. Den här gången vände jag mig till företagshälsovården och jag fick träffa en läkare bara tre timmar senare.
Vilken läkare! Och vilket mottagande. (Ja, det var en bonus att han talade svenska.)
Läkaren lyssnade noga på mig och han antecknade flitigt. Han fick mig inte att känna mig ”skyldig” så där som läkarna i Sverige nästan alltid fick mig att känna. Ni vet de där som inte ens lyssnade på vad man sa; som visade noll intresse.
Denne läkare undersökte mig och konstaterade att jag har problem med ländryggen, och att detta problem leder till ischias. Han skrev ut smärtstillande och muskelavslappnande och bokade in mig hos en kiropraktor bara tre dagar senare.

Så kom jag till kiropraktorn och hon var ju lika fantastisk. En grundlig ”intervju” och hon undersökte mig och bekräftade det som läkaren kommit fram till. Kiropraktorn var så kunnig (jag blir imponerad av sådana som är bra på vad de gör – oavsett vad de gör) och pratade om problem med ”kota det och det” och ”därför strålar det ut längs benet” och ”detta kan ta upp till ett par år att bota, men det kommer att gå över”.
Hon visade mig olika övningar som jag ska göra hemma ett par gånger per dag.

När jag nu ändå var inne i vårdkarusellen så bestämde jag mig samtidigt för att ta tag i något som oroar mig. Ringde vårdcentralen och fick en tid hos en läkare och inför detta möte så har jag just varit på laboratoriet. Jag ska nämligen bli undersökt för den åkomma som nyligen dödade min far. Och som för många många år sedan skickade även min farfar i graven.

Jag har sagt detta många gånger: vården här i Finland är verkligen i världsklass!
Och du känner dig inte ”misstänkliggjord”. Du tas på allvar.
Fantastiskt, Finland!

Tack! Kiitos!

Ett tacktal. Eller ett segertal!
Jag är helt överväldigad över att folk har röstat på mig. Även idag på valdagen har människor faktiskt tagit sig till vallokalerna för att rösta på mig – en helt okänd person med noll euro i kampanjbudget. Inte jättemånga människor, men några.
Vilken känsla! Nästa gång är jag bättre förberedd och då blir jag invald.
Vilken resa. Tack och god natt.

Här fick jag röster.