Jobbsuccé

Jag slog rekord på jobbet igår.
Blev ju anställd för att bland annat ansvara för sociala medier och det är ju så att har man rätt person på rätt plats så kommer man dit man vill komma. (Obs! Utan kvotering och annat trams.)

Jag är inte bäst på någonting, tyvärr, men jag kan det här med sociala medier. Och inte minst: jag vet vad människor går igång på! (Lektion 1A: ingen uppskattar ett företags torra, tradiga inlägg – du måste vara en smula personlig och bli DU med mottagaren. Dock utan att bli för tjenis.)

Så vi gick snabbt från några blygsamma ”gilla” till gårdagens rekord om 1,2 K samt med en rejäl räckvidd tack vare en massa delningar. Och inte minst: folket kom och de öppnade sina plånböcker.

Så jag är nöjd. Och det är min arbetsgivare också.

Jag har ofta tänkt på det här med att jag inte är någon tävlingsmänniska (lite synd), men jag vill gärna toppa MIG SJÄLV och jag känner trots allt en urmänniskas tävlingsinstinkt vakna till liv när det handlar om nåt som jag bryr mig om.

Dessutom: känner man sig uppskattad på sin arbetsplats och råder där god stämning så vill de anställda gärna göra bra ifrån sig.

Så: iväg till jobbet för att slå nya rekord.

Snöbräda?

Nu ska jag bjuda på ännu ett av mina episka språkrelaterade inlägg, och det gå ju ni igång på!

Idag på jobbet överhörde jag en far som talade med sitt barn. De var svenskspråkiga och talade alltså svenska med varandra. Det lät ungefär så här: ”Bla bla, på svenska, bla bla, lumilauta. Lite mer bla bla på svenska, bla bla lumilauta.”

Då kom jag att tänka på att det inte finns nåt svenskt ord för snowboard. (Väl?) Så fattigt!

Så när man talar om en snowboard så varför ska man använda det engelska ordet när det andra inhemska språket har ett eget ord? Alltså sa så klart dessa finlandssvenskar ”lumilauta” istället för ”snowboard”.

LUMILAUTA=SNÖBRÄDA. (Rak översättning.)

I finskan hittar man gärna på egna ord för saker och ting, istället för att göra sig till med engelska ord och uttryck. Det tycker jag är festligt! Varför gå över ån efter vatten, liksom?

Fotot har ingenting med inlägget att göra. Det är bara Blake som tittar på Bamse.

Finland fungerar

Alltså. Finland.
Nu måste jag hylla Finland igen.
Här snackar vi Vård i Världsklass.
Jistanes. Hör upp.

Min rygg bråkar. Så jag ringde hälsostationen (eller ”vårdcentralen” som man säger i det förlorade Födelselandet). Tror ni att de föreslog att jag skulle få träffa en läkare nästa månad? Eller nästa vecka? Eller i morgon?
Nej. ”Kan du komma om tio minuter?”
”Ehm. Rent fysiskt så kan jag inte ta mig dit på tio minuter, även om jag bor nära, men..”
”Okej. Om 40 minuter?”
”Ja, det går bra.”

Så jag tog mig till hälsostationen med en buss som trots vinterkaos som vanligt gick i tid, och jag träffade en läkare 40 minuter efter mitt rop på hjälp. Och jag fick VÅRD I VÄRLDSKLASS.
Jistanes.
Jag älskar Finland.
Allting liksom bara… fungerar.

🇫🇮 Suomi | Finland jag älskar dig. 🇫🇮

Räkningar förr och nu

När jag senast betalade räkningarna så tänkte jag på det här med hur vi gjorde förr. (Ungdomarna kommer inte att tro mig.)

För det första. Jag minns att jag i min barndom följde med föräldrarna till posten. I entrén fanns en massa intressanta postfack och en svart ”hålig” plastmatta. (Vet inte varför jag minns dessa detaljer…)
Pappa (oftast) räckte fram en bunt räkningar till kassörskan (alltid kvinna) som gjorde sitt och sedan betalades det med en fet bunt kontanter.
Det. Tog. Tid.
Lite ”viktig” stämning.

När jag sedan var vuxen men mycket ung så lade jag alla räkningar i ett särskilt kuvert och på ett papper (ur ett häfte från min bank) skrev jag för hand alla giro- och referensnummer och eftersom jag alltid har varit nojig så fick en vän sedan läsa högt för mig, så att alla nedskrivna siffror stämde med siffrorna på räkningarna.
Lade kuvertet i en gul låda.
Därefter väntade jag med stor spänning i några (var-) dagar innan jag ringde min banks (jättemoderna!) automatiska tjänst för att höra att kuvertet med räkningarna kommit fram och att någon bankperson fixat resten.
Räkningarna var betalda.

Låter stenålders, jag vet.
Men jag är faktiskt bara 40+.

Vi hade inga internetbanker.
Vi hade ju inte ens nåt internet.

Fotot har inget med texten att göra…