Glad nationaldag!

På nationaldagen funderar jag på vad Sverige betyder för mig.
Mycket.
Om vi för ett ögonblick glömmer det här med att mitt födelseland har förvandlats till ett dårhus så har jag mestadels varma känslor för landet som jag föddes och växte upp i.

Men vad betyder svenskhet?
Det är en knivigare fråga.

Under hela min barndom ville jag så förtvivlat få vara svensk och en i gänget. Men det fick jag inte.
(Detta är inget inlägg om att vara ett offer – jag bara tänker högt!)

Jag ville så gärna heta Svensson eller Carlsson och jag hatade att damen på biblioteket (där vi lånade böcker genom att uppge efternamn och årskurs) inte kunde uttala mitt namn. Eller hitta mitt lånekort.

I vuxen ålder bytte jag bort mitt fantastiska finska efternamn Mäntylä och trots att jag tänker annorlunda idag så ångrar jag inte det. Mitt efternamn gav mig ångest och påminde mig ständigt om mitt utanförskap. (Och nu menar jag inte ”utanförskap” på ett numera så vanligt vänsterextremt lallande vis. Men ni hajar kanske.)

Jag tänker på det här med att numera anses varenda människa som sätter sin fot på svensk mark huxflux vara svensk.
Som en kis som såg ut som svenska kisar i allmänhet, och som talade perfekt svenska, så blev jag hela tiden påmind om att jag inte riktigt var som alla andra.
I skolan var vi med finsk bakgrund mobbade av inte minst lärarna. (Inger Svensson, den vidriga gamla haggan, kan vända sig i sin jävla grav!)
Vi var konstiga och vi var andra klassens ungar.

Nu när jag bor i Finland så påminns jag ständigt om det – att jag är ”en i gänget”. Nu har jag ju ironiskt nog ett inte så finskt efternamn tack vare mitt tidigare äktenskap, men ändå. Nog trampade mina förfäder upp marken även i Sverige, och ni har så jädrans mycket att tacka dem för, men här har de trampat ännu längre och ännu noggrannare. 

Det är fantastiskt att känna sig hemma på ett sånt där sätt som känns i maggropen. Och jag känner så i Finland och jag känner så i Israel. Men jag känner faktiskt inte så i Sverige. Visst är det konstigt! 40 år senare, liksom.

Tack och puss och glad nationaldag!

Liperskan har fel jobb

Angående den gråtande polisen. Jag vill egentligen inte ge mig in i diskussionen men jag kan som vanligt inte knipa näbb. Blir så äcklad.
Är det en sån poliskår ni vill ha? Att en upphetsad folkmassa skanderar ”ner!” och polisen knäböjer och lipar och visar upp politiska plakat? (Vilka politiska åsikter får denna polis då yttra? Vad är okej?)

Jag vill känna respekt för polisen. Jag vill inte ha nån (uppenbarligen inkvoterad) liperska som polis. Inte heller nån patetisk dansande regnbågsflaggeviftande fjollpolis (jag må vara råbög men jag är inte dum i huvudet!). Och inte nån som bjuder kriminella på kaffe för att ”föra dialog”.
En polis ska vara en polis! Ingen jamsande, dansande, fikande liperska.

Tvi vale.
Se klippet på den omtalade liperskans knäböjning och fråga dig om du skulle vända dig till henne i en knivig situation.

Fy farao så äckligt och patetiskt.