Idag sprang jag på en rasist.
Han störde sig på att en person med tydlig utländsk härkomst parkerade på cykelbanan.
Ja, det var en väldigt vulgär parkering men placeringen av bilen hade ju ingenting med personens hudfärg att göra. Det var så tydligt att rasisten störde sig mer på hudfärgen än på felparkeringen.
Så då sökte den rasistiske mannen (iklädd vidriga mysbyxor, som enligt mig borde förbjudas utanför hemmets privata miljö) sympati, broderskap och sammanhållning hos mig – en annan vit medelålders man – då han hojtade nåt om att ”*nedsättande ord* parkerade visst lite fult”.
Han fick dock ingen förståelse från min sida. Jag låtsades helt sonika inte förstå finska, så då hatade han väl mig lika mycket.
Nä, jag valde att inte läxa upp mannen. Jag har många kamper att vinna här i livet och att lära upp tradiga, passivt-aggressiva mysbyxgubbar, som patrullerar gatorna i hopp om att få sätta dit nån utlänning, är inte en av dem.
Och jag är så less över att orden rasist och rasism är vår tids mest missbrukade ord som i tid och otid används som skällsord. Lägg av med det!
Det finns riktig rasism där ute, vilket jag fick lära mig som finnjävel i sjuttiotalets Sverige.
Åh, och när vi ändå är igång; kasta det vansinniga modeordet ”rasifierad” i soporna. Det kliar över hela min vita gubbkropp när jag hör det. Tvi vale.
