Röda ångestdagar

Det är helgdag idag och jag ogillar helgdagar. Starkt.
Jag blir oerhört rastlös av att det är så tyst och lugnt överallt. Ironiskt nog är detta inte alls bra för själen min.
Jag bor längs en ganska hårt trafikerad gata i centrala Helsingfors och under dessa ”röda dagar” är gatan nästan helt tom på bilar. Även detta skulle man ju kunna tro att är någonting positivt – men nej! Jag blir bara rastlös. Jag vill ha sus och dus omkring mig. Det gör mig på något märkligt vis lugn inombords.

Tur ändå att inse att på eftermiddagen när jag och Blake var ute och småmotionerade, så hade Helsingforsborna gett sig ut på gator och torg. Det var en massa folk på väg mot Fölisön. Ivrigt lapade de i sig solens sensuella strålar. Ett och annat glåmigt vintertryne fick sig nog en lätt bränna.

Vilken tur att vi bor i en vacker stad och dessutom i en väldigt vacker stadsdel. Tack för det!

Väl hemma igen tog jag på mig hörlurarna och spelade Marta Sánchez, och medan hon med sin förvånansvärt mäktiga pipa sjöng spanska poplåtar så försökte jag få någonting gjort.
Alltså tömde jag alla mina garderober och gick igenom mina förvånansvärt många klädesplagg. Vinterkläderna sorterades ur och vissa kläder som jag fann otjänliga hamnade helt enkelt i soporna.

Ja, på detta vis fördrev jag denna tradiga helgdag. Snart är det vardag igen!

Dags att göra saker annorlunda

Min nya livsfilosofi är att göra så mycket jag kan på ett annat sätt.
Att rulla runt i samma hjulspår utan att komma någonstans – eller åtminstone utan att komma dit man skulle vilja komma – är ju inte särskilt konstruktivt.

Under det senaste året har jag lärt känna en massa nya människor, och med nya människor kommer nya upplevelser. Jag tackar oftast ja till förfrågningar. Så där på studs. Istället för det välkända ”vi får se”.

I höstas till exempel så var jag ju huxflux på mitt livs första hockeymatch. Nu kommer jag ju verkligen inte att börja springa på hockeymatcher eftersom jag inte är någon sportig typ, men det var en upplevelse att se de testosteronstinna spelarna på isen och inte minst: att få uppleva den upphetsade känslan i publiken.
Ja, det var en ny upplevelse. I gott sällskap dessutom.

Jag har också börjat jogga. Att jag på min första joggingrunda på ett decennium lyckades springa åtta kilometer för att sedan promenera i rask takt de resterande fyra var en positiv överraskning.
Nej, jag är inte nöjd med min kropp just nu. Känner mig inte särskilt du med den. För mycket mage och för mycket röv, helt enkelt.
Istället för att bara sitta och gnälla så försöker jag göra någonting åt den nuvarande ”fysiska situationen”.

Det blir nog en del motionsrelaterade inlägg här i framtiden, eftersom det sporrar mig att ge mig ut om jag ”måste” rapportera. Det sätter lite press på psyket och fart på fläsket. Bokstavlig talat.

Ett annat – mycket konkret – exempel på det här med att jag försöker göra saker annorlunda är det här med krogbesök. Jag har verkligen ingen som helst lust att gå ut på lokal (förutom karaokebarsbesök en gång i månaden). Jag har gjort det till leda och jag var en riktig club kid fram till att jag fyllde 30 ungefär. Då var det viktigaste i livet att få vippa in på de coolaste klubbarna. Jistanes. Känns som flera livstider sedan.
Men. Så är det ju det här med att jag gärna skulle vilja ha en partner i mitt vardagsliv. En så kallad livspartner. Var träffar man en sådan? På alla appar av idag verkar de flesta vara antingen psykopater eller endast ute efter lite rajtantajtan. Eller så är de gifta lite grann så där i smyg.
Så krogen är ju då ett alternativ. Men om man har sprungit på krogen i 20 år och fortfarande inte hittat rätt så är det kanske på sin plats att söka någon annanstans? Bara en blygsam tanke.

Nåväl. Idag är det söndag och jag och min hund ska ge oss ut på en redig runda längs gatorna här i krokarna där vi bor.

När ”två glas vin” aldrig räcker

Jag saknar att kunna dricka alkohol.
Efter (väldigt) många om och men har jag insett – och nästan accepterat – att jag är allergisk mot alkohol.
Problemet är att jag inte kan sluta dricka när jag väl har börjat; jag dricker tills det inte finns någonting mer att dricka, eller tills jag slocknar.

Det var länge sedan nu som jag kunde dricka så där sofistikerat och ”normalt”. Med handen på hjärtat så kommer jag knappt ihåg en sådan tidsperiod då jag kände mig nöjd efter ett par glas. Jag har nog alltid velat ha mer. Och mer.
Vissa kan ”lära sig” att dricka med måtta. Skulle jag kunna göra det? Jag vet inte. Men jag tror nog att svaret är nej.

När jag, strax före att covid-19 bröt ut, återvände till arbetslivet så kände jag för första gången på länge den där längtan efter ”ett par glas vin efter en tung och lång arbetsvecka”. Den här gången fick jag dock försöka klara mig utan den ”ventilen”. Det var inte helt lätt att hitta ett substitut. Jag lyckades faktiskt inte med det.

Det är en sorg att inte ha just den ventilen – att inte kunna njuta av alkohol som ”normala människor”.

Om bland annat detta kommer jag att skriva mer om i kommande inlägg.

Tack förresten för all positiv respons gällande min nystart av bloggen.

Jag raderade just 15 år av mitt liv

Egentligen startade denna process i mitt huvud redan vid tolvslaget (ganska exakt faktiskt) på nyårsafton 2019-2020.
Det var min födelsedag och jag stod ensam på balkongen och jag hade så fruktansvärt tråkigt och jag var så vansinnigt less på allting.

En tanke for genom mitt huvud: antingen så struntar jag i allting eller så ger jag livet en sista chans. En chans då jag gör allting annorlunda.
Jag bestämde mig för det sistnämnda och jag bestämde mig för att ge det ett år.

Sedan kom jobbet emellan och allting lunkade på som vanligt, men sedan kom covid-19. Arbetsplatsen stängde och jag satte mig i karantän och här har jag varit i… ja, vad blir det? En och en halv månad?
Jag har tillbringat nästan all min tid ensam i hemmet (dock med min hund, så klart!) och jag har tänkt och känt och tittar inåt. Det har varit frustrerande och tidvis plågsamt att rannsaka mig själv så intensivt.

Vi spolar fram till idag då jag stod i hissen och kände mig så oerhört missnöjd med så mycket. Ja, med det mesta faktiskt. Ska det vara så här? Är detta rimligt?

Jag kom fram till att alltsammans är helt orimligt! Och vad som viktigare var, var att jag kom fram till att jag är den ende som kan förändra situationen. Det är bara jag som kan ge mitt liv lite innehåll.
Missförstå mig inte – mitt liv har varit fullt av innehåll på många olika plan, men jag måste försöka finna kärnan.

Det handlar väl om en medelålderskris, antar jag.

Det har hänt så mycket i mitt liv under de senaste åren och eftersom jag är en skrivande person så bestämde jag mig för att skriva om det. Om det jobbiga. Om hur det känns att förlora allt. Om alkoholmissbruk. Om svår ångest och återkommande depressioner. Om behandlingshem. Om gruppterapi på heltid.

Allt detta skämmiga ska jag skriva om och jag är äntligen redo för det eftersom jag till sist har förstått att dessa skämmiga saker inte är det minsta skämmiga.

Efter femton års bloggande bestämde jag mig idag för att radera allt. Jag börjar om.
Den här gången är flärden borta. Likaså politiken. Och popmusiken.
Nu ska jag gå lite djupare; rota runt lite där det gör som mest ont.

Under femton år hinner det hända väldigt mycket och när jag då och då snubblar över något som jag skrivit för väldigt länge sedan, så rodnar jag.

Så, nu börjar jag om.
Och du är välkommen att följa mina tankar och förehavanden, samt tillbakablickar från de värsta åren i mitt liv.

Vi tar det från början.

Uppdatering: Vissa inlägg återpublicerade jag. De var viktiga.

Ingen matematiker

Lite ditt och datt.

För ett tag sedan ”hjälpte” jag en tredjeklassare med matteuppgifterna och det gick ju inget vidare.
Igår hjälpte jag en förstaklassare och nu gick det bättre. (Jag räknade på fingrarna som vanligt.) Mina matematikkunskaper ligger alltså på nivå med årskurs 1. 🤡

Det gick betydligt bättre med modersmålsläxan (finska), trots att jag aldrig studerat språket i fråga måste jag ju tillägga. Alltid nåt! 

Nu har poddavsnittet som jag talade om för ett tag sedan släppts. Här kan du höra min vän Emil samtala med den israeliska sångerskan och legenden Ilanit, och ja, runt 11:25 nämns undertecknad. 🙂

Jag lyssnar väldigt mycket på olika poddar och för några dagar sedan snöade jag in mig på att lyssna på Alexander Bard; klok som en bok och rapp i käften. Gillar människor som kan tänka ett eller två extra varv, och ifrågasätta _allt_.
Rekommenderar Söndagsintervjun: Alexander Bard – den kontroversiella predikanten, från 2018. Du hittar den där poddar finns.

Apropå mitt inlägg Eurovision Overload så ägde igår alternativa ESC-tävlingar rum i såväl Finland som i Sverige. Inte helt överraskande vann Island i båda ”tävlingarna”.

Vi (få) som (fortfarande) gillar Melanie C kan gotta oss varje torsdag. Då kör Sporty Spice nämligen livesändningar på sin youtubekanal. Det är Q&A och samtal om ditt och datt och för oss popfantaster är det så underbart att få höra historier om hur olika låtar har kommit till o.s.v. Rekommenderas. Här är en länk till gårdagens liveström.
Och här hittar du senaste singeln Who I Am.

Musiker är för mig personer som ”alltid” har funnits där och jag känner mig trygg med dem. Därför är jag ett troget fan och därför tar jag väldigt sällan till mig en ny artist. Jag tror att den senaste artisten som jag på allvar började följa var Lady Gaga. Och det var ju ett tag sedan.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.