Rutiner och tacksamhet

På väg till gruvan.

Veckorna går som på räls och jag älskar det. Jag trivs bäst när jag har rediga rutiner. Gör inte de flesta det?
Jag kliver upp samma tid varje morgon (Blake ligger kvar i sängen en timme efter min heliga uppståndelse), dricker mitt kaffe, kollar nyheterna och sociala medier och därefter bär det av till jobbet.

Det tar nästan en timme att ta sig från bostaden i västra Helsingfors till arbetsplatsen i nordöstra delen av staden. På pappret känns denna relativt långa tripp en smula tradig, men det är skönt att vakna till liv på spårvagnen och i metron, med för dagen väl vald musik i öronen. Det är dessutom mer eller mindre intressant att iaktta medmänniskorna omkring mig.
Jag gillar att iaktta; att notera.

På jobbet är det full rulle och eftersom jag som sagt blev erbjuden ett längre kontrakt än tänkt – med mer ansvar etc. – så tar jag jobbet (om möjligt) på ännu större allvar och vill göra mitt yttersta för att prestera.
När man är en analyserande person så är det ibland skönt att ta på sig arbetsklädseln och bara arbeta. Bara utföra. Inte tänka och analysera.

Ett par dagar har jag träff med ett par vänner. Träffar respektive vän olika dagar och även de känns som trygga inslag av de där rutinerna som jag nämnde och som jag trivs med.
Jag är välsignad med bra människor i min närmaste omgivning.
Tack för det.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Och är tacksam för det. 1000 tack. Tack så jävla mycket.

Retro: Pet Shop Boys – Nightlife

Jag har blandade känslor för albumet Nightlife från 1999. Delvis beror det på personliga minnen (som ju spelar in i våra musikminnen, vilket jag nämnde i förra inlägget), men mest beror det nog ändå på att helheten på något vis inte riktigt håller ihop. Några låtar hade man gärna fått byta ut eller helt sonika plocka bort.

  1. For Your Own Good 3/5
    Klubbigt och gott. Man märker omedelbart att man inte längre lyssnar på förra albumet Bilingual.
  2. Closer to Heaven 3/5
    Jag gillar verserna riktigt mycket, men refrängen ger jag inte mycket för.
  3. I Don’t Know What You Want But I Can’t Give It Any More 5/5
    Förstasingeln med den fantastiska titeln. Jag förstår dock ej varför den heter ”any more” och inte ”anymore”. Det är sånt som jag hakar upp mig på.
  4. Happiness Is an Option 2/5
    Pratsång och lite Army of Lovers-aktigt wailande av någon kvinnlig vokalist i kulisserna. Jag blir ledsen när jag hör denna (ironiskt nog).
  5. You Only Tell Me You Love Me When You’re Drunk 5/5
    Ännu en fantastisk titel. Samt fantastisk text (alla kan vi relatera), melodi och produktion. Fullträff.
  6. Vampires 2/5
    Jag blir ledsen även av denna låt och den hör inte hemma på detta album.
  7. Radiophonic 3/5
    Tyckte att denna var ”tuff” när den kom och jag ville nog gilla låten mer än vad jag gjorde.
  8. The Only One 2/5
    En tråkig, harmlös parentes med en b-sidas kvalitéer.
  9. Boy Strange 2/5
    Samma som föregående. Boy Strange blir fin när gitarrerna kommer in, men resten är en gäspning. Trots den fina texten (som jag känner igen mitt unga jag i).
  10. In Denial (med Kylie) 5/5
    Jag älskar In Denial. Och det är inte (bara) för att det är PSB OCH Kylie. Hela låten är bra. Melodin. Den fiffiga texten. Produktionen. Allt! Men ja, det går en rysning genom kroppen när fantastiska Kylie tar ton.
  11. New York City Boy 3/5
    Jag har alltid velat älska New York City Boy men jag gör inte det. Den är bara ”helt okej liksom”. Känns den konstruerad kanske? Oäkta?
  12. Footsteps 1/5
    En ballad som jag aldrig har förstått mig på och som jag aldrig lyssnar på.

BETYG: PET SHOP BOYS – NIGHTLIFE: 3,0

Retro: Pet Shop Boys – Bilingual

Du vet kanske hur du kopplar ihop viss musik med en särskild epok i ditt liv. Bilingual från 1996 är just ett sådant där album som ligger mig extra varmt om hjärtat på grund av var jag befann mig i livet när alstret i fråga släpptes.
Jag bodde i min allra första egna lägenhet i en förfärlig stockholmsförort. Jag vantrivdes rent geografiskt men annars var livet fint och väldigt… ehm… ungdomligt med hårt klubbande och allt som hör livet till när du är tjugo.
(Tack och lov är jag inte där längre, vare sig geografiskt eller åldersmässigt.)
Att albumet heter Bilingual märker vi av i låtarna då det sjungs inte bara på engelska, utan även på spanska och portugisiska.

  1. Discoteca 4/5
    Ett annorlunda beat för att vara PSB. Ett desperat marscherande på jakt efter ett diskotek (kärleken och meningen med livet).
  2. Single 4/5
    Låten släpptes som singel och fick då heta Single-Bilingual eftersom någon annan orkester hade en hit just då, vid namn Single. Här sitter Discoteca och Single ihop; marscherandet fortsätter.
  3. Metamorphosis 3/5
    Bra electropop. Neil pratsjunger.
  4. Electricity 4/5
    Tempot skruvas ner lite grann men den elektroniska ljudmattan kvarstår. Ett underskattat stycke popmusik. Fiffiga samplingar från någon film.
  5. Se a vida é (That’s the Way Life Is) 4/5
    Feelgood-pop. Lycka, sol, glass och tajta badbyxor.
  6. It Always Comes as a Surprise 5/5
    Klassisk melankolisk PSB-ballad. Bortglömd och underskattad.
  7. A Red Letter Day 4/5
    Och här har vi en klassisk PSB-upptempolåt. Något daterad produktion idag och på gränsen till för hurtig.
  8. Up Against It 3/5
    Väldigt fin melodi. Väldigt PSB. Även denna bortglömd och underskattad.
  9. The Survivors 4/5
    Samma som föregående men snäppet bättre. Denna hade platsat finfint på Very; lite Liberation över det hela.
  10. Before 5/5
    Albumets bästa låt. Being Boring-doftande Before tröttnar man nog aldrig på. Elegant!
  11. To Step Aside 3/5
    Nittiotalsproduktion och ganska typisk PSB-upptempo.
  12. Saturday Night Forever 2/5
    Jag har alltid velat gilla avslutande popdängan mer än jag gör. Låter som en b-sida.

BETYG: PET SHOP BOYS – BILINGUAL: 3,75

Retro: Pet Shop Boys – Very

Jag minns så väl när jag köpte CD:n den där dagen hösten 1993. Aj, vad jag älskade Very. Från början till slut (minus det dolda struntspåret som spelas upp två minuter efter Go West).
Detta är något av mitt komma-ut-album. Även om jag aldrig har kommit ut – eftersom jag inte har haft någonting att komma ut ur.

Ja, jag köpte CD:n med Det Där omslaget. Helt fantastiskt! Hela konceptet och hela Very-eran var på alla vis en fullträff.

  1. Can You Forgive Her? 5/5
    Albumets första singel med en väldigt 90-talig musikvideo innehållande de ikoniska strutarna.
  2. I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing 5/5
    Har ända sedan det begav sig varit en av mina absoluta PSB-favoriter. Singelversionen är några snäpp bättre och videon är ju bara för festlig! Då, som tonåring, blev jag förtjust i textraden: ”If people say I’m crazy, I tell them that it’s true”.
  3. Liberation 5/5
    Denna fantastiska smålugna låt var ingen favorit då, men är det desto mer idag. Texten är fin och produktionen/arrangemanget är på något vis fyndigt. Melodin är ju bara för vacker!
  4. A Different Point of View 4/5
    När jag idag har lite mer kött på benen, så att säga; några förhållanden och ett kraschat äktenskap, så har jag lättare att ta texten till mig.
  5. Dreaming of the Queen 5/5
    Bitterljuv ballad om både de kungliga och om Aids.
  6. Yesterday, When I Was Mad 4/5
    Denna hysteriska dänga var en favorit då, men den håller inte hela vägen idag. Som tonåring tyckte jag särskilt mycket om texten. Lite för intensiv för en medelålders farbror.
  7. The Theatre 4/5
    Den här teatrala låten passar dock en farbror bättre än vad den passade mig som tonårig spjuver.
  8. One and One Make Five 4/5
    Jag inser att vissa av låtarna på Very inte har åldrats särskilt bra. Eller snarare: produktionerna känns daterade. Därför blir det fyror i betyg för sådana som förr om åren kammade hem fullpott.
  9. To Speak Is a Sin 5/5
    Balladerna däremot – de höll då och de håller än idag. Denna är superfin på alla vis.
  10. Young Offender 4/5
    Denna låt, med en massa tv-spelsljud, hade jag nästan glömt. Svängig. Fin melodi. Men daterad (tack vare nittiotalsblippandet).
  11. One in a Million 3/5
    Tydligen ville PSB att Take That skulle göra denna låt men så blev det alltså inte och istället hamnade denna poppiga popdänga på Very. Ingen höjdare. Men good enough.
  12. Go West 5/5
    När PSB då och då väljer att tolka en gammal låt så gör de det med besked och stor eftertanke. Resultatet blir därför alltid alldeles suveränt!

BETYG: PET SHOP BOYS – VERY: 4,416

UMK 2020 – Finlands uttagning till ESC

Nu när Melodifestivalen drar igång igen – och var och varannan av er som vanligt ska tönta er genom att göra ett så jä*la stort nummer av hur lite ni kollar på programmet – så kan jag berätta lite kort om hur årets finländska uttagning till ESC går till. Denna procedur ser olika ut från år till år, och i år har 6 bitar valts ut, som släpptes under den gångna veckan. De kommer att tävla i UMK (Uuden musiikin kilpailu = Tävlingen för ny musik) i Tammerfors den 7:e mars.

Min favorit framförs av en jänta vid namn Erika Vikman. Hon sjunger (i årets enda icke-engelskspråkiga bidrag) om att det inte går att bli en fin finsk flicka med ”benen i kors” om man har ”levt som Cicciolina” (den legendariska italienska porraktrisen och politikern, ni vet). Låten heter just ”Cicciolina” och den kan du höra här.
Låten toppar för övrigt iTunes-listan här i Finland just nu.

Jag tror dock att finlandssvenska Tika vinner med sin powerballad I Let My Heart Break. Det har jag ingenting emot.

Tävlar gör också Aksel med Looking Back. Ganska intetsägande, om du frågar mig. Och det gör du ju.

Tonårspartaj bjuder F3M på i låten Bananas. Men de ser inte ut att kunna partaja till det. Ingenting är bananas här inte. Slappna av, brudar! Modern – pubertal – pop. Helt ok.

Sansa bjuder på riktigt skön electropop i låten Lover View.

Avslutningsvis en dänga som doftar lite Eurovision. Catharina Zühlke och Eternity.