januari 2020 – Sida 2

Miljödårar då och nu

I fredags var jag på ”miljöutbildning” på jobbet, för att erhålla ett så kallat ekopass. (Eller ”ekopassi” som det så klart heter på finska – vad trodde du?!)
Då kom jag att tänka på när jag för närmare 20 år sedan hade ett förhållande med en tvättäkta miljöpartist (ni vet då, innan MP fick makt och vi började få bevittna hur skogstokiga och hycklande de är).
Denne unge man, vi kan kalla honom Rille, lärde mig att sopsortera ”på riktigt”. Dessförinnan hade jag sorterat lite slarvigare (dock förmodligen flitigare än gemene man, eller ”gemene hen” som det heter numera). Rille lärde mig att ta bort det lilla ”fönstret” på kuvert osv. På den nivån alltså.

Jo, Rille dårå, som är en väldans nära vän idag och som ingen av er kan identifiera; han var extrem på den tiden och är det kanske än idag. Men det hedrar honom, vilket jag kommer till senare.

För att skölja plastförpackningar utan att använda onödigt vatten så lät han vattnet som kom ur diskmaskinen skölja. Och för att klara sig med en liten kyl så ”tillverkade” han ett extra kylskåp genom att hänga ut en kundkorg utanför fönstret.
Så om ni såg en röd korg hänga på en husfasad på Kungsholmen så var det Rilles ”kylskåp”.

Exemplen är många och dessa minnen kom över mig när jag skaffade mitt ekopass. Jag hade förresten nästan alla rätt när det kom till sortering. Det här med att glasflaskor och -burkar ej ska blandas med dricksglas var en nyhet för mig.

Jo, jag sorterar vidare trots att jag (som jag har berättat tidigare) är skeptisk till vår sopsorteringshybris efter mitt besök i Brasilien och jättestaden Rio där ingenting sorteras.

All heder åt Rille. Han lever som han lär och beter sig inte som dessa vidriga ”miljömedvetna” hycklande ”kändisar” som dikterar hur vanligt folk ska leva medan de själva flänger runt i privatplan och bor i jättelika elslukande villor etc. etc.
Jag föraktar dem. Det finns en grej som jag hatar mer än det mesta, och det är hyckleri. Samt godhetsposörer.

Fotot: info från HRM (Helsingforsregionens miljötjänster). Det här med språk är viktiga grejer men nu slösades det eventuellt lite på papper.

Pet Shop Boys – Hotspot

Pet Shop Boys är en av de där popakterna som jag har följt från start och som jag lyssnar på än idag. Deras två senaste album Super (2016) och Electric (2013) har jag inte riktigt tagit till mig (jag kanske måste ge dem en ny chans; jag kanske bara har haft så mycket annat för mig) men idag släpptes så nya Hotspot.
Albumets två första singlar uppmärksammade jag när de släpptes men jag tyckte att de var en smula… sömniga (även om Dreamland har ryckt upp sig en smula vid det här laget; Burning the Heather är dock fortfarande ett litet frågetecken), medan den tredje – Monkey Business – kändes härlig redan vid första lyssningen.

Will-o-the-Wisp 4/5
Ja, jag var tvungen att googla titeln: something that is impossible to get or achieve. Aldrig hört! Med det sagt så är detta en skön upptempobit som låter som en pärla från förr.
You Are the One 5/5
Jo, vi har läst att PSB numera delvis bor i Berlin men alla dessa referenser till staden i fråga känns lite… töntiga? Ja, vi vet att Berlin är en fet bögstad där man kan pippa och partaja (jag fann min då blivande make – numera ex-make – på en gata i Berlin). Med det sagt: jag älskar denna lugna, typiskt PSB:iga låt som bland annat innehåller dessa rader:
And every bird in the sky’s a performer
A tingle-tangle, chittering and chattering
By the fountain, spluttering and splattering
Det kallas popkonst!
Happy People 4/5
Oj, detta låter som PSB på 90-talet. Soundet ger rejäla flashbacks. Lite Army of Lovers-vibbar dessutom. Faktiskt.
Dreamland 4/5
Det tog som sagt ett bra tag innan jag tog albumets första singel till mig. Nu belönas den med en svag fyra. Ett minus för de politiska inslagen i texten – jag är *SÅ HÄR* trött på ”kändisar” som uttrycker vänsterextrema åsikter om gränslösa samhällen och jadajadajada. Lägg av!
Hoping For a Miracle 4/5
Åh, så vackert och melankoliskt. Doftar mycket tidiga PSB.
I Don’t Wanna 5/5
En omedelbar favorit; medryckande och svängigt om en blyg kis som inte vill gå ut och dansa.
In a song, he hears that rhythm’s a dancer
And it won’t take no for an answer
Suddenly, he thinks he might reluctantly
Go looking for some company
He summons up the energy
Monkey Business 4/5
Nåt slags sjuttiotalssväng (?) på nya singeln. Kommer aldrig att hamna på någon lista över PSB:s bästa singlar, men en svag fyra får den nu av mig i alla fall. För nu.
Only the Dark 5/5
Lugnt och ack så romantiskt. Återigen en ”gammal” PSB-låt.
Don’t be scared
For only the dark
Can show you the stars
I’ll be there
The moment the dark
Reopens your heart
Burning the Heather 2/5
Gitarriga balladen som släpptes som singel nummer två, och som jag inte förstår mig på. Men jag lärde mig att ljung heter heather på engelska. Alltid nåt.
Wedding in Berlin 4/5
För det första så tycker jag att det är festligt att Mendelssohns brudmarsch samplas i denna härliga dänga. För det andra så gillar jag den enkla texten om ”varför vi gifter oss idag”. Bra avslutning!

Härligt med ”bara” tio låtar, så som det alltid var förr i tiden (10 eller 12 spår). När vissa album släpps numera så innehåller de upp mot 20 bitar och det är ju på tok för mycket. (Nästan) Allt var bättre förr.

När jag nu skummar igenom mina betyg för var och en av låtarna så inser jag att jag gillar LÅTARNA mer än ALBUMET som helhet. Så tokigt det kan bli.

Värdelösa föräldrar och störiga minoritetsmänniskor

Idag när jag var ute på lunch hände någonting som jag inte upplevt på sisådär 25 år: en ung grabb skrek ”bögjävel!” efter mig. Jag blev helt paff.
På nittiotalet hände ju sådant här konstant – ja, nästan dagligen faktiskt.
Men nu?
2020?

Hade jag inte blivit så paff så hade jag svarat på ”tilltalet” men nu gjorde jag ju inte det. Det paffigaste av allt var att zigenarpojkens mor inte brydde sig om sonens uppförande.

Och just såna där likgiltiga (VÄRDELÖSA) föräldrar har jag råkat ut får SÅ många gånger tidigare. Som den där gången då en muslimgosse spottade på mig i Stockholms tunnelbana medan hans förtryckta insvepta mor lät det hela passera.

Jag är trött på:

värdelösa föräldrar
minoriteter som kräver förståelse och daltande medan det ta mig fan hela jävla tiden är människor ur just dessa minoriteter som ger sig på oskyldiga hederliga medborgare

Tvi vale, säger jag.
Mitt tålamod har varit slut i många herrans år.
Här finns ingen tolerans för de intoleranta.

Innehållsrik men sömnlös vecka

Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.

[Bildbevis nedan]

Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.

Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.

Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.

Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.

Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas.
Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)

Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan.
Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.

Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.

Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.

Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)

Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter).
Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”

Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.”
Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt.
Jag tackade för kaffet och gick.

Irritationsmoment i vardagen

Innan jag åker till jobbet tänker jag bjuda på ”irritationsmoment i vardagen” (har åkt mycket spårvagn och metro på sistone, och det märks).
Alla har vi ibland lite dåliga, förbjudna tankar. Det är mänskligt.
Brasklapp: Detta är en smula humoristiskt (men ändå på blodigt allvar) så ta inte åt dig. Vill inte kränka nån lättkränkt.

IRRITATIONSMOMENT I VARDAGEN

– Människor med krimskrams som hänger på väskan. Ni vet gosedjur och reflexer och andra ”smycken”. De hänger och flänger och fastnar i saker. Fult! Plottrigt!
– Ryggsäckar. Är du över 14 så är du för gammal för ryggsäck. Såvida du inte traskar runt i fjällen eller nåt.
– Plottriga människor överlag. Stilrent är snyggt.
– Afrikaner som tror sig vara afroAMERIKANER fastän de de facto är typ somalier bosatta i en nordisk förort. Sluta bete er och se ut som gangsterrappare från Harlem.
– Långsamma människor. Värst är de som dessutom är korta och knubbiga eftersom de rör sig pingvinaktigt med utsträckta armar och tar upp om möjligt ännu större utrymme där de – långsamt – vaggar fram.
– Luggar som fastnar i ögonfransarna (gärna med klibbig mascara). Det svider i mina egna ögon när jag tvingas iaktta ert hysteriska blinkande.
– Hår som uppenbarligen irriterar då det hela tiden måste strykas bort från ansiktet. Gud skapade hårspännen av en anledning. Använd dem, som vi normalbegåvade människor gör.
– Snygga människor med fula frisyrer. Sånt slöseri.
– Föräldrar med fler barn än de kan hantera.
– Människor som äter på allmän plats (om ej restaurang).
– Mysbyxor. De hör hemma i hemmet. Och bara där.
– Par där den ena går ett par meter bakom den andra. Om de är så trötta på varandra så borde de göra slut och sluta att – själviskt – ockupera en annan människa som skulle kunna uppskattas av någon ofrivillig singel.
– Såna där sena as som sliter upp tågdörrarna så att tåget försenas och _alla_ blir sena bara för att dessa slashasar var sena. (Metron går dessutom med fem minuters mellanrum, så om fem minuter är en katastrof för dig så bör du se över dina prioriteringar.)
– Snipkäftar och buttra typer. Le lite för f@n.
– Såna som noggrant väljer sittplats i kollektivtrafiken. De vaggar runt och väljer med omsorg och byter plats och håller på – och vips var det dags att kliva av. Bara sätt dig ner på första lediga säte, håll käften och bara åk. Du åker några stopp i kollektivtrafiken, inte på nån j@vla jorden-runt-resa.
– Tiggare. Obs! Jag har inte stött på EN ENDA tiggare i metron, på bussen eller på spårvagnen under mina dryga tre år i Helsingfors. Fatta! Men minnena av ”hej hej” och aggressiva tiggare som följer efter folk som kliver av tuben i Stockholm plågar mig ännu.
– Långhåriga (oftast ”snygga” brudar) som kastar med håret så att det loppiga svallet vidrör oskyldiga medmänniskor.
– Människor som helt sonika börjar tafsa på din hund (och naturligtvis helt ignorerar dig).
– Och så alla dessa apor som stannar precis framför rulltrappor eller entréer. Sinnessjukt beteende.

Ha en bra dag.
Uppför er gärna. 💁🏻‍♂️