Juden jag

Hej go’ vänner mitt i min paus i flyttstöket. 
Idag vill jag ta upp det här med att folk har förutfattade meningar om hur en religiös person bör vara och bete sig. 
Jag inser ju att om man slår upp frasen ”troende jude” i valfri ordbok så är det inte mitt tryne som dyker upp. 
Men nu är det så att för mig är min tro en sak mellan mig och Skaparen och jag har alltid, alltid varit troende och haft en cool relation med Skaparen. (Jag är från en väldigt sekulär familj, kan tilläggas. Mina religiösa ”påhitt” har jag ”hittat på” alldeles själv.)
Det var först när judendomen kom till mig (jag bad inte om det) som jag spirituellt hittade hem. Därav min lååånga konvertering.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta egentligen. Det är nåt som skaver. Nämnda förutfattade meningar kanske. 
Och så stör det mig att vissa ibland drar upp att jag pga min homosexualitet lever i synd. Låt mig då avslöja att jag en gång (tror det var år 2000) tog upp frågan med självaste Skaparen när jag satt på ett flygplan från Stockholm till Amsterdam (och vi som av en händelse flög över min födelsestad Borås!) och flyget var på vippen att krascha. Skaparen sa mycket tydligt till mig att jag är en kärleksfull person och att det är huvudsaken. Så att så var det med den saken. Sen kan du slå mig i huvudet med diverse heliga böcker och skrifter hur mycket du vill, men jag hade direktkontakt, så jag vet av säker källa!
Jag talar sällan om saker som har med religion att göra eftersom jag är rädd för att verka ”predikande”, då jag AVSKYR alla former av predikande. Religion=privatsak.

Det var väl bara det.

Mår bra i nya HEMMET

Slog upp mina överraskande vackra blå ögon i morse och frågade Blake om vi inte skulle gå och sätta oss på klipporna och titta lite på havet.
Så det gjorde vi, genom att öppna ytterdörren och gå hundra steg åt höger.
Jag älskar att bo här. Jag har bott på många ställen i mitt förvånansvärt långa liv och jag har upplevt de flesta boendemiljöer; allt från parkbänkar till palats, skulle man lite överdrivet kunna säga.

Landsbygden, den förfärliga Typiska Mellanstora Staden, två huvudstäder med dess olika stadsdelar. Allt från den välmående supersocialdemokratiska förorten där alla var stabilt välmående (numera även den förstörd av massinvasionen), till rödgrönrosa Södermalm med dess verklighetsfrånvända människor. Den förfärliga ”multikulturella” förorten (där endast en – och bara en – kultur tillåts existera) där hijabisterna lagt ett svart deprimerande täcke över gator och torg. Kvinnor ska tuktas och bögar hängas – inget ställe för mig och mina sunda västerländska värderingar alltså. Men lägenheten i sig var det inget fel på. För att inte tala om elva år i Hammarbyhöjden – Stockholms sundaste stadsdel.
Och så lugna villastadsdelar – check även på den.

Men nu känns det äntligen helt rätt.

Mejlans (eller Bortre Tölö, om man är lite slarvig) i Helsingfors är HEMMA.
Klipporna och havet till höger och stadens pulserande dårskaper till vänster. Balans. Här finner vi äntligen balans!

Jag packar upp mina prylar, spelar pop och njuter av sommarens sista varma dagar. Blake glor och funderar.
Nu är det äntligen september. Romantikens och höstens tid äro kommen. Och september kommer med den en ny tro på livet och på mänskligheten (lite skeptisk dock).