Israelbesatta ”journalister”

Det här med medias hetsjakt på Micael Bindelfeldt och hans födelsedagspartygäster – jag måste bara snabbt kommentera detta äckliga beteende.
För hetsjakt var ordet och tänk att skräp-Expressen skyltade sina artiklar med ”På plats i Tel Aviv” (LOL!). Som om det hela vore någonting värt att ”bevaka”. Men bevakade var vad de gjorde. Och förföljde. Bokstavligt talat. De är ju i och för sig kända för att förfölja folk. Inte minst så kallat ”vanligt folk”.
Så fruktansvärt patetiskt. Och äckligt. Och patetiskt.

Och när de sedan inte hade någonting mer att komma med så drog de i sista artikeln till med att försöka ge gästerna FLYGSKAM; denna nya patetiska folkliga superskam.
Det här med att många (om inte de flesta) av gästerna har hem i olika länder och därmed flyger kors och tvärs stup i kvarten har aldrig bekommit de så kallade ”journalisterna”.
Nä, hela detta halabaloo hade så klart att göra med att födelsedagsfestligheterna ägde rum i det (fantastiska men) av svenska media hatade Israel.

”Journalisterna” häckade på gästernas instagramkonton och skrev ihop skitartiklar när de inte var ute på banan och rent fysiskt förföljde de firande. Detta är för övrigt den nya tidens så kallade journalistik: att göra artiklar av instagramuppdateringar. Oy vey..!

Så fruktansvärt äckligt alltihop.
Och patetiskt.
Och äckligt.
Usch!

Puh. Nu var det sagt.

Posörer som slår in öppna dörrar

Tänk om alla töntar som nu åker till Sölvesborg för att veva med regnbågsflaggan istället satte sig på Stockholms tunnelbana och åkte ut till ”utanförskapsområdena” och viftade med nämnda flagga istället. Det skulle betyda någonting, men ja just det ja. Det skulle ju kunna kännas lite obekvämt.
Allt detta patetiska poserande alltså… Dra åt helvete.

Ja, jag är SÅ HÄR mätt på alla posörer som vill ”göra någonting” men som bara slår in öppna dörrar och inte gör någonting av vikt; ingenting som är ens lite, lite riskabelt.

Framtidens fajt kommer INTE att äga rum i Sölvesborg el. likn. Den kommer att äga rum i de helvetiska förorterna.

Cykelturer och Eurovision

Myspys i soffan med Blake.

Det var ju en helt trevlig helg det är.
Jag har inte gjort så mycket egentligen.
Har varit på långa långa promenader med Blake för att spana in våra nya omgivningar här i Mejlans/Tölö.
Tog även en första cykeltur till Sörnäs där jag går på möten några gånger per vecka. Ville mest kolla upp snabbaste rutten samt hitta ”säkra” cykelställ – området kring Sörnäs metrostation kan var en smula… stökigt.

Jag premiäranvänder tvättstugan. Efter att de senaste decennierna haft tvättmaskin i hemmet så kändes det lite ”jobbigt” att plötsligt vara tvättstugeperson igen, men det gick fint och jag slipper att som i min ungdom gå till en annan byggnad; nu bara hissen ner. Det gick fint och jag kände mig som en hemmaman.

Vidare har jag ordnat lite i hemmet. När man flyttar så placerar man saker och ting på ”logiska” ställen men efter ett tag inser man att vissa prylar gör sig bättre i helt andra hyllor och skåp. Det blir kanske inte lika logiskt, men mer effektivt och användarvänligt.

Har kollat en hel del på gamla Eurovision-år och sträcklyssnade på min bekant Emils projekt om refuserade Melodifestivalen-bidrag. Rekommenderar Schlagervännernas podcast för er som är intresserade.

Nu är det söndag kväll och jag ska avsluta veckan och kvällen med Big Brother – mest för att jag övar på min finska och vill lära mig en massa slang, så att jag hänger med! #integration

När Melodifestivalen var icke-PK

Fredrik Belfrage. Skärmdump: YouTube.

Jag har kollat på Melodifestivalen 1987 och det var en upplevelse.
Redan innan första låten spelats hade programledaren Fredrik Belfrage hunnit använda uttrycket ”tio små negerpojkar”.

Han fortsatte med sin inte så värst politiskt korrekta 80-talsstil då han sa att jurygrupperna ”består av människor av alla kön som finns”, vilket var ett skojfriskt sätt att säga att ”det finns ju bara två kön, höh-höh” (vilket han så klart hade rätt i).
Jurygrupperna tillhörde kvällens ”överklass”, fick vi veta, eftersom de satt ”längst fram vid egna bord”.
Belfrage presenterade en duo med: ”nu kommer en hon och en han”. Otänkbart att köna (ett ord som inte var uppfunnet då) någon på detta sätt numera.

En ful karl sjöng en hemsk låt med titeln ”Flyktingen”. Den handlade om en stackars _man_ (så klart, redan då!) som varit tvungen att lämna sin familj och fly. Sångaren sjöng att ”det finns hopp” och att flyktingen skulle få ”vänta på svar i fyra-fem månader” (bara!). I vers två fick vi veta att flyktingen ej fått stanna eftersom ”det finns för många som han”.

Belfrage fäste vikt vid den mörkhyade Cyndee Peters ursprung och om det faktum att hon kom till Sverige för att stanna i några månader men att hon efter 16 år fortfarande ”tack och lov är kvar”. Han skojade vidare efter att Peters gått vidare till andra omgången. Belfrage sa sig gilla kvällens ”internationella fläkt” och lade för säkerhets skull till: ”om ni förstår vad jag menar”, innan han presenterade finskan Arja Saijonmaa som finalist. Ah, multikulti!

Den blott 37-årige Belfrage kallade sig själv ”gubbe med gelé i håret” och frågade en 9-årig tös om hennes åsikt om såna gubbar. Åldersrasism på hög nivå.

Sedan var det kul att se att artisterna satt på pinnstolar och väntade på juryns röster. Juryn (som drack apelsinjuice – förmodligen sånt där koncentrat som man blandar med fyra delar vatten) bestod för övrigt av 63 personer mellan 15 och (bara!) 60 år och när de sattes i arbete sade Belfrage: ”rösta rätt”, men han menade nog ”rösta rött”.

1987 var för övrigt ett bra MF-år. Lotta Engbergs ”Fyra Bugg och en Coca Cola” vann men tvåan – Arja Saijonmaas ”Högt över havet” – borde ha gått segrande ur striden som den paranta finskan förlorade med en ynka poäng. Sound of Musics ”Alexandra” och Lena Philipssons ”Dansa i neon” var två andra höjdpunkter.

Finlandssvenska ord och telefonskräck

Igår umgicks jag med ett glatt gäng finlandssvenskar. De talar så vacker gammaldags svenska; proper och elegant. Allting låter som poesi. De har också sina festliga egna ord och uttryck. Idag hörde jag bl.a:
– tuppen (toaletten)
– roskapåsa (med kort Å) (soppåse)
– dabbig (fånig, misslyckad)
– håsa (kort Å) (stressa)
– råddig (stökig)

Idag – efter ännu en sömnlös natt (mindre än två timmars sömn) – tog jag tag i en massa jobbiga göromål. Jag skrev igår kväll ner alla samtal som jag måste sköta (med min extrema och ologiska telefonskräck); telefonnummer, vilken tid jag ska/kan ringa, vad jag ska säga osv. Det är svårt att förstå för någon som inte lider av nämnda skräck, hur otroligt påfrestande det är att telefonera.
Men eftersom jag var trött och utmattad, och just därför förbannad, så prickade jag av halva min långa lista i ett nafs.
Jag är bäst när jag är arg, ty då får jag saker och ting gjorda.

Näst sista veckan i ”gruppterapin” startade idag och det var en känslomässigt rik, allvarsam men ändå rolig dag.

I morgon är en spännande dag.
Mer om det senare.