Hashtag brasklapp

En gammal kollega till mig ”avvännade” mig på Facebook.
Vi har känt varandra i 20 år och nu detta.

Hon upprördes över att jag använde ordet ”blatte”.

Jag skrev om två ”grabbiga blattar i blåställ” som satt vid bordet intill på en restaurang.

Efter att hon tagit till orda så förklarade jag att ordet blatte i min ordbok inte har någon negativ klang – att det ligger på samma nivå som orden bög och finne.

Hon beklagade att våra ordböcker såg så olika ut och därefter försvann hon ut ur mitt festliga liv.
Efter 20 år dömer hon mig alltså SÅ hårt.

Jistanes alltså.
Jag är ju till och med gift med en blatte.

Kanske måste jag börja säga ”hashtag brasklapp” varje gång jag öppnar truten/knapprar på tangenterna. Någon kan ju känna sig ”kränkt”. Vi lever trots allt i de kränktas förlovade land.

”Hashtag brasklapp: jag menar inget illa med detta…”

#Brasklapp

Steg 1 av många

Jag gjorde någonting utöver det vanliga idag.
Det är inget jag tänker avhandla här.
Vill bara skriva detta – för mig själv – så att jag aldrig glömmer bort dagens stora händelse.

Jag vänder så att säga blad.
Börjar på om inte en ny bok så åtminstone på ett sprillans nytt kapitel.

Nu ska jag kolla Mad Men tills jag stupar.

Fiskdiskspremiär

Kanske är det den beryktade fyrtioårskrisen som jag går igenom.
Den har i och för sig pågått väldigt länge vid det här laget.
Sedan jag fyllde trettio, skulle jag vilja påstå.

Men jag försöker att ända lite på ett och annat.
Jag försöker vara något nyttigare.
Och jag tänker (ännu) mer på vad jag trycker in i truten.

Färdigmat har jag ju ratat väldigt länge – bortsett från halvfabrikat, som sojakorv osv.
Nu fick jag för mig att börja äta fisk.

Jag har aldrig gillat fisk.
Någonsin.
Men så var jag i Köpenhamn och hemma hos en man så tog jag för mig av en röra som visade sig vara tonfiskröra.
Den var väldigt god, så när jag kom hem så bestämde jag mig för att tillreda min egen röra.

Den var mycket populär.
Maken tog för sig och njöt.
Hundarna blev som tokiga.
De ville ha fisk!

Sedan – igår var det väl – så ville jag testa att äta fiskpinnar!
Hade inte ätit fiskpinnar på säkert tjugo år och jag ville veta om de smakade som jag mindes att de smakade (i barndomen).
De smakade mer FISK än jag mindes.
Pinnarna serverades med kokt potatis, stuvad spenat och ärtor.

Och – håll i dig nu – idag besökte jag för första gången en FISKDISK.
Handlade inte i själva disken, men bara att gå runt där och snoka var en upplevelse!

Kom hem och lagade lax i ugn (fixen saltad, vitpepprad och indränkt i citronsaft).
Till detta kokt potatis, en avokado, ärtor och turkisk yoghurt med en massa vitlök samt svartpeppar.

Nåväl. Laxen smakade för mycket… fisk.
Och förresten, när jag tog ut den ur paketet så skrek jag: ”Den har ju skinn!”
Ja, det blev lite för mycket och fisken var lite väl ”köttig”, så det blev bara en liten, liten bit.
Desto mer till maken…

Ja, så nu får vi väl se hur det blir med fiskätandet.
Känner lite avsmak nu måste jag säga.

Sömnlös i Stockholm

Detta inlägg ”skrev” jag i mitt huvud klockan 03:00 i morse.

Jag kan inte sova.
Varför kan jag inte sova?
Jag är i och för sig inte ens trött.
Varför är jag inte trött efter denna hektiska dag?

Oftast när jag inte kan sova så bekymrar jag mig.
Tänker och ältar.
Men nu är det ju ingenting.
Jag brukar säga att alltid är det nåt.
Men just nu så är det ju ingenting.

Dagen var bra.
Veckan har varit jättebra, efter en traumatisk start.
Jobben har gått bra.
Hemmet är städat och fint i ett bra område som jag trivs med.
Förrådsutrymmet är städat!
Maken sover till höger om mig.
Båda hundarna till vänster om mig.
Mot min kropp.
Jag känner deras andetag.
Vartenda andetag.

Jag ser fram emot de kommande dagarna.
Och ändå kan jag inte sova.