Terror i Tel Aviv

Jag befinner mig i Tel Aviv (världens bästa stad).
Jag tror att det är mitt tolfte besök.

Jag har just för första gången upplevt att sirenerna drog igång och varnade om inkommande raketer.

Så här går det till. Sirenerna drar igång. Människorna springer till skyddsrummen eller ut i trappuppgången. Plötsligt hörs en smäll och man hoppar till. Det går ett tag. Sedan skakar hela huset och man hör ytterligare en smäll. Barnen gråter och husdjuren darrar.
Detta är terror och nästa jävel som gnäller över att israelerna slår tillbaka får en fet jävla smäll.
Ja, nu har jag upplevt detta också.

Nu äcklar svenskens arrogans mig ännu mer.
Och svenskens gullande med Hamas.
Och medias falska spel.

Som min väninna berättade för mig: ”Även om raketerna skjuts ner av Iron Dome så är det vetskapen om att de faktiskt vill döda mig, som är så plågsam. De vill döda mig, granntanten, barnen på dagiset. Alla. Hamas vill ju döda alla judar.”

Vidrigt!
#StopHamas

Uppdatering

Det var ett tag sedan och det har varit en turbulent och händelserik sommar.
Nej, jag har inte haft någon som helst semester.
Jag jonglerar mina två jobb så gott jag kan – och vi kan verkligen tala om ytterligheter.
Dessa två jobb har nada, zero, noll gemensamt.
Ibland, när jag är mitt inne i ena jobbet och snabbt måste ställa om hela min hjärna på det andra, så kan det bli lite kortslutning.

Jag gillar – och har alltid gillat – att arbeta, men ibland känns det som att jag – och de flesta andra – är tillgängliga och i tjänst dygnet runt.

Där kommer vi fint in på min pågående konvertering.
Jag har (p.g.a. det jag just skrev) verkligen börjat ta till mig sabbaten. OM JAG INTE MÅSTE JOBBA ALLTSÅ.
På fredag kväll loggar jag ut från sociala medier, stänger ner mailen och kanske till och med hela datorn. Jag äter en extra god måltid och sedan försöker jag slappna av. Gärna med en (konverteringsrelaterad) bok.

Vi måste lära oss att pausa ibland.
Då säger vi shabbat shalom. Stör ej!

Jag var tillbaka i Köpenhamn för någon helg sedan. För konverteringskursen alltså. Jag fick ”komma ut” för min rabbin. Helt naturligt var det, då rabbinen frågade om mitt ”nya efternamn”. Inga konstigheter. Har en mycket bra rabbin.

Apropå efternamnet förresten så har jag den senaste tiden fått flera meddelanden på Facebook. Dessa meddelanden har kommit från för mig okända damer i medelåldern. Så här har de skrivit:

”Hej, jag heter bla bla och innan jag gifte mig hette jag da Costa i efternamn. Nu undrar jag om du möjligtvis har släkt i Storbritannien eller i Israel.”

Och min rabbin påpekade minsann att ”da Costa” låter judiskt.
Det var mer än jag visste. I mina öron låter det ”bara” brasilianskt.
Nu gjorde jag en snabb googling på ”da Costa Jewish name” – och se där! Det var som tusan.

Livet som gift är förresten mer eller mindre identiskt med livet som sambo. Fast det känns kanske lite, lite annorlunda ändå.
Men mest som vanligt: det går upp – raksträcka – det går ner – raksträcka.

Och jag begravde ju min bror.
Det kommer ett separat inlägg om det vid något tillfälle.

Jag har varit i Finland ett par gånger också. Grillat. Badat i en sjö för första gången sedan 90-talet.

Har tre inbokade resor just nu. Israel, Köpenhamn, Köpenhamn.

Hej och hå.