Det fattas 5 cm

Visst är det lustigt hur folk fäster enormt stor vikt vid vissa detaljer då de är på jakt efter tillgängliga för ett förhållande. Jag tänker exempelvis på den där mannen som spanade in mig på det där communityt flera gånger. Först kollade han vad jag skrivit om mig själv, sedan mina foton och slutligen min faktaruta (som betalande medlem kan man alltså se exakt vilka delar av ens sida besökarna tagit del av – en mycket bra funktion då de som endast kollat bilder (och inte ens själva profilen) sållas bort direkt). Detta upprepade sig gång på gång och när jag besökte mannens sida förstod jag vad problemet var; jag var för kort. “DU MÅSTE VARA MINST 180 CM LÅNG” hade han skrivit på sidan sin. Jag såg framför mig hur han gång efter annan hamnade på min profil och hur han tänkte; “Hmm… här har jag varit förut.. vad var det nu för fel på grabben? Texten är bra… Bilderna… jo, han funkar…Faktarutan då? Stopp och belägg! Han är bara 175 cm lång! Ja just så var det ju. So long, shortie”.

Hur stor skillnad kan fem centimeter göra egentligen?
Jag vidgade själv mina vyer då jag för fyra år sedan bestämde mig för att ge en blåögd person en chans. I mitt fall är det verkligen opposites attract men en av de många bra sidorna med att befinna sig på ålderns höst är att man vet vad som faktiskt betyder något. Nej, den blåögde blev så klart inte mitt livs stora love story men väl en god vän.
Åh! Ni brunögda, mörkhåriga män mellan 30 och 40 och som är lite längre än undertecknad och inte alltför krävande – kom till mig.

.

Det tog ett år och tio månader men han är raderad nu.

Han finns inte i min mobil och han finns inte på min MSN.
De hotfulla mailen finns dock arkiverade.
Jag bryr mig inte ens om pengarna längre. Så länge jag slipper se honom igen.
(Lite skönt också att han får ha det på samvetet för evigt.)

Mitt liv som telefonist

Jag har tänkt mycket på jobb de senaste dagarna och jag kom att tänka på att för några år sedan arbetade jag i en kundtjänst dit arga människor ringde för att klaga. Jag använde mig inte av mitt riktiga namn utan kallade mig Emil (det är ju fint!).

En ensamstående göteborgsk mamma ringde en dag och hon blev lite förtjust i “Emil”. Så pass att hon ringde varje dag i flera veckor enkom för att växla några ord med honom – som i sin tur var trevlig men saklig.
Slutligen bjöd hon ner Emil till Gbg.
Jag/Emil tackade nej så klart.
Undrar vad hon gör idag.
En gång för över tio år sedan jobbade jag i en annan typ av växel (visst är det komiskt med tanke på att jag lider av allvarlig telefonskräck! Det är ju det att det är ok om någon ringer till mig – det jobbiga är för mig att ringa någon). Den här gången var det på engelska och jag hette Ricki (!) (hahahahahaha). En teaterman, kanske någon typ av regissör, från Canberra, Australien, ville att “Ricki” skulle komma och spela i hans pjäs.
Undrar hur det gick med den föreställningen.