Homecoming blues

Jaha. Detta är tredje gången jag påbörjar detta inlägg. Webbläsaren hängde sig de första två gångerna och jag hörde mig själv skrika; “Men för helvete, jävla fittdator”. Oerhört omoget av mig. Jag som inte är ett fan av svordomar. Och varför valde jag inte att säga “kukkompjuter”? Icke PK alls.
Nu sitter jag på jobbet igen. Med blandade känslor. Ofta när jag kommer hem efter en tripp någonstans drabbas jag av homecoming blues. Vet inte vad det beror på men känslan är densamma som infinner sig efter nyår. Allt är sig likt. Inget har förändrats. Livet har gått vidare. Livet går vidare.
Och Stockholm – trots sin glans – känns så väldigt ospännande och stelt. Fjuttigt helt enkelt. Jag måste resa bort snart igen.
Dock är det trevligt att komma hem till rena, fräscha ytor och skyltar och städer och människor som faktiskt är lite servicemajndade.
Nåja. Nu ska jag göra allt jag brukar göra. Allt är sig likt. Blä.

Stockholm

Nu är jag hemma igen. Det går alltid så mycket snabbare att åka hem än att åka bort. Ovan äter jag glass i solen vid en vägkrog vid gränsen mellan Ungern och Österrike.
Hemma testar jag min nya jacka. För en gångs skull lyckades jag handla ett plagg. Kläder är ett problem för mig eftersom jag bara hittar tråkiga trasor i urtvättade nyanser (yak). Mörkmörkblått går dock bra – som nya vårjackan som jag fann i Gyõr för ca 160 SEK.
Sebbe blev oerhört glad över sin nya goseleksak som jag fann på Tesco i Komárom. Han lekte med den hela kvällen. Två gånger har jag hunnit sy den! När det var dags för en tredje omgång med nål och tråd blev det dags för leksaken att vila till imorgon. Och för Sebbe att gå och knyta sig.