Jag satt på balkongen och stirrade på min oroväckande gröna lönn och kom att tänka på något jag nästan glömt bort. När jag var barn gick jag hos en talpedagog. Det gjorde nog ingen större nytta – jag talar fortfarande snabbt och otydligt. Mest så där att jag vräker ur mig det jag måste få sagt så det blir gjort. Helst är jag bara tyst. Det finns nog med oväsen överallt.
