Telefonsvarare och personsökare

Några ord för dagens ungdomar om kommunikation när farbror var ung.

Några år före 2000 lanserades reklamtelefoni. Man ringde upp ett särskilt nummer innan man slog numret till den man ringde till och fick på detta vis tala gratis. Med jämna mellanrum avbröts samtalet och en reklamsnutt spelades upp.
Denna fluga blev kortvarig.

(Vi talar om ’hemtelefoni’ här. Så kallad ’landlina’. Eller ’fast telefoni’.)

Det här med nummerpresentatören måste också vara nåt exotiskt. Man köpte en liten låda som visade numret som någon ringde från. Vill minnas att man betalade extra för denna tjänst.

Om man exempelvis skulle vara hemma hos en vän en längre tid och inte ville missa några samtal så vidarekopplade man sina samtal till vännens hemtelefon.

Hade man en lite mer avancerad telefonsvarare hemma så kunde man ringa till den och lyssna av meddelandena.
På denna tid, långt innan sociala medier etc., så använde såna som jag telefonsvararen som ett verktyg för att uttrycka mig, och mina inspelade telefonsvararsvar var ofta mycket noga planerade och uttrycksfulla.

Och så får vi inte glömma den där personsökaren som var het i mitten av 90-talet. Man ringde en sökare och sökarens ägare såg att man ringt och rusade då till en telefonkiosk och ringde upp. Jag hade en sökare på min stora Swatch-klocka (bild).

Idag kan vi kommunicera på så många fiffiga sätt men oftast är det ingen som lyssnar.
Sorgligt.

gilla och dela:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *