Det är så mycket jag inte förstår.
Det sägs att universum växer och blir större, men hur kan någonting som är oändligt* bli ännu mer oändligt?
Det är bland annat såna här funderingar som ligger bakom mina eviga sömnproblem.
*Hur nu någon kan veta det.
Nu kollar jag på nästa dokumentär (om rymden) och de säger att det oändliga universum uppstod för så och så många miljarders miljarder år sedan av ingenting i ingenting. Och av ingenting uppstod i detta nyfödda universum en massa gaser och energier och annat hokuspokus som huxflux skapade en massa planeter och avancerade system och märkliga svarta hål. Och till och med några megajättestora svarta hål, för säkerhets skull. Vad dessa märkliga hål nu är.
Det finns tydligen fler stjärnor än ”sandkorn på alla stränder på jorden”. Hur någon nu vet det. Och varifrån kom då dessa sandkorn som även de uppstod av ingenting i ingenting?
Vidare uppstod liv (av vad?) som av en slump och utan någon som helst anledning (det bara hände liksom) och alla små detaljer på varendra varelses kropp bara blev till. Bara en sån sak som det avancerade ögat (och dess fantastiska fladdrande och fiffiga ögonfransar) bara uppkom som av en slump, av ingenting i detta som var ingenting. Och känslor bara blev till på samma sätt. Kärleken – den stora drivkraften – bara *poff* hände.
Och du tycker att jag är bäng för att jag istället väljer att tro på en Skapare som i sin tidlösa tillvaro skapade allt och oss alla och blåste liv i allt levande och gav oss våra väl utvalda själar. Kropparna våra är nya och till oss utlånade men själarna är våra verkliga VI och har alltid funnits i Skaparens tidlösa tillvaro. Det är därför vi ibland känner oss så gamla fastän vi är så unga och friska.
Jag måste inte veta eller förstå allt. Det är Skaparens uppgift. Jag är bara satt här på planeten för att liva upp stämningen lite. 🥳
Resten lägger jag i Skaparens trygga hand.
Vi säger så.
Shabbat Shalom. ✡️