Högtiderna bara svischar förbi

Ännu en sån där ojulig jul. Även chanukka passerade mer eller mindre obemärkt. Jag har inte haft lust med någonting.
Inser att jag inte har bloggat på nästan exakt en månad – det mesta har under den senaste tiden handlat om arbetet. Och jag har inte haft ork eller lust att tänka på någonting annat.
Jag var sjuk i en vecka också. Riktigt sjuk. Dock ej covid-19 – jag testade mig en andra gång.

Skönt dock att ha lite jullov. Jag har bara varit hemma med Blake. Vi har slappat och vi har netflixat. Idag träffade vi dock några vänner. Vi var inte närgångna och vi var inte för många… Då och då måste även jag få träffa folk, trots att jag trivs alldeles utmärkt i min ensamhet (dock alltid med min hund!).

Sedan har jag två otroligt slöa datorer helt plötsligt. Macbooken har ju varit halvdöd i flera år men jag brukar ha den i sängen så att jag kan kolla på serier innan jag somnar. iMacen däremot… Att den börjat slöa till sig är ju helt förfärligt. Det tar tio minuter att öppna webbläsaren och ytterligare tio att öppna en sida. Jag har inget tålamod, så jag försöker undvika datorerna och jag håller mig mest till min fantastiska iPhone. Men jag kan inte blogga från den. Det funkar liksom bara inte som det ska.

Det har ändå hänt ganska mycket på sistone. Jag tror att jag får ta och återkomma inom kort. Nyår närmar sig – och därmed även min födelsedag – och hur jag än vrider och vänder på det så blir jag alltid deppig så här i slutet av december.

Jag skriver snart igen. Ville mest bara säga hej. HEJ.

Fredagen den trettonde

Äntligen hemma och nu ska jag ta helg, men först vill jag berätta att jag idag tog min välmående nya karriär till nästa nivå.

Under ett möte med storchefen fick jag mina verktyg för mina ”övriga” arbetsuppgifter. Nu kliver jag in i rollen som firmans some-person, eller sociala medier-expert som det skulle kallas i en svensk morgonsoffa. Fick bland annat en ny telefon, med vilken jag varje dag (”eller minst varannan”) ska fota och lägga upp PR-grejer på våra sociala kanaler.
Jag ska alltså ta fräsiga foton och skriva fiffiga bildtexter till.
Ni vet, sånt som jag ändå gör mest hela dagarna.

Det jobbiga är att telefonen är en samsung och jag har endast använt iphone sedan den smarta telefonens födelse. Det är faktiskt bara att växla över så där hursomhelst. (”Varför skriver jag plötsligt med VERSALER?”)
Dessutom är luren på finska och fastän min finska är så toppenjättebra så är det inte helt lätt alla gånger.
Detta kommer att vara första gången någonsin som jag behåller autocorrect på, då mina inlägg kommer att nå tusentals och åter tusentals ivriga finländare.

Så jag satte mig efter lunch och lärde mig telefonen och jag fick iväg ett bra inlägg inför helgen.

Nu känns det som att jag har ett Riktigt Jobb® för första gången på länge.
Jag har till och med alltid skjorta på mig på jobbet, och blanka svarta skor.
Fatta.
Den strikta sidbenan är dock ett minne blott. På grund av mitt enorma coronahår.

Men nu måste jag vila.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.

95 dagar senare

För 95 dagar sedan tog covid-19 mitt jobb ifrån mig. Nu är dock denna fas äntligen över.

Åkte för att skriva på anställningskontrakt.
På ”gamla jobbet på nya stället” fick vi inte skrivaren att fungera. Till slut sprang jag till biblioteket. Har ej skrivit ut nåt på biblioteket tidigare.
Först logga in på en dator. Visste inte ens att mitt bibliotekskort har en pinkod. Således hela proceduren med ”jag har glömt mina inloggningsuppgifter”. Välja ny kod.
Logga in på datorn som visade error. Försökte byta dator men jag var ju redan inloggad på den första och nekades.
Svor högt trots skyltar med ”tyst” i stora bokstäver på tre språk.
Klickade hysteriskt på allt jag kom åt. Plötsligt fungerade webbläsaren.
Logga in på gmail. Måste bekräfta min identitet pga inloggning från ny dator. Ange mobilnummer. Bekräfta identitet via mobil.
In på gmail. Leta fram dokument. Skriv ut. Fråga efter printern. Gratis print: 5 ark. Jag har 6. Gå till infodisken. Ladda mitt lånekort med 40 cent. (Vad är det här för modernt?) Gå tillbaka. Logga in på printern. (Say what? Kan vi åka till månen också?)
Ur högtalarna: ”Biblioteket har stängt.”
Skriv ut. Äntligen! TACK!
Spring tillbaka till jobbet. Signera kontraktet. ✔️

Nya lokalerna är så himla fräscha! Nygamla chefen hade redan börjat planera plats för min hund.  Jag är ansvarig för böcker och sociala medier även denna gång.
Resvägen halveras. Jag kan promenera till Böle och åka EN station med tåget. På hemvägen kan jag smidigt göra mina inköp på Mall of Tripla. Känns suveränt skönt. Om två veckor får jag äntligen hänga namnskylten runt min hals igen, och bli en normal medborgare.

Telefonsvarare och personsökare

Några ord för dagens ungdomar om kommunikation när farbror var ung.

Några år före 2000 lanserades reklamtelefoni. Man ringde upp ett särskilt nummer innan man slog numret till den man ringde till och fick på detta vis tala gratis. Med jämna mellanrum avbröts samtalet och en reklamsnutt spelades upp.
Denna fluga blev kortvarig.

(Vi talar om ’hemtelefoni’ här. Så kallad ’landlina’. Eller ’fast telefoni’.)

Det här med nummerpresentatören måste också vara nåt exotiskt. Man köpte en liten låda som visade numret som någon ringde från. Vill minnas att man betalade extra för denna tjänst.

Om man exempelvis skulle vara hemma hos en vän en längre tid och inte ville missa några samtal så vidarekopplade man sina samtal till vännens hemtelefon.

Hade man en lite mer avancerad telefonsvarare hemma så kunde man ringa till den och lyssna av meddelandena.
På denna tid, långt innan sociala medier etc., så använde såna som jag telefonsvararen som ett verktyg för att uttrycka mig, och mina inspelade telefonsvararsvar var ofta mycket noga planerade och uttrycksfulla.

Och så får vi inte glömma den där personsökaren som var het i mitten av 90-talet. Man ringde en sökare och sökarens ägare såg att man ringt och rusade då till en telefonkiosk och ringde upp. Jag hade en sökare på min stora Swatch-klocka (bild).

Idag kan vi kommunicera på så många fiffiga sätt men oftast är det ingen som lyssnar.
Sorgligt.

Oktobermåndag med snöblandat regn

En egentligen ganska intetsägande oktobermåndag. Det låter ju inte särskilt upphetsande; särskilt inte om jag tillägger att dagen bjöd på snöblandat regn.

På förmiddagen var jag på ett viktigt (obligatoriskt) möte i Sockenbacka. Det var förvånansvärt bra, informativt och ”hoppingivande”.

Jag kom hem och småstädade och Blake gömde sig som vanligt så fort han fick syn på den förfärliga dammsugaren. Även balkongen fick sig en uppfräschning; det landar gott om barr på den. Och tops (alltså örontops, eller ’pumpulipuikko’ som det så fräsigt heter på finska) efter den som bodde här tidigare.

På förkvällen strosade jag och Blake genom det snöblandade regnet och längs de söliga gatorna till Främre Tölö och träffade vår väninna M. Vi tog en redig, rask promenad i mörkret och vi skvallrade om sådant som inte hamnar på bloggar.

Det var skönt att komma hem och duscha både herr Blake och mig själv och därefter kasta sig under en filt för att se dokumentären After The Screaming Stops om tvillingarna Matt och Luke Goss i popgruppen Bros. Jistanes vad de bråkade! Och jistanes vad stora Bros var på åttiotalet. Jag köpte deras två första album (av tre) men kom inte ihåg att det var SÅ poppis.

Jag nämnde min uppgradering till hemska Catalina och jag är fortfarande lika sur. Idag har iTunes betett sig väldigt märkligt; den har märkt om hela album. Bytt artist och album och hela alltet. Bara så där! HELT SINNESSJUKT JOBBIGT.

Dessutom så uppdateras någonting på min telefon varje gång jag kopplar in den. Se bild. Den bara uppdaterar och uppdaterar i timmar. I två dagar har den nu hållit på att uppdatera NÅGONTING. Skulle vilja vet vad.

Ja, hela datorn är seg. Det kan ta två minuter att öppna ett nytt fönster i webbläsaren. Och hela Finder är superseg. Jag klarar som sagt inte av LÅNGSAMHETER så jag skriker och gormar stup i kvarten.

Men nu ska jag sova.
Tack för en bra dag.