Språkbad i vardagen

Bilden har inget med inlägget att göra.

Jag skulle uträtta ett bankärende i morse. Bredvid mig i kön satt en ung kvinna med sitt barn i barnvagn. De växlade så fint mellan svenska och finska. ”Nyt syödään vadelmaa” (”nu äter vi hallon”) och ”filten ska vara på”. ”Vadelma”, svarade barnet, ”lisää!” (”mer!”) på bebisspråk, och tillade på svenska: ”Tack, tack.” Kön var lång och barnet skulle ta sig en tupplur. ”No nyt sanon hyvää yötä” (”Nu säger jag god natt”), sa kvinnan. Barnet svarade på svenska: ”God natt, mamma”.

Det var så gulligt. Vilket språkbad!

Sedan blev jag äntligen betjänad och den trevliga kvinnan bakom disken frågade mig på finska om mitt telefonnummer är *det och det*. Då rabblade jag upp numret för mig själv, på svenska, och svarade att ”ja, det stämmer”. (Trots min goda finska så är det här med telefonnummer en kategori för sig.) Hon fattade vinken och fortsatte att betjäna mig på finska, men hon gav mig alla viktiga papper etc. på svenska. God service helt enkelt.

Snöbräda?

Nu ska jag bjuda på ännu ett av mina episka språkrelaterade inlägg, och det gå ju ni igång på!

Idag på jobbet överhörde jag en far som talade med sitt barn. De var svenskspråkiga och talade alltså svenska med varandra. Det lät ungefär så här: ”Bla bla, på svenska, bla bla, lumilauta. Lite mer bla bla på svenska, bla bla lumilauta.”

Då kom jag att tänka på att det inte finns nåt svenskt ord för snowboard. (Väl?) Så fattigt!

Så när man talar om en snowboard så varför ska man använda det engelska ordet när det andra inhemska språket har ett eget ord? Alltså sa så klart dessa finlandssvenskar ”lumilauta” istället för ”snowboard”.

LUMILAUTA=SNÖBRÄDA. (Rak översättning.)

I finskan hittar man gärna på egna ord för saker och ting, istället för att göra sig till med engelska ord och uttryck. Det tycker jag är festligt! Varför gå över ån efter vatten, liksom?

Fotot har ingenting med inlägget att göra. Det är bara Blake som tittar på Bamse.

Rikedom. Rikkaus.

Dagens inlägg är på finska.
Läs (om du kan) så förstår du varför…

Välillä tämä maamme upea kaksikielisyys menee hukkaan, kun olettaa että tuntematon vastaantulija on (pelkästään) suomenkielinen.
Esimerkiksi uudessa kerrostalossani kun pirteänä tervehdin uusia naapureita (suomeksi) ja sitten he kuulevat että puhun ruotsia koirani kanssa ja minä kuulen että he puhuvat sitä samaa lastensa kanssa.
Sitten molemmille nousee pieni hymy huulille.

Tai toinen esimerkki. Tutustuin muutama päivä sitten yhteen jäbään (suomenkielisessä miljöössä) ja sitten hän ohimennen mainitsi, että oli käynyt ruotsinkielistä koulua, joten minä sitten kun seuraavan kerran tapasimme puhuin hänelle ruotsia ja aurinko nousi naamalleen ja hän vaihtoi kesken lauseen äidinkielelleen ja puhui niin saakelin kaunista suomenruotsia että huh-huh.

Kieli on tärkeä asia. Ilman kieltä olemme ”vain” eläimiä.

Kuten tässä lippulappusessa sanotaan: maassamme meillä on etuoikeus käyttää kahta kansallista kieltä.

Kaksikielisyys on älyttömän suuri rikkaus.

Samma på svenska.

#MolempiParempi ✌🏼

Flerspråkig AA-helg

Lördag 16 februari

Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.

Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.

Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.

Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.

Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär. 

Söndag 17 februari

Oh, vilken fin dag. 
På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska. 
Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom. 
Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan. 
”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).

Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på. 
Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.

Språk är som sagt viktiga grejer.

Karaokecomeback, iMac, bussar, hundar och språk

Idag söndag har jag äntligen fått hem min iMac och det är en sann fröjd! I två månader har jag knapprat på min gamla slöa MacBook men nu går det återigen undan. Jag hade alltså inte med mig iMacen på behandlingshemmet och jag måste säga att gamla datorn fungerade överraskande bra men när man är en man med ständig brådis och väldigt låg toleranströskel och inget som helst tålamod så har jag fått mina utbrott under den senaste tiden.

Västra Baggböle har visat sig vara en mycket hemtrevlig stadsdel.

Idag hade jag ännu en ”bussig” dag. D.v.s. jag åkte väldigt mycket buss. Från A till B till C, tillbaka till B, till A till D och slutligen tillbaka till A. Idag helt utan bussdrama, tro det eller ej.

Igår åkte jag och Blake hem till en god vän och hans hund Siiri. Jag lagade mat åt vännen som enligt egen utsago inte kan laga mat och därefter gav vi oss ut på stan för vår stora KARAOKECOMEBACK.
Vi var först på Anna K (Annegatan 23) och jag rev av ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Snälla snälla”. Jag märkte att rösten var lite rostig. En kort videosnutt finns här.

Mina vanliga dängor med ett par nykomlingar.

Därefter gick vi till Mann’s Street (Mannerheimvägen 12) och jag körde samma två låtar samt ”På gatan där jag bor”. Den här gången gick det bättre och publiken uppskattade framförallt mitt paradnummer ”Det börjar verka…” Gosh, vad jag älskar att sjunga den låten. Den passar min röst mycket bra.

Därefter åkte vi hem – och det i god tid. Vi går ju ut för att sjunga. Inte för att supa och rumla runt hela natten!

Lite konstnärligt. Väntade på bussen strax före klockan 23.

Idag åkte jag så för att hämta hem Blake och passade samtidigt på att hämta iMacen, så det blev som sagt en del flängande. Och väl hemma insåg jag att jag inte hade batterier till det sladdlösa tangentbordet så iväg igen… Men nu fungerar allt som det ska och det är skönt.

Min finskspråkige vän vill gärna förbättra sin svenska så det är på svenska jag till stor del kommunicerar med honom. Men det måste vara på finlandssvenska, ty min bröliga stockholmsvästgötska förstår han inte. (’Alla’ ickesvenskspråkiga säger samma sak; finlandssvenskan är lättare att haja än diverse sverigesvenska dialekter.)

Kylskåpslapp.

Han är flitig och antecknar ’viktiga’ ord som han lätt glömmer bort. Exempelvis ’skägg’. 
Det är ju ett tokigt ord, när man tänker efter. 
Stavas ’SKÄGG’ men uttalas ’chegg’ eller ’schegg’, beroende på dialekt. Inte helt logiskt.

Jag rättar min vän när han säger fel på svenska och han rättar mig när jag säger fel på finska. I mänskliga relationer tar och ger man. Det är så det fungerar här i livet.

Kom ihåg att språk är viktiga grejer. Utan språket är vi ’bara’ djur (och djur vill vi vara endast i sängkammaren).

Avslutningsvis ett viktigt meddelande som jag publicerade på Facebook idag. Jag kommer att skriva lite mer utförligt om detta vid ett senare tillfälle.

Med anledning av att jag nu är tillbaka i det civila i Helsingfors och träffar vänner och bekanta så kommer här ett viktigt meddelande till församlingen.

Man kan bete sig som vanligt. Jag är samma gamla Kim (om än i förbättrad version) så slappna av. Ja, jag har varit på behandlingshem (och mår tack vare det bättre än på flera år) men jag är mer än bara en behandlingshemsmänniska. Tala normalt och om normala saker som förr. Allting måste inte kretsa kring vad som förde mig till nämnda hem. (Men undrar man någonting kan man fråga rakt ut och få ett rakt svar. Har ingenting att skämmas för och inget att dölja.) 
Och – härregu’! – allting måste inte hela tiden handla om MIG (även om jag gillar att få uppmärksamhet, som ni vet). Jag är säker på att det under de senaste två månaderna har hänt mer i ert liv än i mitt.

Slut på meddelandet.