18 december 2022
God morgon, mitt herrskap.
Uppe med tuppen eftersom jag slocknade av medicinerna (man kan lätt få för sig att det bor en tablettmissbrukare här, men nej).
Så hur känns det då, så här tre dagar in i denna dunderkur? Ingen större skillnad, är jag rädd. (Hur lång tid kan det ta?)
Igår när jag gick till närbutiken så hade jag så ont att jag blev tårögd plus att jag började svettas. Svettas av smärta!
Det är inte helt lätt att beskriva hur det känns, men ungefär som att få tio knivar instuckna sydväst om ryggslutet (men jag vet inte säkert eftersom jag aldrig har blivit knivstucken), samt en molande värk i vänster ben, som även drabbas av märkliga ryckningar innan det domnar och helt sonika slutar att fungera.
Men jag tar mina mediciner och hoppas på det bästa. Den plötsliga tröttheten är den stora skillnaden. Skönt i och för sig att – efter ett helt liv med sömnproblem – faktiskt få sova ordentligt. #PositivaVeckan
Nåväl, nästa läkarbesök äger rum i mitten av februari – då får jag väl se om detta drama slutar på operationsbordet. Så här kan det i alla fall inte fortsätta! Jag kan inte leva så här. Inte än! Jag fyller trots allt BARA 48 om en vecka. Nån måtta får det faktiskt vara.
Ha en bra dag.
Försöker väcka Blake (som har en ny sovstil) för morgonvessa (som vi säger på svenska i Finland, istället för -toa) så att jag kan ta mina piller och sova en timme till.
Hej så länge.
21 december 2022
Hej mitt i natten.
Ursäkta mitt gnäll men jag lever ensam och har ingen att oja mig för (även om min hund lyssnar tålmodigt): jag har så ont.
I förrgår hade jag en relativt bra dag men igår hade jag återigen så vansinnigt ont. Tog mina kvällsmediciner och som vanligt slocknade jag. Låg och kollade en film (se foto) och en halvtimme in bara toksomnade jag, för att nu, fem timmar senare, vakna med sån enorm värk i benet. Jag som i förrgår trodde att medicinerna äntligen hade börjat verka. Men nej.
”Knivarna” sydväst om ryggslutet blir fler och fler och det känns som att de är trubbiga och som att en tyrann riktigt vrider om dem för att plåga mig ännu mer. Benet kollapsar när jag rör mig och det gör så att säga ont i skelettet, vilket är en smula oroväckande och skrämmande.
Nåväl, jag slutför denna ”sömnkur” och sedan får jag väl kontakta läkaren igen. Hon hintade om att det finns starkare mediciner, så jag får väl be om dem. Kan inte ha så här ont ända till mitten av februari då jag har nästa läkartid. Då avgörs mitt öde angående operation eller ej. Det lutar åt det, antar jag, då inget annat verkar hjälpa. Drygt två år med smärta som bara blir värre och värre är inte det minsta roligt.
Så där, tack för att jag fick skriva av mig igen.
