Testad!

Som på film!
Jag var och testade mig på ett märkligt ställe i hamnen. På en undanskymd parkering! Jag följde instruktionerna på skyltarna och ringde och anmälde min ankomst. Damen i luren: ”Vad har du på dig? Några kännetecken?”
”Blå jacka och bruna byxor.”
”Vad har du för hårfärg?”
(Jag ville svara: ”Åh, låt mig berätta om mitt fantastiska hår!” men det gjorde jag inte.)
”Det är brunt med några få grå inslag.”

Sedan kom en man och bad mig att ställa mig bakom ett tält. Alla såg ut som rymdgubbar och känslan av att vara på en annan planet förstärktes av den märkliga miljön bestående av övergivna jättelika byggnader.

Snart kom en tös och hämtade mig och testet gick fort. Tösen tryckte upp en pinne i min näsa och vevade runt riktigt ordentligt.
Nu är det bara att vänta på resultatet som ska dröja mellan två och sju dagar.

Var glad för idag

Promenerar förbi minst två gånger per dag och jag måste säga att jag alltid får mig en påminnelse.
Jag är förvisso redan tacksam för var dag, eftersom denna skitsjukdom tog min bror, väldigt många släktingar samt många vänner och bekanta.
Men ändå. Jag promenerar förbi och utanför sitter nån i min ålder och tar sig en nypa luft. Utan hår och med sjukhusrocken på.
Då känns mina egna bekymmer som riktiga skitbekymmer.

Vård i världsklass™ igen

Jag fick Vård i världsklass™ även denna vecka.
Fysioterapeuten förklarade så pedagogiskt med hjälp av bilder och annan rekvisita vad det är som orsakar min strålande smärta från ryggen längs benet ända ner till foten.
Fascinerande att när hon töjde ut en muskel i ryggen så blev hela benet mer böjligt och vigt.
En enkel man förstår ju att allt sitter – och hänger – ihop, men fysioterapeutens pedagogiska sätt gör det hela greppbart.

När jag promenerade hemåt kändes det som att höger ben hade blivit några centimeter längre. Jag stapplade fram.
Det gör ont men går åt rätt håll.

Pluspoäng för att hon sa: ”Jag kommer ihåg att din bror gick bort i cancer så jag höll utkik efter eventuella knölar när jag ändå höll på.” (Hon kommenterade mitt fu*k cancer-armband förra veckan.) 🌷

Jag fick fler övningar att göra dagligen och jag får ABSOLUT INTE SITTA MED BENEN I KORS. Vilket jag gör ALLTID. Detta blir en omställning.

Vård i världsklass™️

Fick Vård i världsklass™️ och det kändes toppen.

Alltid är det nåt (som bekant) och just nu har jag tydligen problem med ”nervus femoralis”.
En mycket oangenäm situation att ligga på en brits i bara småbyxorna medan en främmande människa drar och sliter i din kropp, men fysioterapeuten var skojfrisk och oerhört kunnig.

Hon sa att jag är mycket vig, bortsett från låren, och hon undrade om jag spelar nåt instrument. ”Du rör din kropp på en musikers vis.”
”Mitt enda instrument är min röst – jag är en mycket uppskattad karaokevokalist.” 💁🏻‍♂️

Konversationen ägde till största del rum på finska men några svenska fraser var jag tvungen att flika in. Hur kan man kunna medicinska termer på finska om man knappt kan dem på svenska? Jag var mycket pedagogisk när jag berättade om mina krämpor: ”Detta område är rött. Detta är orange. Och här är det gult.” Hon förstod och slet vidare i mina muskler och leder. Jag låg och kved på britsen och önskade att jag hade tagit på mig andra underkläder. I dessa konstiga ställningar riskerade jag att blotta mig onödigt mycket. Saker och ting kan välla fram och titta ut. Onödigt.

Domen lyder som så att jag saknar en muskel i ryggslutet och detta leder till att jag har problem med ”nervus femoralis” då denna muskel utför ett arbete som den försvunna muskeln egentligen borde utföra.

Fick övningar att göra sex gånger per dag och om en vecka ska jag tillbaka till vårdcentralen. Eller hälsostationen, som det heter här.
Är i trygga finländska händer.

#åldernshöst

Pipande hund

Blake just nu.

Alltid är det nåt och just nu är det Blake.
I förrgår pep han till – som av smärta – ett par gånger. Bara helt plötsligt. Han gjorde det en gång för några månader sedan men dagen därpå var allt som vanligt. Men nu har detta hänt tre dagar på raker och nu som har husdjur (eller barn, kan jag tänka mig) vet hur det känns. En blir så orolig.

Dessutom känns han väldigt varm. Det slog mig nyss. Har han feber?

Jag har en väninna som arbetat inom ”djurbranschen” så jag ska fråga henne om råd. Kanske blir det en tur till veterinären.

Jag är så orolig och kan inte tänka på någonting annat.
Min älskade Blake. Han är en så fantastiskt fin och kärleksfull och tillgiven hund.

Han äter (mat) som vanligt och dricker (kanske mer än normalt?) men han är inte sugen på kvällsgodiset. Han vilar mest.
Har du någon idé så lämna gärna en kommentar.