Dagarna är räknade

Jag bor som sagt mittemot cancerkliniken och varje dag ser jag människor (i min ålder) iklädda sjukhusrock. De sitter ute på bänkarna och luftar sig.
Detta ger lite perspektiv. 1000 tack till Skaparen för att jag (relativt) frisk och kry fick vakna till ännu en ny dag. Dagarna är dock räknade, så låt oss leva idag. Inte bara överleva, utan LEVA.

Rutiner och dygnsrytm

För första gången på ungefär ett och ett halvt år har jag inte ont i kroppen. Jag talar alltså om min skadade nedre del av ryggen samt tillhörande ichias.
Detta tack vare flitiga besök hos kiropraktorn samt stark medicinering: smärtstillande, inflammatoriskt, muskelavslappnande.
Dessutom har jag bett om att få sluta arbeta kvällstid. Det är nämligen så att kvällstid kommer smärtorna som ett brev på posten (ett talesätt som ju dessvärre inte stämmer numera, eftersom allt hela tiden bara blir sämre och sämre – så också postgången).

För mig är det helt sinnessjukt att man ens jobbar under kvällar och nätter (jaja, inom vissa yrken krävs att människor arbetar dygnet runt, men så är det ju knappast när man som jag säljer böcker för att få mat på bordet).
Människan ska kliva upp när solen går upp för att mjölka korna och plöja åkern. När solen går ner ska vi vila inför nästa morgon. Vi har det i generna och allt annat är bara artificiellt och högst onaturligt. Och skadligt.

För tjugo år sedan jobbade jag under väldigt många år dagtid, kvällstid och nattetid. Med tanke på mina kroniska sömnproblem så är det ju helt absurt att jag gjorde detta, men jag vågade inte säga nej eftersom jag inte ville riskera att bli arbetslös. Så sorgligt.
Till slut gick jag in i den berömda väggen och blev sjukskriven på grund av utmattning och depression. I ett halvår var jag borta. Därefter började jag arbeta endast dagtid och genast fick jag balans, rutiner och bättre hälsa såväl psykiskt som fysiskt.

Ha en trevlig arbetsvecka. Eller semestervecka. Eller vad som helst. Ha en bra vecka.

Solsting! Vilket helvete.

Numera inte utan en elegant hatt!

För ett tag sedan drabbades jag av solsting och det var första gången i mitt liv. Tänk att jag har rest så in i helvete och aldrig har jag behövt akta mig för solen.
Jag har förvisso aldrig varit någon solande människa, men man får ju sol på sig överallt hela tiden ändå.

Så.

Jag var på ”minisemester” hos en väninna i Esbo(!) och vi badade två dagar på raken. Mellan bad-attackerna satt vi i skuggan. Det var i och för sig en bra bit att gå för att ta sig till och från stranden, men hur långa sträckor har jag inte gått i Israel? I Spanien? I Brasilien? Och så vidare. I stekande solsken. Men Esbos sol var visst för mycket för mig.

Både jag och väninnan mådde exakt likadant när vi vaknade följande morgon.
Jag var så vansinnigt yr. Jag kände knappt armar eller ben. Jag var helt och fullständigt orkeslös. Vid ett tillfälle hallucinerade jag.
Detta höll i sig i fyra dygn. De två första var värst och dag tre och fyra kom och gick symtomen. Dag fem var jag återställd.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig tidigare har mått så dåligt.

Därför aktar jag mig hädanefter för solen. Måste jag gå ut så tar jag på mig en elegant hatt.

Det var kul så länge det varade.
Här sitter jag just nu – på min nystädade balkong. En överlevare. I skuggan.

Vård i världsklass (igen)

För ett par veckor sedan var jag tvungen att återigen uppsöka läkare på grund av mitt återkommande ischias-problem. Den här gången vände jag mig till företagshälsovården och jag fick träffa en läkare bara tre timmar senare.
Vilken läkare! Och vilket mottagande. (Ja, det var en bonus att han talade svenska.)
Läkaren lyssnade noga på mig och han antecknade flitigt. Han fick mig inte att känna mig ”skyldig” så där som läkarna i Sverige nästan alltid fick mig att känna. Ni vet de där som inte ens lyssnade på vad man sa; som visade noll intresse.
Denne läkare undersökte mig och konstaterade att jag har problem med ländryggen, och att detta problem leder till ischias. Han skrev ut smärtstillande och muskelavslappnande och bokade in mig hos en kiropraktor bara tre dagar senare.

Så kom jag till kiropraktorn och hon var ju lika fantastisk. En grundlig ”intervju” och hon undersökte mig och bekräftade det som läkaren kommit fram till. Kiropraktorn var så kunnig (jag blir imponerad av sådana som är bra på vad de gör – oavsett vad de gör) och pratade om problem med ”kota det och det” och ”därför strålar det ut längs benet” och ”detta kan ta upp till ett par år att bota, men det kommer att gå över”.
Hon visade mig olika övningar som jag ska göra hemma ett par gånger per dag.

När jag nu ändå var inne i vårdkarusellen så bestämde jag mig samtidigt för att ta tag i något som oroar mig. Ringde vårdcentralen och fick en tid hos en läkare och inför detta möte så har jag just varit på laboratoriet. Jag ska nämligen bli undersökt för den åkomma som nyligen dödade min far. Och som för många många år sedan skickade även min farfar i graven.

Jag har sagt detta många gånger: vården här i Finland är verkligen i världsklass!
Och du känner dig inte ”misstänkliggjord”. Du tas på allvar.
Fantastiskt, Finland!