Jag sitter inloggad på diverse communitys mest hela dagarna. Jag är inte så aktiv men jag är inloggad och har således en ”öppen dörr” för en potentiell friare (tänk SATC: ”She is out there!”).
Vad som slår mig är, förutom hur otroligt otrevliga människor har blivit och hur mycket yta och lite innehåll de är, att de flesta av dem inte ”söker” någonting. Japp, detta har de fyllt i eller till och med skrivit själva.
Söker inget just nu.
Av någon anledning har det blivit fult att söka någonting, ty det betyder att man inte har allt man önskar i livet. Det betyder att man inte är fulländad och fulländad och 100% nöjd med tillvaron ska man vara. Annars är man en loser.
Klart de söker. Vad de söker är en annan sak men visst tusan söker de någonting. Varför skulle de annars fråga vad andra söker? Varför skulle de annars sitta inloggade dygnet runt? För att bara hänga? I don’t think so. Och varför cruisar de varenda krog i stan så fort de får chansen, och skannar av besökarna i jakt på gud vet vad?
Det kanske är det som är grejen; kanske söker de ingenting. Kanske jagar de istället. De kanske inte är sökare – de är jägare.
Hmm.
Etikett: singelliv
Trött i käkarna
Ahaa. Nu tänkte ni genast på någonting porrigt, små spjuvrar.
Jag tror att jag har maratontuggat för mycket tuggummi (niko och vanligt), det är så det känns.
Men! Det gör ont nerifrån halsen och uppåt, ända ut till örat. Ja, även örat smärtar (eller snarare kliar). Dessutom har jag ont i tungan. Är det svinan? Är det en ryslig men vanlig förkylning på gång?
Ja ja, blåsor på tungan låter ju som nån könis men dessvärre kan jag inte ha några sådana.
Fuck så trist det är egentligen.
Jag är på min alleuxes peak i livet och så lever jag i celibat.
Frustrerande och tradigt. Men vad gör man när man lever i en stad där 97% av alla potentiella ligg är rena rama ruggugglor, 1% är ens gamla goda vänner, 1% procent är antingen upptagna eller har såna vidriga personlighetsstörningar att man inte skulle vilja ge dem nöjet att vidröra ens kropp. Resterande procent är såna vi alla vill men inte vågar ta kontakt med.
Iiiik! Monchichimannen! I morse slog han sig ner bredvid mig på tuben. Han såg mig på perrongen, gick bakom mig, slog sig ner. Då och då snuddade hans feta jacka vid min. Jag försökte koncentrera mig på att läsa. Hans mobil ringde. ”Hej”, svarade han. Sedan snackade han (med nån kollega antar jag) ett tag och i början var det svenska med nån lätt liten brytning. Dock ingen Ahmadinejad-brytning. Efter ett tag började han tala något annat språk. Till en början trodde jag att det var polska eller nåt liknande men.. jag undrar om det inte handlade om Manchesterengelska eller nåt. Mycket spännande.
Ja, 12 minuter senare var det dags för oss båda att kliva av. Han tog sin tajta stuss och gick mot Kungsgatan medan jag tog till höger och gick mot horgatan.
Om Monchichimannen tillhör den där sista procenten så slår jag volter av upphetsning. Vi snackar rör vid min kropp och jag ejakulerar. Och då har jag ändå väldiga orgasmsvårigheter.
Fy vilket djuriskt och fult inlägg det blev. Ursäkta mig, men jag har levt utan min vän snus-Liisa i 48 timmar och 26 minuter. Jag känner mig inte helt kry i sinnet.
Min klocka tickar
Okej, jag har tänkt mycket på det här med barn.
Det verkar SÅ jobbigt.
När jag var yngre ‘tänkte’ jag, som om väldigt många andra saker (eftersom jag de facto aldrig ‘tänkt’ över det hela utan bara accepterat en påtvingad livsstil), att jag så klart skulle ha barn.
Sedan kom några (många) år då jag kände att jag aldrig skulle ha tålamod, men nu, efter ett ha spenderat väldigt mycket tid med min systers barn under det här året, känner jag att oh jo, det vill jag visst det. Det ÄR något visst med den där känslan man får då man lär ett barn något, som när mitt finfina gudbarn Henna frågade mig något om varför träden var glada över att det regnade. “Vattnet innehåller små portioner trädmat som de behöver för att växa”, eller vad det nu var jag sa. Och hon lyssnade och tog till sig. Så fint. ♥
Sedan vet jag ju att jag skulle bli en väldigt bra och rolig och vis pappa.
Jag vill dock inte göra’t “ensam” (ja, ni hajar) utan jag vill gifta mig först. Och hur de där barnen kommer att komma till vet jag inte riktigt ännu, men vi kommer säkert fram till något finurligt.
Och btw så stör det mig så förbannat att vilken idiot som helst kan skaffa barn men jag som man får inte ens, efter långa utredningar, på egen hand adoptera. Rena rama idiotin.
Hur som helst. Om Moder Jord ger mig två barn så får de gärna heta Siv och Frank. 🙂
Jag säger nej tack till all slags kaviar
Vän (läses med fördel på göteborgska): Öh, Kimman, jag tycker bannemig att du ska ta och registrera dig på den där andra siten.
Jag: Men usch. Jag var medlem där för många år sedan och jag fick bara meddelanden från manliga prostituerade från fjärran länder.
Vän: Ja, de finns de med, men ignorera du dem. Det finns gött om goa grabbar på siten också.
Jag: Hmm, jag vet inte jag.
Vän: Kom igen nu då!
Så jag gjorde som jag blev tillsagd (sexy!) och reggade mig. Fem manshoror skrev på direkten men jag ignorerade dem och tittade runt lite på den extremt fula och inte det minsta användarvänliga siten.
Plötsligt kom jag fram till avdelningen “ange dina sexuella preferenser”. Det hårda språket störde mig i allmänhet men i synnerhet undrade jag vad det där “kaviar” betydde:
När jag kollade svarsalternativen så förstod jag:
Underbara
Underbara Sebbe!
När jag nyss klev ut ur duschen låg han i sin bärväska och väntade på mig. Så söt. Nosen utanför, svansen likaså.
Jag rekommenderar alla ensamstående att skaffa hund.
Jag, som har ett enormt behov av fysisk kontakt, är inte på långa vägar lika desperat efter närkontakt längre.
Det vände med Sebbe.
One night standen lyser med sin frånvaro (missförstå mig nu inte, tack). Ja, jag kan ju inflika att jag aldrig någonsin haft ett ONS pga sexet, utan enbart pga närhetstörsten.
Skaffa hund. Det hjälper. Hundar är bäst. Glada, roliga och trogna.