Foto från ett tidigare tillfälle på ”mina” klippor.
Igår var jag utbjuden på date för första gången sedan ca år 1845. Utbjudaren var en 191 cm lång redig finländsk karl, vilket ju var lite extra spännande och exotiskt med tanke på min dejtinghistorik. Vi satt på ”mina” klippor och snicksnackade i ett par timmar och han var trevlig och behaglig.
Blake var med så klart, då jag sett så många True crime-program på sistone och är väl medveten om vilka dårar som finns där ute… Min hund är – trots sin fysik – mycket beskyddande! Blake, som inte gillar män (förutom mig) (på riktigt!), kände väl att mannen var reko och hyvens och accepterade honom.
Men jo. Trevligt. Ses gärna igen.
Nu måste jag vila. Är delvis väldigt introvert så jag blir toktrött av att umgås med nya människor och/eller i folksamlingar.
Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång. Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera. Allt jag gör är jobbar och är hemma. Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.
Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det. Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop. Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.
Mer om det nån annan gång.
Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.
En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
Om du undrar vad jag pysslar med här hemma i min karantän så kan jag avslöja att jag håller på med ett skrivprojekt (läget just nu: 27 371 ord), vilket innebär att jag går igenom mitt liv och jag rannsakar mig själv. (En av myndigheterna dig påtvingad karantän på tio dagar kanske skulle göra även dig gott?)
Vad som slår mig är att om jag dör i morgon så kan ni skriva på min gravsten: OCH HAN ÄLSKADE.
Ty, det slår mig att fy farao vad jag har älskat i mina dagar. Jag har älskat så passionerat. Är det nåt jag har gjort så är det det. Jag har älskat.
Och jag har ju allt dokumenterat sedan jag var elva år.Först i dagböcker och därefter i bloggformat. Du kanske har diffusa minnen av dagen då du gick från att vara pojke till att bli en man – jag har allt svart på vitt. (Fatta!)
Så, när jag läser om exempelvis Mitt Livs Stora Dåraktiga Kärlek från 2005 så skrollar jag samtidigt tillbaka till dessa Dåraktiga Men Fantastiska Dagar i mitt bildbibliotek (jag har ju dessutom fotograferat det mesta…) och allting blir som en film. Helt fantastiskt. Jag läser högt för mig själv, och för min hund (som bara glor och inte alls gillar när jag blir blödig och snyftar lite), och jag utbrister: ”Fy farao vilket liv jag har levt när allt kommer omkring. Fy farao vad jag har älskat!”
Jag blir lite rörd faktiskt. Just nu är jag helt singel och dejtlös men jag lever på en massa fantastiska minnen. Jag rekommenderar alla ynglingar att börja skriva ner tankar, känslor och händelser. En ovärderlig rikedom lite senare i livet.
Så. Jag satt på bussen en helt vanlig torsdag, på väg hem från terapin. Jag noterade att bakom mig satt ett muskelberg. Jag går inte igång på jättemuskler men jag tyckte att han hade snygga händer på nåt vis. Han klev av strax innan jag skulle av och han stod vid dörrarna framför mig och spände sig. Han tittade inte det minsta på mig men det kändes lite som att han visade upp sig. Han hade bara t-shirt på sig på överkroppen och det var lite märkligt, tänkte jag. Faktiskt tänkte jag ett par snuskiga tankar också, det ska jag erkänna.
Kom hem. Satt i ett möte. Min mobil pep och jag fick ett meddelande på en sån där ”vuxen-app”. ”Aah tja, jag såg dig på bussen för ett tag sen” osv. Det visade sig att det var muskelberget! Visst var det väl tossigt!?
Nåväl, jag svarade och skrattade lite och sedan gick det som det brukar: han var en k*t arab som skickade mängder av pe*isbilder och han ville ses för att göka, vilket jag så klart inte var intresserad av. Han hade ändå vett att be om ursäkt över att han hade skickat alla dessa pe*isbilder. Alltid nåt.
Ja. Det var min torsdag det. Fick lite uppskattning efter en oskyldig bussresa, även om jag bara var ett stycke kött. Tack ändå, för det lilla!
Han verkade smart och såg bra ut och vi hade, tyckte jag, goda konversationer.
Sedan, när han läste vad jag hade skrivit på Times of Israel, så avbokade han med motiveringen att ”aktivism är väldigt viktigt för dig och jag kan därför inte inleda en relation med dig”.
