Nationaldagsfirandet fortsatte med spackling och tapetrivning (snart färdig). Den blivande sängkammaren fick en dörr och alla var glada.
Nationaldagsmiddagen serverades på granngrabbarnas eleganta blooming balkong.
De ursvenska oliverna – smaksatta med stark och härlig råsvensk chili – sköljdes ner med en riktigt kylig och god Mojito – den svenska kulturdrinken. Och ja, myntan kom från den egna balkonglådan.
Inte en strupe var torr.
Förrätten – svensk nypotatis med gräddfil och gräslök (även den ur balkonglådan) samt sill för den som så önskade – gjorde stor succé.
Det svenska riojavinet smakade gott och snapsen gjorde sitt.
Huvudrätten – en hemlagad svensk pizza med en massa mumsig svensk fetaost – var även den en fullträff.
Den avslutande efterrätten – en smoothie gjord på säsongens svenska bär – var kronan på verket och bukarna putade rejält runt bordet.
Vilken härlig svensk kväll!
Etikett: Sebbe
Renoveringen: Det börjar likna ett rum
Igår fortsatte sängkammarbygget.
Stånk och stön. Damm och flis.
Jag sågade för första gången sedan 80-talet. Gjorde det med glans – jag överraskar ständigt mina medmänniskor.
Sebbe är lite förvirrad; han har ingen soffa att slappa i, sängen står i köket och det är ett himla oväsen. Igår tog han en premiärtitt inne i det nya rummet.
Det kommer bli så bra det här, Sebbe. Vänta bara så får du se.
Renoveringen: Att riva en vägg och att bygga en
Sebbe och jag kom hem från jobbet och granngrabbarna var i full färd med att bygga en ny vägg. Jag högg in.
Mycket slit senare stod jag i det kusliga, tillfälliga utrymmet.
Klassiskt sågande. Sexigt liksom.
Sebbe iakttog och undrade…
Väggen ska så småningom se ut som en riktig, robust vägg.
En annan vägg skulle rivas… Fruktansvärt spännande.
”Vad tusan står på?”
Jag klampar runt på/i riven vägg.
Vardagsrummet just nu.
Sebbe funderar vidare.
Här står jag och en dörrkarm.
Rockstjärneliv.
Resultatet så här långt.
Sebbe glor.
Planering inför kommande dagar.
Renoveringen: Bostaden just nu
Det var gott att slippa suga in gubbfläsket för första gången sedan jag var en tonårig streckgubbe
Så igår gick jag för första gången på länge på klubb.
En sån där klubb dit mätta farbröder med hår på bröna går.
Väninnan utbrast: ”Åh du milde, visste inte att det fanns en klubb för håriga män. Sånt har vi inte ute på vischan.”
Jag svarade: ”I love Stockholm.”
Det blev en spännande kväll – dock spännande på fel sätt.
En av vännerna ilade iväg till Södersjukhuset mitt i allt (inget allvarligt) (självklart fick han ingen hjälp, ty vården i landet suger, trots att Reinfeldt nyligen sa att den är den bästa i världen) (hahaha).
Jag och vän 2 ilade snart efter.
Sedan ville sjukhusvännen fortsätta partajandet men det ville inte jag. Så jag hämtade Sebbe hos hundvakten och gick hem.
1. Hur kan man inte tycka att män är lajbans? 2. Klottrigt var det på herrarnas.
1. Okej, bilden är arrangerad – jag skulle ALDRIG hänga ut kärlekslemmen framför en ränna. Fy farao så primitivt och vidrigt – eller sykligt som man säger i Västergötland. 2. Det var inte igår farbror vaknade med en klubbstämpel på handleden. Förr i tiden var jag tatuerad med dessa fem morgnar i veckan.
Toabilden var naturligtvis inspirerad av Madonna.
Allt är Madonna just nu.
Allt.
Åh, vad jag saknar henne.