samhälle – Sida 2 – Kim da Costa

Det här med Staffanstorp

Ett par snabba rader om den omtalade reklamfilmen för Staffanstorp.

Gnällspikarna jollrar om att det inte figurerar några ”invandrare” i filmen.
Min fråga: hur ser en ”invandrare” ut?
Eller är vi fortfarande på ruta ett och tuggar vidare om det här med hudfärg? Visst är det fascinerande att det är just dessa goda, fina människor som tycker att reklamfilmen är så hemsk, som är de enda som är så jävla intresserade av människors hudfärg eller etnicitet eller härkomst!?

När mina föräldrar bodde i Sverige så var de väldigt mycket invandrare och med tanke på hur de ser ut så hade de lätt kunnat medverka i denna omtalade, söta reklamfilm.

Vidare är det äckligt att invandrare klumpas ihop under ordet ”invandrare”. Det är skillnad på folk och folk.
En finländare i Sverige är ju per definition lika mycket invandrare som, säg, en person från Mars.
Ni förstår vad jag menar. Sluta använd ordet ”invandrare” så där svävande. Tala klarspråk! Vad ni egentligen vill se i filmsnutten är mörk hy och ett och annat människofientligt tygstycke. (Ni hade förmodligen nöjt er med en adopterad person som ju inte ens är invandrare! Just eftersom det uteslutande handlar om en persons utseende i er ’antirasistiska’ bibel. Så trångsynt mitt i all godhet!)

Med ert sätt att se på saken så kan ju en person med mörk hy aldrig någonsin vara svensk! Tänk om alla i reklamfilmen var svenska OCH mörkhyade. Ja, ni hajar. Den vänsterextrema världsbilden går som vanligt inte ihop.

Lägg av med detta töntiga tugg, är ni goa.
Det var bara det.

Alla dessa kalsipper

Det här med underkläder.

Står i ett köpcentrum och iakttar skyltfönstrens annonser som meddelar att ”höstens underkläder är här” och jag undrar hur många olika slags versioner av underkläder en överskattad designer egentligen kan spotta ur sig.

Låt oss ta det här med herrunderkläder exempelvis. Eller ”herrtrosor” som de kallades i Elloskatalogen på 80-talet.
En kalsipp ska vara mjuk men inte sladdrig. Den ska ”fånga upp” apparaturen. Den ska andas och den ska så att säga vara bestämd men även en smula flexibel. Den ska inte skava men ändå hålla ihop den värdefulla härligheten.
Visst, vissa föredrar lite längre ben och andra vill ha sådana där bedrövliga boxershorts som helt saknar den rekommenderade push up-effekten. Valet av material kan variera en aning men alla vet ju att hundra procent bomull är det enda rätta.

Så allting har väl redan gjorts? Det enda som kan vara ”nytt” är nåt slags mönster i tyget men även de flesta mönster har väl vid det här laget tryckts?

Sånt tänker jag på denna oktobertisdag.
Hur ”ny” är säsongens kalsippkollektion egentligen? Är det i själva verket inte så att det endast är den välutvecklade manlige modellen där inuti tyget som är ny för i år?

Vi introverta

Ni extroverta människor som ”älskar att träffa nya människor” och ”fungerar bäst under press” och ”gillar att ha många bollar i luften” osv förstår nog inte hur fruktansvärt jobbigt det är för oss andra i stökiga miljöer där vi måste interagera med 15 främmande människor.

I ’gruppterapin’ var det inga problem. Vi var 4-8 personer och där kom jag till min rätt. Men här är vi 15.

Det spelare heller ingen roll om jag känner alla människorna. Är de för många så fungerar jag inte. Det handlar helt enkelt om mängden.

Även jobbigt att ha en handledare som inte känner mig och som inte vet att jag hatar att få uppmärksamhet när jag inte vill ha någon.
Eller att när jag _vill_ ha uppmärksamhet så vill jag ha _all_ uppmärksamhet. Som på en (karaoke-) scen exempelvis.
Det är en HELT annan situation.

Det här samhället är inte bra för oss. Mycket kunskap och annat går till spillo.

Du FÅR ha vidriga åsikter

God förmiddag!
Jag har lärt mig en hel del i gruppterapin men vet ni vad jag har lärt mig allra mest? Något som fått mig att tänka till och tänka om.
Jo, att när du lär känna en annan människa på djupet så är det väldigt svårt att tycka illa om den personen. Alltså även om det är en – som du tidigare skulle ha sagt – vidrig person med bedrövliga värderingar. Detta eftersom du _ser_ människan (nu låter jag frireligiös, jag vet) (jag är iofs både fri och religiös, så det är väl okej) och du börjar förstå _varför_ någon är som den är och tycker som den tycker.

Därför tycker jag om att umgås med människor som tycker olika (på riktigt alltså – inte i stil med nån svensk kvällstidningskampanj som förvandlats till nationens meningslösa slogan på samma sätt som ”allas lika värde” *vomerar* och så vidare). Det är helt enkelt intressant att på djupet försöka förstå varför en människa tycker som den tycker.

På samma sätt har människor som tycker att jag har vidriga åsikter (då jag gillar stängda gränser och att en viss onämnbar OHELIG totalitär ideologi som börjar på I och slutar på M ska förbjudas) svårt att dissa mig och mina åsikter när jag på ett mycket simpelt vis kan argumentera för min sak och grunda mina åsikter på händelser direkt ur mitt liv.

Det var lördagsförmiddagens tankar detta, som jag nu ville dela med mig av.
”Jag gillar dig trots att dina åsikter är sopiga men jag kan lite förstå varför du tycker bänga saker” var vad jag försökte få fram här. Samt att en människa ÄR inte sina åsikter.
Här har Svensson en hel del att lära. Man kan tycka olika och sedan gå och ta en kopp kaffe. Man behöver inte – på pursvenskt sandlådevis – stänga ute sina meningsmotståndare (hela vägen upp i riksdagen – ett så fruktansvärt patetiskt och – dessvärre – väldigt, väldigt svenskt beteende).
Puss och kram.

4 år sedan jag lämnade Sverige

Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.

Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner.
Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där.
Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?).
Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?

Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.

Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.