Pet Shop Boys – Hotspot

Pet Shop Boys är en av de där popakterna som jag har följt från start och som jag lyssnar på än idag. Deras två senaste album Super (2016) och Electric (2013) har jag inte riktigt tagit till mig (jag kanske måste ge dem en ny chans; jag kanske bara har haft så mycket annat för mig) men idag släpptes så nya Hotspot.
Albumets två första singlar uppmärksammade jag när de släpptes men jag tyckte att de var en smula… sömniga (även om Dreamland har ryckt upp sig en smula vid det här laget; Burning the Heather är dock fortfarande ett litet frågetecken), medan den tredje – Monkey Business – kändes härlig redan vid första lyssningen.

  1. Will-o-the-Wisp 4/5
    Ja, jag var tvungen att googla titeln: something that is impossible to get or achieve. Aldrig hört! Med det sagt så är detta en skön upptempobit som låter som en pärla från förr.
  2. You Are the One 5/5
    Jo, vi har läst att PSB numera delvis bor i Berlin men alla dessa referenser till staden i fråga känns lite… töntiga? Ja, vi vet att Berlin är en fet bögstad där man kan pippa och partaja (jag fann min då blivande make – numera ex-make – på en gata i Berlin). Med det sagt: jag älskar denna lugna, typiskt PSB:iga låt som bland annat innehåller dessa rader:
    And every bird in the sky’s a performer
    A tingle-tangle, chittering and chattering
    By the fountain, spluttering and splattering
    Det kallas popkonst!
  3. Happy People 4/5
    Oj, detta låter som PSB på 90-talet. Soundet ger rejäla flashbacks. Lite Army of Lovers-vibbar dessutom. Faktiskt.
  4. Dreamland 4/5
    Det tog som sagt ett bra tag innan jag tog albumets första singel till mig. Nu belönas den med en svag fyra. Ett minus för de politiska inslagen i texten – jag är *SÅ HÄR* trött på ”kändisar” som uttrycker vänsterextrema åsikter om gränslösa samhällen och jadajadajada. Lägg av!
  5. Hoping For a Miracle 4/5
    Åh, så vackert och melankoliskt. Doftar mycket tidiga PSB.
  6. I Don’t Wanna 5/5
    En omedelbar favorit; medryckande och svängigt om en blyg kis som inte vill gå ut och dansa.
    In a song, he hears that rhythm’s a dancer
    And it won’t take no for an answer
    Suddenly, he thinks he might reluctantly
    Go looking for some company
    He summons up the energy
  7. Monkey Business 4/5
    Nåt slags sjuttiotalssväng (?) på nya singeln. Kommer aldrig att hamna på någon lista över PSB:s bästa singlar, men en svag fyra får den nu av mig i alla fall. För nu.
  8. Only the Dark 5/5
    Lugnt och ack så romantiskt. Återigen en ”gammal” PSB-låt.
    Don’t be scared
    For only the dark
    Can show you the stars
    I’ll be there
    The moment the dark
    Reopens your heart
  9. Burning the Heather 2/5
    Gitarriga balladen som släpptes som singel nummer två, och som jag inte förstår mig på. Men jag lärde mig att ljung heter heather på engelska. Alltid nåt.
  10. Wedding in Berlin 4/5
    För det första så tycker jag att det är festligt att Mendelssohns brudmarsch samplas i denna härliga dänga. För det andra så gillar jag den enkla texten om ”varför vi gifter oss idag”. Bra avslutning!

Härligt med ”bara” tio låtar, så som det alltid var förr i tiden (10 eller 12 spår). När vissa album släpps numera så innehåller de upp mot 20 bitar och det är ju på tok för mycket. (Nästan) Allt var bättre förr.

När jag nu skummar igenom mina betyg för var och en av låtarna så inser jag att jag gillar LÅTARNA mer än ALBUMET som helhet. Så tokigt det kan bli.

MF & Roxette. Några minnen.

”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.

I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette.
Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.

Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.)
Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor.
Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!

Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.

Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.

Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes.
Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor.
Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD.
De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)

Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.

Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.

– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet.
– Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat.
– Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider.
– Hotblooded – första fyllan på Åland.
– Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade.
– Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV.
– Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm.
– Tro – så deppig och olyckligt kär jag var.
– Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären.
– You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt!
– Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså.
– Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande.
– A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.

Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.

Tack för musiken, Marie.
Vi hörs.

Sugababes. Brudar som bråkar.

Ingenting får igång mig på samma sätt som en riktigt bra poplåt och jag har alltid föredragit kvinnliga vokalister. Synd bara att brudar alltid bråkar.

En av mina favoritpopgrupper någonsin är brittiska Sugababes men jag blir ack så trötter på att brudar konstant ska stöka och någon ska sparkas och en annan bli sur och sticka. Konstant bitchande. Det omtalade ’systerskapet’ är dessvärre allt som oftast bara tomt snack.

One Touch

Kolla nu bara på Sugababes som började med tre pigga töser vid namn Siobhán Donaghy, Mutya Buena och Keisha Buchanan. Efter första kreddiga albumet One Touch hoppade Siobhán av. Långt senare talades det om att hon var ”kliniskt deprimerad” på grund av ”bråk med tjejerna”.

In kom ersättaren Heidi Range, vars perfekta popröst jag verkligen älskar.

Angels With Dirty Faces

Andra albumet Angels With Dirty Faces tog ett par steg mot ett mer poppigt håll och det var då jag upptäckte trion, poppare som jag är. Sån där ”kreddig” musik som de sysslade med på debutalbumet är ingenting för mig. Jag är allt annat än kreddigt lagd. (Idag uppskattar jag dock hitten Overload.)
På uppföljaren hittar vi bland annat ljuvligt coola Round Round och fina balladen Stronger.

Three

Album nummer tre, Three, bjöd på ännu lite poppigare bitar och samtliga tre töser var kvar i gruppen. På Three finns eleganta übercoola Hole In The Head samt balladerna Too Lost In You och Caught In A Moment. Här finns också en av mina absoluta favoriter: den vemodiga Conversation’s Over.

Taller In More Ways, version 1

Dags för fjärde plattan Taller In More Ways som innehåller popkaramellerna Push The Button och Red Dress. Albumet gavs ut två gånger eftersom Mutya chockerande nog hoppade av och låtarna spelades in på nytt med nykomlingen Amelle Berrabah. Henne litade jag inte riktigt på eftersom hon kändes en smula som Leila K; alltså en hårt hållen marockansk tösabit som bestämt sig för att leva rövare som popstjärna.

Taller In More Ways, version 2 med utbytt flicka

Amelle sjöng dock – som alla andra Suga-flickor – fantastiskt fint och på femte albumet Change fick Sugababes en jättehit med den perfekta popdängan About You Now. Här finns också suveräna Never Gonna Dance Again, nostalgiska Back When samt dansanta My Love Is Pink.

Change

På sjätte albumet Catfights and Spotlights var chockerande nog uppställningen fortfarande oförändrad men jag undrar hur accepterad stökan Amelle egentligen var. Musiken blev för övrigt lite mindre poppig här, vilket var synd. Singeln Girls är dock rivig och Side Chick är svalt och svängigt cool.

Catfigths [NO SHIT!] and Spotlights

Nu kommer vi fram till det senaste (sista?) albumet Sweet 7, som släpptes för hela tio år sedan. Här fick Keisha sparken (av vem?) och därmed försvann gruppens enda originalmedlem. Keisha, som med sin fantastiska röst och med sina låtskrivartalanger, varit en minst sagt betydelsefull del av Sugababes var nu puts väck. In kom istället Jade Ewen (”känd” för att samma år, 2009, ha sjungit den såsiga balladen It’s My Time i Eurovision Song Contest).

Sweet 7

Trots att jag inte gillar uppställningen på Sweet 7 så finns här några riktigt härliga låtar: Wear My Kiss och Thank You For The Heartbreak exempelvis. Musiken blev lite mer generisk och trots att jag diggar just sån musik så saknades det där sugabejbiga.

Här någonstans fick slutligen stökan Amelle sparken.

I och med alla dessa byten av medlemmar förlorade Sugababes sin poptastiska trovärdighet och förvandlades till en produkt där allt och alla var utbytbara. Inte bra och mycket synd på så rara talangfulla ärtor.

Hur känns det att se sitt livsverk plötsligt frontas av helt andra människor? Det måste vara mycket traumatiskt!

Men sagan är inte slut.

Flatline

De tre originalmedlemmarna Mutya, Keisha och Siobhán slog återigen sina poppiga påsar ihop och 2013 släppte de under namnet Keisha Mutya Siobhán den fantastiska låten Flatline.
Det skulle komma ett album men det har nu gått sex hela år och vi har slutat vänta.

Flowers

Men.
Huxlux dyker nu brudarna upp igen. Och nu kallar de sig återigen Sugababes. Enligt uppgift har Keisha lyckats köpa loss gruppens namn. (Enligt andra rykten var det Mutya som gjorde det.)
Just nu är (de numera halvmogna) damerna aktuella med låten Flowers, som är ett samarbete med någon som kallar sig DJ Spoony.
Jag är inte imponerad av låten men hoppas och väntar med spänning på att ett riktigt Sugababes-album ska komma.
Tycker dock att Heidi också ska få vara med. Hon är min favoritsockerbabe.

Avslutningsvis. Jag kan inte välja EN favoritlåt men nu väljer jag ändå About You Now.
Under sista refrängen, när Keisha för kung och fosterland wailar loss, skapas så fruktansvärt perfekt popmusik!

Lite mer ’Madame X’, inkl. de viktiga betygen

madame fucking ex

Efter att jag laddade ner Madame X i natt så har jag naturligtvis lyssnat och analyserat hela dagen lång. Jag fick även höra av en viss herre att mina betyg på låtarna saknades och detta måste jag så klart åtgärda. (Nämnde herres egna betyg finns här.)
Innan jag börjar dela ut mina viktiga betyg så vill jag snabbt inflika att jag tycker att det är så jobbigt att det numera finns en massa olika utgåvor av alla album. 15 låtar på ett album och 18 på ett annat och på exempelvis Rebel Heart fanns titelspåret inte ens med på standardversionen! Skogstokigt! Ge mig 10-12 underbara låtar och där har du den – LP:n. Inga konstigheter, så att säga.

  1. Medellín (med Maluma) 2/5
    Tycker som sagt att detta är en av Madonnas sämsta singlar någonsin (och den absolut sämsta förstasingeln från ett album). Den börjar så fint men sedan blir det bara kaos när Maluma dyker upp och refrängen är ju bara trist. Hela slutresultatet känns kyligt och själlöst. Men Madonnas verser är fina.
  2. Dark Ballet 2/5
    Så fruktansvärt sorgligt att denna superfina låt helt förstörs när det där teatrala kommer in i bilden och Dark Ballet därmed går käpprätt åt helvete. Inledningen är så vacker; både texten och melodin! Jag vill klippa bort allt det andra onödiga, pretentiösa tramset.
  3. God Control 3/5
    Den här alldeles för långa låten hade kunnat bli så enormt svängig om den jobbiga, tröga inledningen helt enkelt hade klippts bort. Jag gillar sjuttiotalsdiscosvänget och alla de där virvlande stråkarna som så småningom dyker upp. Men men, alldeles för lång låt. Och varför mumlar Madonna så där konstigt på några av låtarna på Madame X? Är det nåt nytt och tufft som jag har missat?
  4. Future (med Quavo) 1/5
    Så fruktansvärt Konstigt, Dåligt, Tjatigt, Intetsägande, Tramsigt, Överproducerat. Och denna skitlåt (med nån skit”artist” vid namn Quavo) valde Madonna att framföra i Eurovision. Jag saknar ord. Har hon helt tappat omdömet?
  5. Batuka 2/5
    Den här låten är så väldigt konstig och svår, men samtidigt så otroligt simpel. Kören upprepar vad Madonna sjunger och det låter som en mässa av något slag. Lite skrämmande, men jag gillar någonting med det här. Kanske själva produktionen. Det ”ryckiga”; trummorna och allt som hörs i bakgrunden. Det känns som en hemlig värld som vi får kika in i. Förstår dock inte varför Madonnas röst är så oerhört manipulerad i de flesta av låtarna. ’Autotune gone wild’ känns trist och tillför ingenting. Verkligen absolut ingenting.
  6. Killers Who Are Partying 4/5
    Jag förstår att Madonna menar gott när hon sjunger att hon vill ”vara” en massa (typ) utsatta folkgrupper (eller nåt), men hon kan faktiskt inte ”vara islam” samtidigt som hon ”är” en massa andra saker som man absolut inte får ”vara” i islam. Typ gay. Eller självständig kvinna. Etc. Etc.
    Med dessa tankar i huvudet så blir detta bara världsfrånvänd vänsterextrem smörja.
    Men. Jag gillar låten. Riktigt mycket till och med. Låten vars titel jag inte förstår mig på (skriv gärna en rad om du förstår) är skön att lyssna på.
  7. Crave (med Swae Lee) 4/5
    En hatlåt (med en återigen märkligt mumlande Madonna) som växte till sig och nu – chockerande nog – belönas med en fyra! Jag hatar inte ens den där Swae Lees insats. WTF!?
  8. Crazy 5/5
    Så jädrans bra, alltså! Första versen känns trist men när bryggan kommer så märker man bums att den kommer att ta oss vidare till en riktigt skön refräng! Den har så att säga växtvärk, vilket hörs i den där bryggan innan den explosiva trallvänliga refrängen.
    Jag älskar Crazy och ler (fortfarande brett) när jag hör den. Soundet och den nästan lite march-aktiga känslan i refrängen tilltalar mig.
  9. Come Alive 2/5
    Ännu en märklig och oerhört malande låt. Återigen diggar jag instrumenten och ljuden och beatet i bakgrunden. Låten i sig är… tja… just malande och mässande.
  10. Extreme Occident 5/5
    Så fantastiskt vackert alltsammans! Vacker text (i all sin enkelhet), fin melodi, vackert piano. Denna låt känns väldigt genuin och värdig.
  11. Faz Gostoso (med Anitta) 2/5
    En uppmaning till dans, mestadels på portugisiska. Får inte upp mig på nåt dansgolv, kan jag lova. Nosar på en etta men får en tvåa i detta nu.
  12. Bitch I’m Loca (med Maluma) 2/5
    Hemska Maluma igen. Den här pubertala låten var länge nere på en etta, men bubblar just nu till sig en tvåa. Rycker trots allt lite, lite i benen. Barnsligt. Tramsigt. Hoppas att vi snart kan lägga den där (extremt attraktiva, men värdelösa) Maluma och hans tonårsaktiga fnitter bakom oss.
  13. I Don’t Search I Find 4/5
    Sövande på nåt sätt. På ett behagligt vis. Och ”Vogue” i bakgrunden – vilket jag älskar (då låten på inget annat sätt påminner om ”Vogue”). Kan nog i längden bli en av mina favoriter från denna (estetiskt fruktansvärda) ögonlapps-era mitt i Madonnas långa, blomstrande karriär.
  14. Looking For Mercy 5/5
    Väldigt Madonna, men samtidigt en ny typ av spretighet. Rak och ärlig text. Ja, den här går jag igång på.
  15. I Rise 4/5
    Det känslosamma men malplacerade introt känns jobbigt och PK. Men låten gillar jag fortfarande. Har dock tröttnat lite, överraskande snabbt.
  16. Funana 4/5
    Känns verkligen som en b-sida och jag gillar denna låt där, när Madonna rabblar upp dem, det blir så påtagligt att alla de där stora legenderna är ur tiden. Även sådana som har betytt någonting för mig; Whitney, George Michael. Och tänk att hon utelämnar Michael Jackson. Oj oj oj, vilket medvetet val!
  17. Back That Up To The Beat 2/5
    Tjatig låt som andas Hard Candy, som verkligen inte är min favoritskiva. Kanske en gammal demo som dammats av? Tjatig men lite lätt svängig på nåt perverst vis. Gillar den där flöjten (?) som dyker upp mot slutet. Då blir det en aning Ray of Light istället (som ju är en fet favorit hos mig).
  18. Ciao Bella 2/5
    Känns som en remix. Nån afrikansk snubbe sjunger nåt och Madonna ältar nåt annat i bakgrunden, och viskar nåt (vackert förvisso) då och då. Kanske växer denna hos mig, men just nu blir jag mest bara en smula trötter.

Betyget för Madame X landar på 3,05. Det vill säga just och just godkänt.

Tidigare recensioner:
Rebel Heart
Hard Candy
Jag inser – till min stora sorg – att jag inte har recenserat Madonnas samtliga album. Detta ska jag ta tag i så här i efterhand.

Madonna: Madame X

Timmen är slagen, som Anna Book brukar säga. Madonnas fjortonde studioalbum har just släppts och undertecknad har alldeles nyss laddat ner deluxe-utgåvan (och ja, betalat för det, som sig bör). Lurarna täcker mina öron och jag ska nu premiärlyssna igenom hela albumet och helt spontant skriva vad jag tycker och tänker samt känner under denna första genomspelning.
De fem redan släppta smakproven har jag så klart redan hört en massa gånger, så jag skriver om dem lite mer ”ospontant”. (Läs tidigare sågning i detta inlägg.)

Åh, jag är nervös. Men okej då; nu trycker jag på play!

madonna madame x recension
Madonna ”Madame X”
  1. Medellín (med Maluma)
    Ja, albumets första singel var ju verkligen ingen hit. Den börjar så bra med en fin melodi och Madonnas härliga popröst, men sedan kommer Maluma in och sabbar det mesta. Den så kallade refrängen är även den astråkig och hela det där ”cha cha cha” känns ganska B.
  2. Dark Ballet
    Videon är fin i all sin konst:ighet men låten (om man kan kalla den det) förstår jag mig inte på. Den börjar fint men sedan tar låten slut (efter en minut och 37 sekunder) och det ska pratas och allting känns en teaterföreställning.
  3. God Control
    Början är lite märklig och Madonna sjunger med konstig ”grimaserande, spänd röst”, men snart kommer ett slags retroaktigt dansbeat igång och låten lyfter. Och sjunker.
  4. Future (med Quavo)
    Den här låten är helt enkelt bara väldigt konstig.
  5. Batuka
    Seg låt i konstigt tempo. Sköna trummor. Väldigt udda alltihop. Om detta inte var Madonna så skulle jag ha stängt av för länge sedan. Afrikanskt? Jag vet inte jag.
  6. Killers Who Are Partying
    Även detta en konstig bit. Helt trevlig ändå. När den portugisiska delen startar så lyfter låten. Riktigt skön!
  7. Crave (med Swae Lee)
    Jag har lärt mig att smågilla denna. Tänk om den där Swae bara kunde knipa näbb! Alltså, nu när Crave ligger mitt i ett album så börjar jag förstå låten. Den passar in här och jag börjar digga den på riktigt.
  8. Crazy
    Åh! Nu hände det! När refrängen drog igång så log jag riktigt brett. Det här är en riktigt bra dänga!
  9. Come Alive
    Maler på. Lite spännande ljud i bakgrunden. Kan kanske växa.
  10. Extreme Occident
    Fin melodi och återigen spännande ljud och instrument. Stämningsfullt.
  11. Faz Gostoso (feat. Anitta)
    Detta var rörigt och portugisiskt.
  12. Bitch I’m Loca (feat. Maluma)
    Kan inte förklara denna låt. Får ingen riktigt grepp om den. Väldigt portugisisk i alla fall.
  13. I Don’t Search I Find
    Den här bara susade förbi.
  14. Looking For Mercy
    Återigen en riktigt fin låt. Detta är Madonna. Lugnt och eftertänksamt.
  15. I Rise
    Gillade I Rise väldigt mycket när jag först hörde den. Sedan glömde jag bort den en smula. Även denna låt växer när den ”bara” är en låt bland flera på ett helt album.

Tre bonusspår från den ”fysiska” deluxe-utgåvan:

16. Funana
Detta är ju riktigt svängigt! Glatt och sött. Lite Pet Shop Boys, på nåt sätt. Madonna hyllar (vår tids) superstjärnor som inte längre finns bland oss (Whitney, George Michael, Prince etc.)Riktigt trivsam liten låt med fina körer i bakgrunden.
17. Back That Up To The Beat
Känns som en låt som inte kom med på Hard Candy. Inget att hetsa upp sig över, alltså.
18. Ciao Bella
Den här i sin tur känns som en b-sida från Confessions On a Dance Floor-eran.

Sammanfattningsvis: Madame X känns som något slags konceptalbum. De fem låtar som släpptes i förväg gjorde mig mycket förvirrad, men nu börjar jag kunna se något slags helhet.
Madonna har gjort någonting helt nytt.