Nya kontakter (på det fantastiska svenska språket)

Första natten i nya hemmet avklarad. Svalt, mörkt och tyst.
Blake och jag var ute på kvällspromenad och försökte bekanta oss lite med nya stadsdelen. Snön föll och det var hemtrevlig belysning i trädgårdarna. Så där lagom – inte vulgärt. Fina hus här i Baggböle; gamla flådiga byggnader blandas friskt med nya eleganta villor och parhus. Detta var en svenskspråkig by på 1800-talet, med fyra hus och 40 invånare och 1946 blev Baggböle en del av det växande Helsingfors.

coffee and chihuahuaFörsta morgonkaffet intaget här (se bild). Vi bor i ett tvåvåningshus med rum för 10 personer, stort kök och vardagsrum (vindsvåningsaktigt), tvättstuga och den obligatoriska bastun.
Jag har ju svårt att komma ihåg namn men jag kämpar förtvivlat. Har träffat K med rakad skalle, mogne J, snygg-M samt en tös vars udda namn börjar på M.

Idag ska jag syssla med pappersarbete och förbereda mig inför morgondagen då öppenvården drar igång med terapi och diskussionsgrupper etc. (som på behandlingshemmet). På torsdag har vi boendemöte samt en diskussionsgrupp här hemma. På fredag ska jag på arbetsintervju.
En bit i taget pusslar jag ihop mitt liv.
Jag vaknade av att jag skrattade. Minns inte vad jag drömde, men jag skrattade högt.

Zappade mellan morgon-TV-sändningarna medan jag åt frukost och kom fram till följande:

Public service: färglös dekor och småfula programledare (man och kvinna) med gula tänder. Klädsel: grått och svart. Väldigt långa inslag.
Meteorologen: väldigt rapp och purfinsk ung blond man. Han ser prydlig och proper ut men jag tror att han är lite ’pervers’.

Reklamkanalen: färgglad dekor och snygga programledare (man och kvinna) med vita tänder. Klädsel: färgglatt och trendigt. Kortare, snuttifierande inslag.
Meteorologen: bystig, eventuellt lite rultig, ung kvinna iklädd väldigt snygg kungablå blus.

Jag föredrar reklamkanalen. Det är skönt att vila ögonen på någonting färgglatt och snyggt när det är ukrainaväder utanför fönstret.

snusare
Snus!

Jag stötte ihop med en av de boende: J. Han växlade plötsligt över från finska till svenska då han frågade om jag inte är svenskspråkig. Jag berättade att släkten är från Österbotten men att jag är född och uppvuxen i Sverige. J är från Åbo skärgård och han berättade att han gärna samtalar med mig på svenska hädanefter eftersom han har börjat tappa sitt modersmål.
Senare kom han upp för att hälsa på Blake och vi samtalade om ditt och datt. Han tog upp ett av mina favoritämnen – svensk politik – och jag blev ju eld och lågor så klart. (Obs. det var han som började!)
Ja sa att ”Sverige stod nog med en alltför utsträckt hand och sa ’kom hit’ men sedan kunde de inte hantera situationen”.
”Ja”, svarade jag. ”Det var mycket därför jag ville lämna landet. Jag kände mig inte hemma längre.”
Sedan bjöd J mig på snus (se bild).

Jag måste säga någonting positivt eftersom jag så ofta har klagat på vården (jag blev bitter när min bror dog i cancer då han inte fick hjälp i tid) (det var i och för sig i Sverige och jag har ingenting att jämföra med här i Finland).
Jo, det är så att jag är mycket tacksam och ödmjuk över att jag får den hjälp jag är i behov av.
Först på behandlingshemmet med så fantastisk, engagerad och kunnig personal.
Och nu här. Jag känner direkt att personalen är på ”min sida”, så att säga. Engagerad och kunnig även här och det finns många olika vårdformer så man hittar efter lite letande den form som passar en bäst.

På eftermiddagspromenaden försökte jag hitta rätt busshållplats inför morgondagen men GPS:n strulade. ”Gå rakt fram och om 800 meter, sväng höger.”
Insåg att vi gick åt fel håll och vände om. Fortfarande: ”Gå rakt fram och om 800 meter, sväng höger.”
Får göra ett nytt, lite mer manuellt, försök på kvällsrundan.

Är lite hård mot mig själv

Jag har inte tränat på tre dagar (igår motionerade jag hem från jobbet, men det räknas inte). De två senaste nätterna har jag bara sovit ett par timmar – har därför inte orkat släpa mig upp extra tidigt för att pinna iväg till gymmet.
Ganska självklart, men ändå har jag dåligt samvete och jag känner mig lite som en lat och oduglig herre.

I söndags då? Jo, då hade jag allt så bra planerat: Sebbe var hos granngossarna medan jag var på möte (läs om det här) och därefter skulle jag ila vidare till gymmet. När jag väl kom dit, och ända ner till omklädningsrummet, så insåg jag att jag hade glömt mitt lås (till skåpet) hemma. Jag blev mycket, mycket tvär och irriterad och strosade vidare hem till Sebbe och granngossarna och drack världens smarrigaste kaffe. Fastän jag inte uppskattar sötsaker så slog jag till och fick i mig två fluffiga mums-mumsar (80×2 kalorier).

Det tar jag igen genom att äta min sedvanliga, slanka sallad till lunch på jobbet.
Fyra dagar av fem äter jag samma ljuva sallad (på fredagar brukar jag toka till det genom att äta medhavd varm matlåda).

Och så här ser det ut där jag sitter och sliter hela dagarna. Vecka ut och vecka in. Månad efter månad. År efter år. Jag sliter och jag njuter då jag drar in cash till både mig och staten.
På bordet har jag:
En PC och en Mac, tre mobiltelefoner + två fasta, ett glas vatten (mitt favoritglas är tungt, brett och högt), NiQuitin sugtabletter, Försvarets hudsalva (glömmer jag en av mina många salvor hemma så går jag och köper en ny – den är ett måste), anteckningsblock + (gärna fungerande) penna, servetter.
Detta var dagens högklassiga inlägg.
Varsågoda.

Dagens samhällstjänst

På kvällspromenaden träffade jag alldeles nyss en ca 13-årig gosse. Han kom susande på sin båge och han hojtade:
– Ursäkta!
– Ja?
– Skulle du kunna köpa ut cigg åt mig?
– Börja inte röka!
– Men snälla…
– Absolut inte! Det tog mig 20 år att sluta (stark överdrift som bara ploppade ut ur käften min).
– Jaha. Okej. Tack ändå.
Föräldrarna till denna lilla mulattgosse med brett smil och vita (mjölk?)tänder förtjänar ett pris då de uppfostrat honom till en sådan artig kis (”ursäkta”, ”skulle du kunna…”, tack ändå”).
Nästan så han var värd en hel limpa cigg.
Kanske gjorde jag en insats – kanske blir han nu inte en slav under denna helvetiska drog!
Tidigare samhällstjänst: klamydiatestet!

Jag kände att jag nått samhällets botten

Hej. Jag fick ett fruktansvärt sug efter nikotin så jag rusade ner till apoteket och köpte nikotugg. När jag kom ut på gatan ville jag inte att alla skulle se mig hysteriskt slita upp paketet så jag öppnade förpackningen i smyg i en påse. Ja, jag slet ordentligt och naturligtvis skar jag mig riktigt illa (!) så när jag gick och handlade lunch så drippdroppade det rejält med blod från fingret och jag skämdes och kände mig som en tvättäkta junkie. Jag stod vid kassan och knapprade in min kod med ett blodigt pekfinger pekandes uppåt. Fy farao!