Igår kväll var jag på möte hos Anonyma Narkomaner.
När jag satt där och lyssnade på alla människor som pratade om vad man nu pratar om på såna här ställen så började en kör repa på andra sidan väggen.
Det lät som en sån där gospelkör som man ser på film; frodiga bestämda mörkhyade damer i fantasifulla frisyrer och färgglada dräkter. De tog i ända från tårna och någon började waila och sen slöt alla upp i ”HALLELUJAH!” gång på gång på gång.
Det var magiskt.
En av mina ”terapikollegor” följde med mig hem och vi promenerade på några få minuter eftersom jag ju huxflux bor så bra. Hon hjälpte mig att klippa Blakes ”svåra klo”, vilket hon gjorde galant eftersom hon är professionell. Tacksam!
Sedan kvällspromenad. Mycket starka vindar och lite regn och allt kändes så underbart höstigt. Helsingfors karakteristiska gröna spårvagn (”spora”) susade förbi och jag kände mig för första gången på länge lite smålycklig.
Efter två tunga år har det nu vänt mot bättre tider. Inte gratis – med SLIT.
Känner mig välsignad.