Förbannad, sur och trött

”How are you, darling?”
Det har rasslat till i inkorgen under det senaste dygnet – de är omtänksamma, de där terrorvana israelerna.
För övrigt störde jag mig enormt på att efter att en självmordsbombare sprängt sig själv i Stockholm så visade TV sedvanliga lekprogram och patetiska såpor.
Och från myndigheterna hördes bara ett långt, utdraget ”schhh”.
Allt var som vanligt; medborgarna facebookade och twittrade om hur gullefjuttmyspysigt de hade det med glögg och pepparkakor.
Comments off.

Alltid är det nåt

– Hej, Kimman heter jag. Ni har skickat A till mig och på A står det att ni ska skicka B senast idag. Kan ni vänligen skicka B till mig ASAP?
– Hej. Jag skickar vidare din fråga, men bifogar A.
– Jamentacksomfan.
Uppdatering:
– Hej Kimman. Det är superenkelt. Logga bara in på ditt konto så kommer du till A.
– MEN JAG VILL JU TILL B FÖR I HELVETES JÄVLA SKIT.
Uppdatering 2.
Så där ja. Tänk att man alltid måste bli lite lätt otrevlig för att komma fram till mål.
Jag gav mig själv dispens när det gällde svärandet. Bara idag.

Jag skulle gärna knipa drömjobbet

Det kom ett mail från en israel.
”Du gör ett mycket bra jobb i ditt rapporterande och balanserande”, skrev han. ”Du borde anställas av den israeliska staten”.
Jag tackade så mycket och fortsatte: ”Jag skulle mycket gärna arbeta som en ny typ av korrespondent – ta gärna ett snack med Bibi (premiärminister Benjamin Netanyahu alltså) och be honom fixa en lägenhet åt mig i Tel Aviv + en nätt liten månadslön, så kommer jag bums och så sitter jag där och knapprar på tangenterna hela dagarna”.
Fatta så gott det vore.
Dear Bibi – you can contact me on this address: kim[at]kimmilrell.se
Comments off.