Han såg ut som James Dean, och kallade mig ”K”

Som jag nämnde för några dagar sedan så kilade jag ner till källarförrådet och hämtade mina enorma lådor fyllda med brev. Jag har ju dessvärre inte haft något som helst kärleksliv på väldigt många år (what a waste!) så jag vandrar längs minnenas ljuva (och ibland katastrofala) aveny.

Våren 1996 var jag i London för att hälsa på en före detta kollega. Detta var mitt första besök i England (men jag kom att återvända många, många gånger) och jag älskade staden omedelbums.
Min kompis jobbade natt så jag roade mig på egen hand; jag besökte alla de där underbara gaybarerna i Soho och speciellt gillade jag Comptons på Old Compton Street.
Från wikipedia: Comptons of Soho is a gay pub in London. Situated at 51–53 Old Compton Street in the heart of Soho’s ’Gay village’, Comptons has been an integral part of London’s gay scene since June 1986. (…) Comptons is a large, Victorian styled pub with two bars. The ground floor bar is a horse-shoe bar and it attracts a varied gay male crowd, including many tourists. Upstairs, there is a lounge area.

En kväll när jag befann mig på nämnda bar så kom en stilig man fram till mig. Han var (också) en något konstnärlig själ vid namn Andy. Han arbetade inom teatervärlden och han såg ut lite (ganska mycket) som James Dean med en skopa Chris Isaac. (Ja, ni hör ju själva hur stilig han var.)

Andy ville följa med mig hem och jag är ju ingen vän av engångsupplevelser, men han fick följa med och vi synkade på alla plan. Det var romantiskt, helt enkelt.
Han gick hem på morgonkvisten och strax därpå kom min kompis hem från jobbet och jag berättade om kvällens och nattens händelser och jag glömmer aldrig hur min kompis sa: ”Det verkar som att du måste ta och ringa denne Andy, ty han har lämnat en mapp med viktiga papper och sitt telefonnummer här på köksbordet.”

Sagt och gjort. Senare den dagen ringde jag Andy och vi stämde träff i Soho. Jag kom dit och hade fjärilar i magen. (Jag var blott 21 år ung, vill jag påpeka. Andy var några år äldre.) Han erkände genast att han lämnat den där mappen med flit då han ville träffa mig igen (men varför sa han inte det rakt ut, kan jag ju undra idag).
Vi hade en mycket trevlig kväll då vi traskade runt i London och barhoppade en hel del.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm och Andy och jag började brevväxla. Detta var före smarta telefoner och det så kallade internätet… Kan ni tänka er?
Och för detta är jag tacksam, ty nu när jag läser Andys (och andras) brev så njuter jag av all romantik (då jag inte har något av den varan i mitt liv för närvarande, som sagt).

Ungefär en månad senare åkte jag till London på nytt och Andy och jag sågs på ett café mitt emot Comptons-baren och vi gick på någon utställning och på kvällen besökte vi den legendariska nattklubben G-A-Y.
Just denna kväll uppträdde sångerskan Gabrielle – minns ni henne? Hon hade just släppt den fantastiska låten ”Give Me A Little More Time” och den fick bli mitt London-soundtrack. Jag kom hem och köpte singeln, lyssnade, lipade och saknade Andy. Nu spelar vi låten! Klicka här.

Min och Andys romans rann (så klart) ut i sanden så småningom, på grund av avståndet, men tack och lov har jag breven och minnena kvar.
Tar mig friheten att publicera ett utdrag ur ett av breven. Ingen av er känner ju nämnde herre och jag vet inte var i världen han befinner sig numera – om någonstans. Vem vet? Mycket kan ha hänt under dessa 27 år.

Det var så rart att han kallade mig ”K”. Kort och gott.

PV 3: Lunch och London

Dagens positiva veckan-inlägg innehåller hela två punkter då jag inte kunde välja endast en.
Jag är glad och tacksam över att en vän igår klockan 11 ringde och frågade om han fick bjuda på lunch. Jag svarade: “Men jag vet inte om jag hinner för jag måste kila bort till Hemköp och handla ärtor och vegbacon”.
“Men det hinner du”, protesterade han, “om vi äter libanesiskt i Kungshallarna”.
“Okej då”.
Jag tänker inte: “Åh, tänk om jag befann mig på plats i Libanon och åt denna ljuva mat”. Jag bryr mig heller inte om att jag satt där med “bara” en vän – det hade ju kunnat vara en het date istället. Nej, jag är glad över att jag fick äta denna goda mat på lunchen min denna torra onsdagseftermiddag.
Jag är också glad och tacksam över att en annan vän var i London och handlade nya Kylie-dvd:n åt mig. Vem vet när den släpps här (och Ginza och CDON har ju numera så irriterande dåliga sökfunktioner att man inte mår psykiskt bra av att kolla deras utbud, men detta tänker jag så klart inte på under positiva veckan).
Jag bryr mig inte om att jag så väldans gärna hade velat vara i London själv. Tänk att trippa in på HMV och handla en fin dvd för att därefter ta en drille på G-A-Y Bar på Old Compton Street!
Nej, jag är så glad över att jag mötte upp min vän efter jobbet igår och sedan tillbringade kvällen i soffan med Sebbe bredvid mig och Kylie framför mig.
Tack!

London del 2 [tisdag]

Hårdramat
Jag hade ju ordnat Londonlook men vantrivdes i mitt bruna hår och trivs en popfjolla inte med sitt hår känns allt dåligt. Jag beslutade mig därför redan på måndagskvällen för att ordna tillbaka mina blonda lockar men pga att vi av någon anledning var tvungna att lämna hotellet väldigt hastigt var jag tvungen att tvätta ur blekningsmedlet på tok för tidigt, vilket ledde till att jag såg ut som en fläckig orangehårig punkare.
Dagen efter gjorde jag ett nytt försök och blev nöjd med resultatet.

Konserten
…var underbar. Tänk 15 000 unga, ärtiga töser och 5000 glada bögar. Vi skrek oss hesa. Vi dansade och vi sjöng och stämningen var magisk. Att se Spice Girls på hemmaplan var något alldeles, alldeles extra. Grafiken på bakgrundsskärmarna var enastående och flickorna både sjöng och dansade bra. De såg genuint lyckliga ut. Varje gång Victoria Beckham hade en solorad överröstades hon av publikens massiva, kärleksfulla jubel.
We love dem Spice Gals.

Efterfesten
…på G-A-Y Late var ljuvlig även om vi kände oss en smula förvirrade till en början. Se här:
http://www.kimmilrell.se/2007/12/21/london-del-2-tisdag-what-goes-on-in-london-stays-in-london/

London del 1 [måndag]

Mina damer och herrar!
Jag har kommit hem från min bästa semestertripp någonsin.
Jag har haft några underbara dygn i London och jag har fotat och filmat en massa.
Lägger ut en dag åt gången, retrospektivt.
Njut!
kim london
kim hmv
Det hela började klockan 03:15 på måndag morgon då jag + min kumpan promenerade hemifrån mig till flygbussen som tog oss till Skavsta. Flyget landade i London (Stansted) strax före 08 och vi tog oss till hotellet mellan Goodge Street och Russell Square. Efter snabb incheckning strosade vi på stan; vi var kulturella och besökte bland annat London Eye. Vi åt indiskt och shoppade lite musik – vi ääälskar ju båda HMV. Vi åt världens godaste vegoburgare på Hamburger Union, vilade en stund på hotellet och gav oss sedan ut på äventyr i gaykvarteren i Soho. Lovely, lovely! Vi fann snart mitt nya favoritställe; G-A-Y Bar. UNDERBART HAK med jukebox där vi valde videor om och om igen. Det blev väldigt mycket Robyn, Kylie, Spice Girls och Madonna.
Så småningom ramlade vi i säng.
london eye

London calling (and so are the girls)

London calling (and so are the girls)
16 dec 2007 13:20
Nu har Hundvakten flyttat hem till mig för att ta hand om hushåll + Sebbe så jag ska koppla ner och ihop för att tidigt imorgon bitta fara till London.
Au revoir! Ha en kul vecka. Jag ska turista, barhoppa, klubba, äta libanesiskt och inte minst gå på konsert.
So long.
spice girls