En helt vanlig lördag i september

Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner.
Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.

Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.

Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News.
Musik i bakgrunden: Melanie C.

Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.

Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt.
*Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.

Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött.
Hon är förstående.
Ingen fara.

Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling.
”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.

Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.

Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?

Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor!
Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.

Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i.
Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!

Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.

Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.

Småchattar med en väninna i Stockholm.

Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.

Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv.
Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält.
Snart dags för en promenad igen.

Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem.
Livet är här och nu. Låt oss leva det.

Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med.
Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha.
Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.)
Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om.
Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.

Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.

Tänk om jag dör nu i natt.

Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.

En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?

Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”.
Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!

Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.

Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.

Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.

Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.

Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende.
Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.

Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud).
Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt.
Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)

Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.

Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan.
Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på.
Så jag avslutar detta inlägg här.
Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.

Tack för idag.
En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.

Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.

Somrigt värre

På vift med Blake, Kylie och min mustasch.

Jag som både skulle sluta blogga om ”ditt och datt” och ta sommarlov måste väl inse att jag aldrig någonsin kommer att kunna sluta jollra om just ”ditt och datt”. Det är bara att acceptera.

Detta är första sommaren i bostaden som jag har levt i sedan första september och till min stora glädje är det inte för varmt inomhus. Hela vintern (eller ”vintern”) var det väldigt kallt hemma. Jag är inte den som klagar om det är lite kyligt, så om jag säger att det var väldigt kallt så var det verkligen väldigt kallt! Kanske slår huset ifrån sig värme på nåt magiskt sätt, ty det är mycket behaglig temperatur dygnet runt. Dessutom ofta friska, fräscha vindar från havet. Härligt.

Som jag berättat så är jag just nu något av en jourhavande vän då en väninna går igenom en jobbig period. Ännu en gång får vi bevis på att ingenting går att ta för givet. Saker och ting, situationer och – inte minst – människor kommer och går. Det kan vara jobbigt men oftast leder pinan till någonting positivt. Kanske till och med någonting bättre.
Mitt liv känns både enkelt och simpelt när jag jämför med hennes prekära situation. Det känns ju positivt (för mig). Tänk förresten att vi människor är så anpassningsbara! Väldigt fascinerande, när man tänker efter riktigt ordentligt.

Mänskliga möten är Grejen – allt annat är krimskrams

Min sorgeprocess är en smula utdragen.
Dagligen kommer jag på saker som jag vill berätta för min bortgångna väninna. Sedan kommer jag ihåg att det får vänta till livet efter detta.
Men jag pratar mycket med henne även här och nu.
Hon var så jädrans rapp och livet hade gjort henne orädd.
När jag kom hem från arbetsintervjun förra veckan så tjoade jag: ”Vi gjorde det, Seija! Vi fick jobbet.”
Och varje gång ”hör” jag henne svara med sedvanlig vän liten röst. Att en så stor kvinna kunde ha en så liten röst!
När jag måste göra någonting jobbigt så tänker jag på henne. Hon pushar mig och sedan är hon stolt. Jag känner det.

Saknar att se henne komma mot mig med rullatorn. Ciggen i mungipan. Stånk och stön och svettig panna. Smyckena skramlar och de stora tygen som hon alltid klädde sig i fladdrar vilt.
Hämtar kraft i hennes oräddhet. Hon brydde sig inte om vad folk och fä tyckte om henne och hennes en smula bohemiska liv och leverne.

Det känns trösterikt att veta att hon mot slutet kände sig färdig med livet som hade varit väldigt innehållsrikt. Nu slipper hon alla krämpor och hon dansar fjäderlätt omkring någonstans.

Livet är fullt av möten med andra människor (och djur) och det är dessa möten som Gör Livet. Som Är Livet. Allt annat är bara onödigt krimskrams som distraherar oss.
Det lärde hon mig.

En rosa urinindränkt trasa

Min hund Blake Carrington är intelligent. Han vet skillnaden mellan olika slags plastprassel. När jag prasslar i köket kan han avgöra om jag öppnar hans påse eller min påse. Hundgodispåsar är av tjockare plast än människors påsar. De prasslar på ett dovare vis. Då kommer han. Prasslas det med tunn plast ligger han kvar där han nu råkar ligga.

Jag tar väl hand om honom. Han ligger i sängen och jag lägger en filt över honom. Det är kallt i lägenheten. Jag lägger en kudde vid sidan om hans lilla huvud. Om han vill kan han vila mot kudden och vill han inte det så fungerar kudden som ett slags skydd mot omvärlden och han känner sig trygg.
Jag pussar på honom och han ler.

Vi är uppe extra tidigt eftersom jag ska iväg på ett viktigt möte. Hinner tvätta ett par maskiner först. Svart och vitt. Jag lägger ner tvätten i två klassiska blå kassar från Ikea.
Jag har en rosa trasa som ska tvättas. Jag lägger den bland vittvätten. Kommer den att färga av sig? Knappast. Den är liten och har tvättats många gånger. Men den lyser där i sin klara rosa färg i ett hav av vitt.
Det är ett täcke jag ska tvätta trasan med. Om den färgar av sig så gör det ingenting eftersom täcket ju ska in i ett påslakan och ingen kommer att se det rosafläckliga täcket.
Men jag kommer att veta.
Jag plockar ut den rosa stackars trasan. Den är urinindränkt efter en olycka. Det var inte min blåsa som svek. Det var Blake som blev stressad då vi fick plötsligt besök.
Varför tvättar jag inte den rosa trasan med de svarta kläderna? Tanken slog mig inte ens.

Tar hissen ner till tvättstugan. Klockan är tre minuter i tio. Någon har tvätt kvar i maskinen och tvättstugan är belamrad. Jag orkar inte protestera.
Jag bokar om och åker upp igen.
Så många tankar om den rosa trasan helt i onödan.
Jag måste inte tvätta idag. Jag kan tvätta i morgon. Om jag lever i morgon. Det är ingenting man kan ta för givet. Aldrig. Särskilt inte efter 35, då varje ny dag är en fet bonus.

Blake ligger inte kvar under filten. Jag virar in honom i min pyjamas. Den doftar av mig och det gillar han ju. Jag är hans trygghet.

Det kanske är det här som är livet.
”Det är dagarna som går, som är livet”, sjunger Carola på albumet Personligt från 1994.
Hon har rätt.
Detta är en av de där dagarna.
Tankarna om en pissindränkt rosa trasa har fyllt morgonen denna dag.
En helt vanlig dag.
En dag i livet.

Vi måste helt enkelt stå ut med varandra

Gott folk, jag har fått ta del av så många livsöden på sistone och detta i kombination med min extrema åldersångest har fått mig att inse att vi har bara nuet. Inte nästa vecka. Inte i morgon. Inte ens nödvändigtvis om en timme. Vi har bara nuet.
Och vissa av er medmänniskor är vansinnigt irriterande men nu är det så att vi får försöka stå ut med varann. För plötsligt har vi inget att stå ut med.

Älskade vän!

När min goda väninna Seija låg för döden för ett tag sen blev det så tydligt för mig att ingenting spelade nån roll. Inga materiella ägodelar. Inga titlar. Ingenting sånt. Inte ens hennes ångestframkallande räkningar som låg hemma som aldrig skulle komma att bli betalda. Det enda som hade nåt värde när hon låg i sjukhussängen som hon aldrig skulle komma att lämna var hennes relationer med andra människor (och djur). That’s it! Det är allt vi har som spelar nån som helst jävla roll.

Jag är tacksam över att ha min judiska tro. Utan den skulle jag vara ett vrak. Jag litar på min Skapare och jag tror på att det finns en plan. Även för mig.

Låt oss tacksamma stå ut med all jävla bullshit och alla irriterande as.