personligt, pop och politik
Kylie var smashing. Fin och bra. Underbar. Tre gånger fuktades ögonen. Och ååå vilken fin röst hon har. Det tänker inte många på. Lyssna på hennes jazziga liveversioner så hör ni.
Igår kväll var det ansiktsskrubb och -mask, hårinpackning samt brun-utan-sol-behandling som gällde – ikväll är det nämligen dags att ge sig ut på den köttiga marknaden för att försöka få sig ett nyp.
Detta evighetslånga celibat är till för att avslutas (det är ju inte hälsosamt!).
Nä, jag skojar bara. Jag vill bara mysa lite i höstmörkret.
Men först blir det Kyliekväll hos mig, tillsammans med Euro. Därefter middag på het klubb och dans till 05 på måndag morgon.
Okej. Nu måste jag lätta på hjärtat.
1. Jag är stalkad av en man i blekt, permanentad page. Fatta. BLEKT, PERMANENTAD PAGE. Han ser ut som hon i Secret Garden som vann ESC för Norge 1995. Jag kan av säkerhetsskäl inte blogga mer om detta men tro mig; jag är stalkad!
2. Jag och Eurobitch gick på Kyliefesten på Neos igår (ja, han med pagen var där) och herregud, naturligtvis var jag tvungen att skälla på den värdelösa DJ:n. “Kan ni spela fucking Kylie!?”. Bloody bitch hiphopcrap på en fucking Kyliefest. Snacka om falsk marknadsföring.
3. När jag vaknade i morse sågade de ner mitt träd! Jag har haft en enorm lönn utanför mitt fönster, vid balkongen, som har skyddat från insyn och nu: puts väck. Jag måste skriva ett brev till hyresvärden.
4. Jag missade t-banan och kom sent till jobbet (första dagen efter semestern) pga att jag skulle köpa SL-kort och de som jobbar i lilla butiken hos mig är sååå redo för PRO. Snacka om lååångsamt. ACTION, TACK!
5. Se skyddat inlägg. Lösen: gamla bloggnamnet.
Ny härlig vecka och igår blev det inte mycket bloggat.
Njöt av solen (mest inomhus i ärlighetens namn) och tog en långpromme med Sebbe och R. Jag hade t-shirtpremiär och dagen till ära klädde jag mig i min chockrosa Kylie-t-shirt. Såg fem avsnitt av underbara serien Dirt. Åt vegokorv och pommes. Men mest av allt hade jag ångest efter att ha mördat en snigel. Kvällen innan promenerade jag och Sebbe längs lillstigen som leder från hemmet till hundängen. Jag noterade en jättesnigel med ett jättehus på ryggen som var på väg att korsa stigen och jag tänkte; “rappa på nu, lilla snigel så du hinner över innan någon trampar på dig”. 20 minuter senare när vi var på väg tillbaka hem hörde jag plötsligt ett krasande ljud under min högra sko och jag förstod genast. “Å nej!” skrek jag. Det var mycket traumatiskt.
Sebbe har för övrigt upptäckt att det finns myror. De är mycket intressanta. Jag vill inte ens tänka på hur många myror jag trampar ihjäl dagligen.
