Låtsaslåg i natt

Sätt er ni så ska ni få höra.
I morse när jag, precis som alla andra morgnar den senaste veckan, försov mig på grund av den så kallade vårtröttheten (men oroa er ej; herr Ordning är trots det aldrig sen nånstans – bara ovanligt stressad) så hittade jag inget långärmat att ta på mig. I hallen hängde dock en trasa (se bild) så jag grabbade åt mig den.
Kände mig ovan i herrkoftan; den kändes inte formad efter min eleganta (positivt tänkande, okej) kropp och jag insåg snart att det var en kofta som en het hunk glömt kvar på en fest hos mig för ett tag sedan.
Den doftar herrparfym och det är inte min parre vi snackar här; jag har ju under de senaste fem åren uteslutande använt Chanel Allure Homme. Nu går jag därför runt på jobbet och känner mig lite nyknullad.
Ja men ni vet! Man har haft en liten bortamatch och så råkar man få med sig den lyckliges klädesplagg (jag har faktiskt varit med om sånt, men ja, det var väldigt längesen)!
Jag gillar läget. Om nån frågar om jag har ny kofta ska jag banne mig finurligt säga att nej, det har jag inte. Den tillhör min nya kille. ”Men det är väldigt nytt, så nu pratar vi inte mer om det!”
Så långt har det gått. Jag låtsasligger. Hjälp mig.

Jag är en man i klänning

De flesta män börjar livet i enorm klänning. För de allra flesta är det en engångsföreteelse men jag och några med mig väljer att dra på oss en damig, schlagrig dress med jämna mellanrum. Inget konstigt med det.

Jag 1975. Notera min vackra mors eleganta hår.

Jag 2004.

Jag 2010?

Om klänningen åker fram i afton vet jag inte, men bilder kommer.