Tala svenska!

Idag blev det så där tokigt igen, flera gånger.
Alltså att finlandssvenskar i butiken där jag arbetar just nu, talade svenska sinsemellan och sedan finska till mig.

Och alltid blir de lika glada och förvånade när jag svarar på brötig stockholmsk västgötska.
Vid ett tillfälle var samtliga (!) i butiken svenskspråkiga. Mitt öra snappar upp allt!
Då printade jag dessa för min namnbricka->.
Det kändes så himla komiskt alltihop.
”Vi talar även svenska här hos oss”, kvittrade jag sedan.

Språk är lajbans. Ett språk är ett helt eget universum, som jag brukar säga.
Och i Finland talar vi svenska. Också.

Det var även ett par grabbar från Sverige som talade värmländska (eller nåt) med varandra och sedan kämpade med finskan med mig. De blev lyckliga när jag svarade på svenska.

Min chef blev lite imponerad.

Det verkar bo fler svenskspråkiga i Åggelby där jag arbetar nu, än i slummen där jag jobbade tidigare. Bra så.
Mindre arabiska. Mer svenska.

Är HBL en stockholmsk lokaltidning?

Igår ringde (återigen) en försäljare som ville få mig att prenumerera på Hufvudstadsbladet och den här gången hade jag mål i mun.
Jag förklarade mycket bestämt varför jag inte vill bli prenumerant och att orsaken är densamma som när jag sa upp prenumerationen för något år sedan.

”Ni skriver för mycket om Sverige”, inledde jag. ”Om jag vill läsa om Sverige så läser jag rikssvenska nätpublikationer. Ibland känns det som att HBL är en stockholmsk lokaltidning. Jag vill läsa om vad som händer i Finland – på svenska. Ja, jag vill så klart läsa även om sånt som händer i världen – inkl. Sverige – men då ur en finländsk synvinkel.

Jag förstår inte varför HBL skriver så mycket om svensk inrikespolitik då ”alla” ändå tar del av denna tragikomiska dokusåpa i de rikssvenska drakarna. Och dessutom har HBL exakt samma vinkel och samma uppfostrande ton och samma agenda, som, låt oss säga, DN, SvD, Exp och AB (*vomerar*). Finland vill jag läsa om. Samt om världen med Finland i centrum. Det är vad jag önskar av HBL.”

HBL tillför helt enkelt inte någonting i sin besatta rapportering om Sverige. Detta är min huvudpoäng här.

Sedan hade jag lite dåligt samvete. Jag kanske gick för hårt fram. Han var ju bara en försäljare.
Men när jag tänker efter… Jag var bestämd men saklig. Jag varken skrek eller svor. Försäljaren kunde nog ta mina åsikter.

Finlandssvenska ord och telefonskräck

Igår umgicks jag med ett glatt gäng finlandssvenskar. De talar så vacker gammaldags svenska; proper och elegant. Allting låter som poesi. De har också sina festliga egna ord och uttryck. Idag hörde jag bl.a:
– tuppen (toaletten)
– roskapåsa (med kort Å) (soppåse)
– dabbig (fånig, misslyckad)
– håsa (kort Å) (stressa)
– råddig (stökig)

Idag – efter ännu en sömnlös natt (mindre än två timmars sömn) – tog jag tag i en massa jobbiga göromål. Jag skrev igår kväll ner alla samtal som jag måste sköta (med min extrema och ologiska telefonskräck); telefonnummer, vilken tid jag ska/kan ringa, vad jag ska säga osv. Det är svårt att förstå för någon som inte lider av nämnda skräck, hur otroligt påfrestande det är att telefonera.
Men eftersom jag var trött och utmattad, och just därför förbannad, så prickade jag av halva min långa lista i ett nafs.
Jag är bäst när jag är arg, ty då får jag saker och ting gjorda.

Näst sista veckan i ”gruppterapin” startade idag och det var en känslomässigt rik, allvarsam men ändå rolig dag.

I morgon är en spännande dag.
Mer om det senare.

En normal jävla bög

Ett av mina största intressen är att lyssna på olika debatter. Jag blir eld och lågor och väldigt ofta riktigt förbannad.

Dagens debatt nummer 1:

Såg en debatt…
Det var alltså en massa amerikanska HBT-människor som diskuterade ingenting och i början presenterade de sig själva. Det var en massa konstigheter som ”queer” och ”non-binary” och man skulle säga ”he” eller ”she” eller ”them” och allt vad det var. 
Jag är så tråkigt konservativ. Sorry för det. Men dessa överliberala tokstollar gör allt så jäkla svårbegripligt och KONSTIGT och ingen kan snart ta hela HBT-grejen på allvar.

Det var uppfriskande när en stor svart karl sa nåt i stil med: ”I’m Billy and I’m from the hoods. I’m a gay man, a Republican and an American”. Så simpelt.

Jag menar. Folk hade just och just lärt sig vad LGBT betyder. Sedan lade man till ett Q. Och sedan ett I och sedan ett A. Och nu… FÖR ATT INKLUDERA SATAN OCH HANS MOSTER så har man lagt till ett plustecken! *vomerar*
LGBTQIA+
För säkerhets skull liksom. Alla ska med!

Hej, jag heter Kim och jag är en normal jävla bög.

I slutet av programmet sa programledaren nåt i stil med: ”Ni är 12 st. LGBTQIA+ -personer här och alla säger ni att ni inte känner er hemma i LGBTQIA+ -världen, hur kommer det sig?”
Jag svarar: JUST DÄRFÖR.

Dagens debatt nummer 2:

Nu såg jag ännu en debatt. Härregu’…
En (svensk så klart) journalist tyckte att det var ”rasistiskt” att någon tyckte att det var ”obehagligt” att skyltarna i matbutiken var på arabiska (gissa en gång vilken vänsterextrem skittidning journalisten representerade).
Jag skulle tycka att det var ”obehagligt” om skyltarna i min lokala matbutik huxflux var på värsta vackra franskan, ty i MITT land talar vi MITT språk. (Eller i detta fall bokstavligt talat mina TVÅ språk.)
Det är väl för fan inte ”rasistiskt” att notera att samhället förändras i takt med den förda migrationspolitiken! Det är heller inte ”rasistiskt” att ogilla dessa förändringar.

Och kan vi inte sluta dra det där förbannade rasistkortet snart? Hur länge ska detta pågå? Så att vi skulle kunna föra en halvintelligent debatt om så bara för en stund.

Flerspråkig AA-helg

Lördag 16 februari

Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.

Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.

Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.

Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.

Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär. 

Söndag 17 februari

Oh, vilken fin dag. 
På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska. 
Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom. 
Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan. 
”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).

Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på. 
Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.

Språk är som sagt viktiga grejer.