Det är MIN låt nu, Hederström!

Döm om vår förvåning när vi slog upp våra ögon i morse och noterade att det hade börjat snöa i Helsingfors. Lite sent; jag hade gärna haft snökaos hela vintern men nu har vi ju vårkänslor och allt.

Helgen har mest varit en tid av väntan – på måndag. Av flera orsaker. Min sista arbetsvecka enligt mitt första kontrakt och därefter har jag annat för mig i två veckor innan jag återvänder till arbetet. Jag vill få denna första etapp avklarad och jag vill komma hem på fredag eftermiddag, kasta upp fötterna på vardagsrumsbordet och (fucking) pusta ut.

Idag städar jag i mitt iTunes-bibliotek. Jag har kanske varit inne på ämnet tidigare men jag testade ju Apple Music i cirka en dag och detta fuckade upp mitt enorma musikbibliotek totalt. En massa låtar fick nya titlar och hamnade på fel album och även albumomslagen byttes ut och ja… Det blev kaos helt enkelt. Detta håller jag på att åtgärda nu. Det här med att iTunes plötsligt automatiskt betygsätter hela album fuckar upp mina spellistor och jag har slitit mitt hår och gör om och rätt manuellt just nu. Skit av Apple helt enkelt. Usch.

Många ”fuck” blev det tydligen. Ursäkta mig så mycket. Men kom inte och fucka upp min viktiga musik!

Igår kväll var det Andra chansen i Melodifestivalen och jag orkar knappt nämna det hela. Skitlåtar mot skitlåtar och tradigt manus och allt känns så trött i MF i år. Medleyna med gamla rävar var tröttsamma även de.
Men en kul grej! När introt till Det börjar verka kärlek banne mej drog igång så kände jag att ”Det där är ju min låt! Vem ska köra min låt!? Lägg av!”
Det var så klart Claes-Göran Hederström som drog sin klassiker men nu är det så att låten har blivit MIN eftersom jag ALLTID kör den när jag är på karaokehak.
Är du på ett karaokeställe och hör introt till låten så vet du med all oändlig säkerhet att det är jag som står på scenen.

Hälsade på en väninna och gullade med hennes hunder (se bild). Jag älskar hundar. Jag älskar hundar. Jag älskar hundar.

gilla och dela:

Festliga kollegor

Äntligen fredag! Detta kändes av någon anledning som en extra lång och oerhört trög arbetsvecka. Kanske till viss del beroende på att jag inte var helt ledig förra helgen – hann inte vila ut och ”landa” ordentligt.

Men veckan gick bra trots allt och jag tänkte på det i morse (igen), att jag är så tacksam över att ha ett jobb som inte ger mig ångest. Samt att jag har bra arbetskamrater. På det sistnämnda området har jag faktiskt alltid haft en väldigt stor tur. Det kanske beror på att jag aldrig har jobbat någonstans där majoriteten har bestått av såna där ”normala” grå, trista människor.

På mitt förra jobb i Stockholm, där jag arbetade i väldigt många år, hade vi en väldigt speciell jargong. Man skulle kunna kalla den vulgär.
I dagens PK-hysteriska samhälle har jag ibland oroat mig för att säga någonting som någon kan ta illa upp av, men jag har insett att det mesta är kosher på mitt nya jobb.
Lite som i någon film där någon säger: ”Du verkar vara en tjej som gillar att ha kul”* osv. Det vill säga att ”du har nog humor”.
Jo, jag har en sån där kollega som jag kommer extra bra överens med. Hon är en riktig karaktär och hon skrattar glatt åt mina (ibland chockerande) uttalandet och utrop.

Jag har nu valt att inte tala på denna blogg om mitt arbete eftersom jag inte vill ”representera” min arbetsgivare då jag vill kunna uttrycka mig på det sätt som passar mig bäst (fritt), men låt oss konstatera att jag har med människor att göra varje dag. Vissa är mer eller mindre krävande och jag ser och hör mycket… Det finns en helt annan värld där ute i förorten som jag nu råkar jobba i. (Jag är oerhört tacksam över att ej bo där.)

Igår skrev jag om Blakes krassliga tillstånd och jag kan meddela att han idag mår mycket bättre. <3

*Ur någon film eller teveserie. Minns nu inte vilken.

gilla och dela:

Pipande hund

Blake just nu.

Alltid är det nåt och just nu är det Blake.
I förrgår pep han till – som av smärta – ett par gånger. Bara helt plötsligt. Han gjorde det en gång för några månader sedan men dagen därpå var allt som vanligt. Men nu har detta hänt tre dagar på raker och nu som har husdjur (eller barn, kan jag tänka mig) vet hur det känns. En blir så orolig.

Dessutom känns han väldigt varm. Det slog mig nyss. Har han feber?

Jag har en väninna som arbetat inom ”djurbranschen” så jag ska fråga henne om råd. Kanske blir det en tur till veterinären.

Jag är så orolig och kan inte tänka på någonting annat.
Min älskade Blake. Han är en så fantastiskt fin och kärleksfull och tillgiven hund.

Han äter (mat) som vanligt och dricker (kanske mer än normalt?) men han är inte sugen på kvällsgodiset. Han vilar mest.
Har du någon idé så lämna gärna en kommentar.

gilla och dela:

Vecka läggs till vecka

Jag har haft två väldigt bra veckor på raken – både på jobbet och.. ehm.. humörvis.
I måndags kallade chefen in mig på kontoret för att ”diskutera min framtid” och det visade sig att hon ville förlänga mitt kontrakt, med ”mer ansvar” och ”något fetare lön” och hela baletten. Det kändes ju toppen att höra!

Som jag nämnde så var det en okänd ung man som skrek bögjävel efter mig (vilket inte hade hänt under de senaste ca 20 åren) och eftersom jag är som jag är så bestämde jag mig för att visa världen hur en bög ser ut. En bög som inte har någonting att dölja. Därav mitt eleganta örhänge.

Den här veckan bara kom och gick. Blake har varit med på jobbet som vanligt, och vaktat i konferensrummet.
Jag har fått premiärtrycka på larmet för att tillkalla väktare. Lite spännande… Det stryker runt en hel del suspekta typer i den stadsdel som jag nu råkar jobba i.

Äntligen fredag och helgen blir lugn. Melodifestivalen är i stort sett det enda på mitt schema. Måste vila!

gilla och dela:

Innehållsrik men sömnlös vecka

Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.

[Bildbevis nedan]

Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.

Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.

Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.

Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.

Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas.
Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)

Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan.
Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.

Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.

Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.

Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)

Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter).
Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”

Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.”
Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt.
Jag tackade för kaffet och gick.

kim da costa
gilla och dela:

Tevetittaren

Blake har fått en ny hobby.
Det började med att vi för några veckor sedan kollade på ett naturprogram om giraffer. Han tyckte att det var väldigt intressant.
Sedan maratonkollade vi ju på Varuhuset och det dök upp en hundvalp i serien – mycket spännande.
Nu ser han att det rör sig på datorskärmen och han är så fruktansvärt nyfiken.

När teven står på så försöker han kolla _bakom_ apparaten för att se om de rörliga figurerna finns där. Och han springer in i badrummet – som finns bakom väggen som datorn står mot – för att leta efter vad det nu än är som rör sig på min skärm.

Man ser hur han med sin lilla hjärna tänker och analyserar. Det här med apparater och skärmar är ju verkligen inga naturliga grejer och de är inte lätta att förstå sig på.

Så jag knäpper ett foto och han ser sig själv och blir eld och lågor. ”Vad är det där för stilig kis?”

Åh, min älskade Blake Carrington da Costa.

gilla och dela:

En rosa urinindränkt trasa

Min hund Blake Carrington är intelligent. Han vet skillnaden mellan olika slags plastprassel. När jag prasslar i köket kan han avgöra om jag öppnar hans påse eller min påse. Hundgodispåsar är av tjockare plast än människors påsar. De prasslar på ett dovare vis. Då kommer han. Prasslas det med tunn plast ligger han kvar där han nu råkar ligga.

Jag tar väl hand om honom. Han ligger i sängen och jag lägger en filt över honom. Det är kallt i lägenheten. Jag lägger en kudde vid sidan om hans lilla huvud. Om han vill kan han vila mot kudden och vill han inte det så fungerar kudden som ett slags skydd mot omvärlden och han känner sig trygg.
Jag pussar på honom och han ler.

Vi är uppe extra tidigt eftersom jag ska iväg på ett viktigt möte. Hinner tvätta ett par maskiner först. Svart och vitt. Jag lägger ner tvätten i två klassiska blå kassar från Ikea.
Jag har en rosa trasa som ska tvättas. Jag lägger den bland vittvätten. Kommer den att färga av sig? Knappast. Den är liten och har tvättats många gånger. Men den lyser där i sin klara rosa färg i ett hav av vitt.
Det är ett täcke jag ska tvätta trasan med. Om den färgar av sig så gör det ingenting eftersom täcket ju ska in i ett påslakan och ingen kommer att se det rosafläckliga täcket.
Men jag kommer att veta.
Jag plockar ut den rosa stackars trasan. Den är urinindränkt efter en olycka. Det var inte min blåsa som svek. Det var Blake som blev stressad då vi fick plötsligt besök.
Varför tvättar jag inte den rosa trasan med de svarta kläderna? Tanken slog mig inte ens.

Tar hissen ner till tvättstugan. Klockan är tre minuter i tio. Någon har tvätt kvar i maskinen och tvättstugan är belamrad. Jag orkar inte protestera.
Jag bokar om och åker upp igen.
Så många tankar om den rosa trasan helt i onödan.
Jag måste inte tvätta idag. Jag kan tvätta i morgon. Om jag lever i morgon. Det är ingenting man kan ta för givet. Aldrig. Särskilt inte efter 35, då varje ny dag är en fet bonus.

Blake ligger inte kvar under filten. Jag virar in honom i min pyjamas. Den doftar av mig och det gillar han ju. Jag är hans trygghet.

Det kanske är det här som är livet.
”Det är dagarna som går, som är livet”, sjunger Carola på albumet Personligt från 1994.
Hon har rätt.
Detta är en av de där dagarna.
Tankarna om en pissindränkt rosa trasa har fyllt morgonen denna dag.
En helt vanlig dag.
En dag i livet.

gilla och dela:

Vill ha en hundlik man

Jag har kommit på att min hund Blake är ganska exakt sådan som jag vill att min näste make ska vara:

Hårig och dominant, men kärleksfull och öm.
Pratar inte för mycket, men är en god lyssnare.
Accepterar min ”underbara” morgonandedräkt.
Gillar de flesta människor men älskar bara mig.
Är mycket lojal och gillar att gosa.
Har en ’posh’ liten mustasch och bruna ögon.
Är beskyddande.
Har en kvick tunga.
Gillar mina matlagningsfärdigheter.
Blir alltid glad av att se mig – även när jag känner mig som en skrutt eller ser ut som en fågelskrämma.
Gillar att ligga ovanpå mig.

gilla och dela:

Äntligen valdag!

Klockan är sex denna söndagsmorgon och här är vi uppe med tuppen. Det är ju nämligen valdag och en vill ju se proper och välkammad ut när en bankar på dörren till vallokalen.

Skoja’ ba’. Så galen är inte ens jag.

Efter toalettsuccé är det gott att somna om.

Uppe med tuppen för att min underbara hund, som blev rumsren först när han var 2,5 år, har lärt sig att väcka mig när han vill uppsöka herrarnas. Upp som en blixt och ut, toalettsuccé och nu kan dagen börja. Denna spännande dag!
Njut den! Äg den!

Senare:

Då har farbror gjort sin viktiga röst hörd. 
Det är smidigare att rösta i Finland än i Sverige då du slipper en massa valsedlar. Du antecknar helt enkelt din kandidats nummer på den lilla lappen. Valhemligheten är således total. (Och inga valsedlar kan mystiskt gå upp i rök.)

gilla och dela:

En lördag i januari

Det var ju en rätt okej dag det här. En är i ett sådant skede i livet (och i en sådan ålder) att när det inte händer så mycket så är det en bra sak.

Överraskningsterapi med den där israelen som jag dejtade för några år sedan.
”Vill du tala om saken?”
”Heh. Jag talar om mig själv i terapin fem timmar om dagen.”
”Men med mig kanske det är annorlunda.”

Och det var det. Han är fin han. Intelligent som få och stilig och snäll. Uppskattas i denna dinga värld full av fulhet och elakingar.

Tog en solskenspromenad. Det var vackert. Gick igenom ett elegant villaområde och alla lyckliga familjer satt där inne i husen och var så j@vla lyckliga. Jag unnar dem det.

Blake hade extrema gaser. Var tvungen att vädra riktigt ordentligt. Han duschade förresten med mig igår. Smidigt att ha en liten hund: bara att naken plocka upp honom i famnen och gå och ställa sig i duschen.

Lagade en enkel men smarrig lunch/middag: kokta äggnudlar med en sörja bestående av burkchampinjoner, en hel röd chili, några vitlöksklyftor, rödlök, grädde, salt och mycket svartpeppar.

Samtalade med ”Zlatan”. Söt var han.

Lämnade så klart en sensuell detalj, som en pil mot härligheten.

Rakade mitt stora ansikte samt pattarna och smorde in mig med brun utan sol-kräm. Den är flera år gammal så vi får väl se hur jag ser ut i morgon.

Hittade mina trådlösa hörlurar och har dem på mig när jag ilar runt här i huset, med uppiggande pop på relativt hög volym. Lite lördagskänsla.

Inte många hemma här idag. Ungtupparna som bor här sitter och spelar framför sina datorer. Hela nätterna och halva dagarna. För mig helt galet. Bara tanken får mig att känna ångest.

En av dem frågade mig hur det går med ”bruden”. 
”Det går bra. Med mannen”, svarade jag.
”Ah. OK. Bra.”
Skönt att de unga inte bryr sig om folks eventuella homoemotionella läggningar. Annat var det som sagt förr. Låt oss inte vrida klockan tillbaka genom import av människor från homofientliga kulturer. Tack på förhand.
Farbror deltog inte i Frigörelseveckan* när det begav sig för att sedan på ålderns höst se att allt arbete går till spillo.

(*Innan vänsterextrema och överkommersialiserade Pride tog över och kappvändare som aldrig gjort nåt för saken började casha in. Inte minst såna där bedrövliga ”kändisar” som aldrig riskerade någonting för den goda sakens skull, som då var så kontroversiell. Usch.)

gilla och dela: