En helt vanlig lördag i september

Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner.
Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.

Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.

Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News.
Musik i bakgrunden: Melanie C.

Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.

Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt.
*Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.

Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött.
Hon är förstående.
Ingen fara.

Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling.
”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.

Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.

Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?

Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor!
Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.

Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i.
Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!

Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.

Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.

Småchattar med en väninna i Stockholm.

Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.

Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv.
Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält.
Snart dags för en promenad igen.

Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem.
Livet är här och nu. Låt oss leva det.

Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med.
Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha.
Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.)
Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om.
Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.

Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.

Tänk om jag dör nu i natt.

Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.

En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?

Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”.
Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!

Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.

Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.

Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.

Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.

Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende.
Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.

Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud).
Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt.
Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)

Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.

Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan.
Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på.
Så jag avslutar detta inlägg här.
Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.

Tack för idag.
En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.

Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.

Goda men sk*tiga nyheter!

Blake har varit risig i kistan i flera dagar och det är fruktansvärt stressande att ha ett sjukt husdjur. Man är så orolig hela tiden. Förmodligen samma känsla som när man har ett sjukt barn.
Nu sov han äntligen en hel natt utan att väcka mig för besök på herrarnas och på morgonens promenad producerade han äntligen en frisk och normal ba*skorv. Aldrig har jag blivit så glad och lättad av att få se nåt så sk*tvackert! ❤️💩

LITE INFORMATION: Jag ska de kommande dagarna göra om bloggen för första gången på länge. Ber om ursäkt för eventuella barnsjukdomar.

Veckoslutet | Viikonloppu

Hej! Idag skriver vi på två språk.

Hei! Tänään kirjoitamme kahdella kielellä. (Hyvin harvoin kirjoitan suomeksi, joten älä valita.)

Den här söndagsmorgonen började som så att jag och Blake strosade bort till en väninna för morgonfika. Genast hade jag famnen full med hundar. Det är så skönt att bo med vänner i närheten; det är inte ofta jag har haft det så här i livet.
Roligt också att Blake kommer överens med väninnans hundar. Chihuahuor är ju kända för att vara en smula ”rasistiska” – de kommer ta mig tusan alltid överens med andra chihuahuor.

Tämä sunnuntaiaamu alkoi siten, että Blaken kanssa piipahdimme ystävän luona aamukahvilla. Heti oli syli täynnä koiria. On kyllä kivaa kun on ystäviä lähellä; ei ole usein minulla ollut tämä tilanne.
Kivaa myös, että koirat tulevat toimeen keskenään. Chihuahuathan ovat hieman ”rasistisia” ja tykkäävät yleensä pelkästään toisista chihuahoista.

Ungdomarna firade vappen på klipporna och lämnade en massa skräp efter sig. MEN! Farbror är inte arg. Bara tacksam över att de inte krossade flaskorna!

Nuoret juhlivat vappua kallioilla ja jättivät kamalasti roskaa. MUTTA! Setä ei ole vihainen. Kiitollinen vaan siitä, etteivät hajoittaneet pullojaan.

De senaste två veckorna har jag och hunden min motionerat väldigt friskt. Äntligen är vädret inbjudande (eller utbjudande) och vi går och går i vår vackra stad och njuter av vyerna.
Tölöviken här.

Viimeiset viikot olemme koirani kanssa lenkkeilty paljon. Vihdoin on houkutteleva ilma ja me kävelemme ja kävelemme ja nautimme upeasta kaupungistamme.
Töölönlahti tässä.

Under den senaste veckan har vi promenerat mycket i Lillhoplax (som jag tycker mycket om) och längs stranden där.
Wikipedia: ”Området är i viss mån en protest mot 1960- och 1970-talens strama, gråa arkitektur. Lillhoplax har byggts enligt postmodernismens principer med pastellfärgade hus och slingrande gator.”

Viime viikon aikana olemme käevelleet paljon Pikku Huopalahdessa (josta pidän kovasti) ja siellä sijaitsevaa rantaa pitkin.
Wikipedia: ”Värikäs alue on jonkinlainen vastaisku 1970-luvun harmaille betonilaatikoille.”

Vem vill bajsa på asfalt?

Jag drar på mig ytterkläderna och det irriterar mig att det ännu inte är sommargarderoben det gäller.
Blake får på sig kopplet och vi kommer snart ut på gatan. Jag är allmänt grinig.
Känner mig trött på det mesta. På corona. På vintern som inte kom. På våren som dröjer. På det plötsliga jävla snöfallet.
Jag snörvlar. Fick i förrgår plötsligt feber; jag vaknade mitt i natten och darrade.
Jag har huvudvärk och känner mig dimmig. Det svider i ögonen.

Solen skiner och det är förvånansvärt mycket folk i rörelse. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen. En massa joggare – så fruktansvärt hurtiga ränner de runt. Att de orkar. Hästsvansar och slappa lemmar vaggar i hysterisk takt.
Gott om hundar. Blake morrar och skäller.

Vi svänger av och passerar snart ambassader och Nya barnsjukhuset som är så färgglatt. Saudiarabiens flagga irriterar mig. Vem fan sätter ett jävla svärd på sin flagga? Men ja ja, med hjälp av svärdet spred ju krigsherren, Den Så Kallade Profeten, sitt sinnessjuka budskap över världen.

Vi fortsätter framåt i ett rasande tempo men plötsligt slår Blake arslet i marken och han gör det inte på trottoaren utan på andra sidan staketet eftersom där finns gräs. Vem vill bajsa på asfalt?

Vi hastar vidare (jo, jag städade efter min hund) och någon har hängt upp ett lakan med ett stort rött hjärta från ett fönster.
Undrar om denna vänlighet som jag upplever att har kommit med Viruset stannar kvar när Viruset är borta? Ett tag kanske.

Det är så vackert i Tölö. Solen kämpar. Man känner att våren inte är långt borta.
Ja, enligt meteorologerna är väl våren redan här men det märks ju inte eftersom det fortfarande ligger lite snö här och där efter morgonens snöfallschock.

Byggnaderna är vackra.
I Tölö bor bara lyckliga människor.
De lever sina harmoniska, härliga liv i de välstädade, minimalistiskt inredda hemmen.
De har sitt på det torra.
De är två. Eller många fler. Men allra minst så är de två.

Vi går och går och till slut gör vi en liten avkrokning från rutten och börjar gå mot väderstrecket som vi kom ifrån.
Vi genar över Mejlans sjukhusområde.
En massa ansiktsmasker. Heter det så? Munmask? Käftmask? En ansiktsmask är väl en skönhetsprodukt?
Inte fan vet jag.

Jag nynnar någonting och någon tittar upp. Sjukhusbyggnaderna är enorma på både höjden och bredden. Så många liv där inne. Vissa på väg att slockna.
Livet är skört.
Livet är nu.
Idag.

Vi går mot röd gubbe och in på gården. Hissen upp och nyckeln i låset.
Jag har fortfarande ont i huvudet men jag är inte lika grinig längre.
Om detta är min sista dag i livet – varför ska jag slösa bort den genom att vara sur?

Det är MIN låt nu, Hederström!

Döm om vår förvåning när vi slog upp våra ögon i morse och noterade att det hade börjat snöa i Helsingfors. Lite sent; jag hade gärna haft snökaos hela vintern men nu har vi ju vårkänslor och allt.

Helgen har mest varit en tid av väntan – på måndag. Av flera orsaker. Min sista arbetsvecka enligt mitt första kontrakt och därefter har jag annat för mig i två veckor innan jag återvänder till arbetet. Jag vill få denna första etapp avklarad och jag vill komma hem på fredag eftermiddag, kasta upp fötterna på vardagsrumsbordet och (fucking) pusta ut.

Idag städar jag i mitt iTunes-bibliotek. Jag har kanske varit inne på ämnet tidigare men jag testade ju Apple Music i cirka en dag och detta fuckade upp mitt enorma musikbibliotek totalt. En massa låtar fick nya titlar och hamnade på fel album och även albumomslagen byttes ut och ja… Det blev kaos helt enkelt. Detta håller jag på att åtgärda nu. Det här med att iTunes plötsligt automatiskt betygsätter hela album fuckar upp mina spellistor och jag har slitit mitt hår och gör om och rätt manuellt just nu. Skit av Apple helt enkelt. Usch.

Många ”fuck” blev det tydligen. Ursäkta mig så mycket. Men kom inte och fucka upp min viktiga musik!

Igår kväll var det Andra chansen i Melodifestivalen och jag orkar knappt nämna det hela. Skitlåtar mot skitlåtar och tradigt manus och allt känns så trött i MF i år. Medleyna med gamla rävar var tröttsamma även de.
Men en kul grej! När introt till Det börjar verka kärlek banne mej drog igång så kände jag att ”Det där är ju min låt! Vem ska köra min låt!? Lägg av!”
Det var så klart Claes-Göran Hederström som drog sin klassiker men nu är det så att låten har blivit MIN eftersom jag ALLTID kör den när jag är på karaokehak.
Är du på ett karaokeställe och hör introt till låten så vet du med all oändlig säkerhet att det är jag som står på scenen.

Hälsade på en väninna och gullade med hennes hunder (se bild). Jag älskar hundar. Jag älskar hundar. Jag älskar hundar.