Vill ha en hundlik man

Jag har kommit på att min hund Blake är ganska exakt sådan som jag vill att min näste make ska vara:

Hårig och dominant, men kärleksfull och öm.
Pratar inte för mycket, men är en god lyssnare.
Accepterar min ”underbara” morgonandedräkt.
Gillar de flesta människor men älskar bara mig.
Är mycket lojal och gillar att gosa.
Har en ’posh’ liten mustasch och bruna ögon.
Är beskyddande.
Har en kvick tunga.
Gillar mina matlagningsfärdigheter.
Blir alltid glad av att se mig – även när jag känner mig som en skrutt eller ser ut som en fågelskrämma.
Gillar att ligga ovanpå mig.

Antika minnen

Nu ska jag ännu en gång chockera ungdomarna.
Vet ni varför vi mogna personer är så bra på att posera, medan ni gör konstiga, tillgjorda miner med ankläppar och hela baletten?
Jo, för att när vi var unga så hade vi varken digitalkameror eller kamera i mobilen (eftersom vi inte hade några bärbara telefoner – det var SÅ coolt när vi så småningom fick sladdlösa ”fasta” telefoner). 
När vi fotograferades så fanns det oftast plats för 36 (vill jag minnas) foton på en rulle. Rullen lämnades sedan in för framkallning. Man fick vänta några dagar innan man fick hämta ut sina fotografier. Så småningom dök det upp ställen som framkallade dem på en timme (coolt!).

Därför vet vi hur man poserar. Vi ville inte slösa bort de där dyra fotografierna på fåniga miner.
Av samma anledning finns det väldigt få nakenbilder på oss. Det hade ju varit lite pinigt om personen som framkallade fotona hade sett dem när vi hämtade ut dem.

Nu vet ni det också. Tiderna förändras – på gott och ont.

Farbror har talat.


Livet är trist nog som det är

Varför skriva en tråkig inköpslista när man kan skriva en festlig?
Gäller allt här i livet: varför göra allting så tråkigt och grått när det kan göras färgglatt och festligt? Är inte vardagen tradig nog så det räcker?
Mina inköpslistor sparas under året och förvandlas till ett konstverk i januari 2020. 
(Idén kom till mig när jag levde med Ryssen och våra inköpslistor var trespråkiga.)

Artig man, kåt dam, fumlig somaliska, tillgjort leende

Det flyttade in en ny ung väluppfostrad man här i kollektivet. Han kom in i vardagsrummet nyss och presenterade sig för alla och tog i hand på ett mycket elegant och artigt vis. 
Blake skällde ut honom. Han är en riktig vakthund. Underskatta aldrig en chihuahua! Är du en främling så får du knacka på och presentera dig och ditt ärende. Verkar du kosher så kanske du blir insläppt. Det är så det fungerar.
Bör gälla även vid landets gränser.

i told my therapist about you

En morgon i Mitt Innehållsrika Liv™️

Kvinnlig bekant ringer. 
”Kim, kan du ringa efter en taxi åt mig? Jag kan inte ringa betalsamtal, så som till en taxiväxel, och jag måste verkligen ta mig till andra sidan stan då jag _måste_ få kn***a! Jag minns inte när jag kn*****e senast.”
Sagt och gjort. Taxin är på väg och nu blir det åka av för damen. På fler sätt än ett.

Mitt i all misär så greppar vi efter halmstrån.
Positiva veckan: 1000 tack till den somaliska kvinnan som hade svårt att använda biljettavläsningssystemet så att buss 550 (aka blatte-expressen) blev så sen att jag hann med den.
1000 tack till alla som inte var på Baggböle apotek så att jag slapp köa och därmed hann med även nästa buss, nummer 67 (aka busslinjen för de lyckade och lyckliga).
1000 tack till blattebusschauffören som när han kliver av sitt pass i Månsas alltid vänder sig om till ”församlingen” och önskar en god fortsatt dag. Och lika många tack till nästa blatte som tar över och likt en dirigent vänder sig mot publiken och säger ’god dag’.
Så… Tusentals tack har jag att dela ut. Mitt i all misär.

sockenbacka hälsostation

Jag stannar upp och ler
Åt allting skönt jag ser
Tar ingenting
Förgivet mer…

…Sjöng någon i mina lurar när jag var på väg till hälsostationen*. 
Yeah right. 
#TillgjortLeende #LivetÄrBullshit 
#AlltidÄrDetNåt

*Vårdcentralen på rikssvenska.

Äntligen besked!

Jag firar att jag _äntligen_ fick veta att på måndag får jag till slut åka iväg till den där herrgården/behandlingshemmet för att få vård ang. panikångestattacker, återkommande depressioner och annat skräp. Och som nybliven hemlös är jag hemma hos en vän och tvättar och alla mina kläder är nedpackade så jag lånar det fräsigaste som finns i min väninnas klädkammare.

Utanför matbutiken stod ett gäng alkisar och en av dem kom emot mig med öppna armar och sa: ”Får jag krama dig? Vore jag lagd åt ’det’ hållet så skulle jag definitivt välja dig.”

Man måste ha lite humor (och bjuda på sig själv) för att orka med detta dåraktiga samhälle.