Alla dessa kalsipper

Det här med underkläder.

Står i ett köpcentrum och iakttar skyltfönstrens annonser som meddelar att ”höstens underkläder är här” och jag undrar hur många olika slags versioner av underkläder en överskattad designer egentligen kan spotta ur sig.

Låt oss ta det här med herrunderkläder exempelvis. Eller ”herrtrosor” som de kallades i Elloskatalogen på 80-talet.
En kalsipp ska vara mjuk men inte sladdrig. Den ska ”fånga upp” apparaturen. Den ska andas och den ska så att säga vara bestämd men även en smula flexibel. Den ska inte skava men ändå hålla ihop den värdefulla härligheten.
Visst, vissa föredrar lite längre ben och andra vill ha sådana där bedrövliga boxershorts som helt saknar den rekommenderade push up-effekten. Valet av material kan variera en aning men alla vet ju att hundra procent bomull är det enda rätta.

Så allting har väl redan gjorts? Det enda som kan vara ”nytt” är nåt slags mönster i tyget men även de flesta mönster har väl vid det här laget tryckts?

Sånt tänker jag på denna oktobertisdag.
Hur ”ny” är säsongens kalsippkollektion egentligen? Är det i själva verket inte så att det endast är den välutvecklade manlige modellen där inuti tyget som är ny för i år?

Lustig bussresa

Lustig bussresa. 
Buss 67 mot Torparbacken. Chauffören (av en händelse mycket hunkig) hälsar överivrigt på oss påstigande. Han har en mycket bra dag. Vi kommer till Torparbacksvägen där flera av oss ska kliva av för byte till 560 mot Malm. 
Chauffören glömmer stanna. ”Jag åker tillbaka”, hojtar han. Vänder om i en rondell och måste åka 2-3 km innan nästa rondell så att han kan vända om än en gång. Han inser sin miss och bara flabbar. (Obs. Stadstrafik!)
Alla andra skrattar också (eftersom chauffören är en hunk – snygga människor kommer undan med vad som helst).
Till slut fick vi kliva av. Vid rätt hållplats. Kändes ett tag som att vara mitt i en film med en kapad buss etc. etc.

Förstår ni min bussfobi och varför jag föredrar metro och spårvagn? En vagn kan inte bara hoppa av spåret och åka nån helt annan rutt. Men det kan en buss. Otäckt!

Jag och mina fobier

Jag och mina fobier… När jag väl lärt mig att på ett avslappnat vis åka spårvagn så sitter jag plötsligt i en jättegammal vagn och funderar på hur jag ska lyckas kliva av. Ser skylten och letar då febrilt efter ”signalknappen”. Kanske är det den där röda lilla knoppen? Sitter på ett konstigt ställe iofs. Vågar jag trycka? Annars åker jag väl runt och runt tills nån annan kliver av eller på. Det är inte alltid lätt att vara jag. Men oftast ganska festligt faktiskt. 

Vill ha en hundlik man

Jag har kommit på att min hund Blake är ganska exakt sådan som jag vill att min näste make ska vara:

Hårig och dominant, men kärleksfull och öm.
Pratar inte för mycket, men är en god lyssnare.
Accepterar min ”underbara” morgonandedräkt.
Gillar de flesta människor men älskar bara mig.
Är mycket lojal och gillar att gosa.
Har en ’posh’ liten mustasch och bruna ögon.
Är beskyddande.
Har en kvick tunga.
Gillar mina matlagningsfärdigheter.
Blir alltid glad av att se mig – även när jag känner mig som en skrutt eller ser ut som en fågelskrämma.
Gillar att ligga ovanpå mig.

Antika minnen

Nu ska jag ännu en gång chockera ungdomarna.
Vet ni varför vi mogna personer är så bra på att posera, medan ni gör konstiga, tillgjorda miner med ankläppar och hela baletten?
Jo, för att när vi var unga så hade vi varken digitalkameror eller kamera i mobilen (eftersom vi inte hade några bärbara telefoner – det var SÅ coolt när vi så småningom fick sladdlösa ”fasta” telefoner). 
När vi fotograferades så fanns det oftast plats för 36 (vill jag minnas) foton på en rulle. Rullen lämnades sedan in för framkallning. Man fick vänta några dagar innan man fick hämta ut sina fotografier. Så småningom dök det upp ställen som framkallade dem på en timme (coolt!).

Därför vet vi hur man poserar. Vi ville inte slösa bort de där dyra fotografierna på fåniga miner.
Av samma anledning finns det väldigt få nakenbilder på oss. Det hade ju varit lite pinigt om personen som framkallade fotona hade sett dem när vi hämtade ut dem.

Nu vet ni det också. Tiderna förändras – på gott och ont.

Farbror har talat.