högtider – Kim da Costa

Yom Kippur

Okej, nu vet jag varför jag är så låg och djup just nu. Yom Kippur (Försoningsdagen) ikväll. Judendomens viktigaste högtid. Jag är ju inte född jude, men efter många års studier en konverterad sådan. Mellan nyåret – Rosh Hashana – och Yom Kippur så reflekterar vi. Jag har väl det omedvetet i blodet. Därav låg och extra snäll.

Jag har varit religiös sedan barnsben, trots en väldigt sekulär uppväxt, men först när jag fann judendomen så kände jag mig hemma i min tro.

När jag var i Jerusalem första gången så föll alla bitar på plats. (Även om jag är mer av en Tel Aviv-person. Ni vet, världens bögigaste stad.)
Energin i Jerusalem är så stark att du blir helt matt.

Jag var gift en gång, med en brasse, som hade hemlig judisk bakgrund, och min bortgångne bror var gift med en polsk judinna, och hennes familj dolde judiskheten. De försvenskade sitt fantastiska polsk-judiska efternamn. Ledsamt.
Brassen ja, vi har ingen kontakt idag, men jag är så glad över att jag tog med mig honom till Israel två gånger. Han fick en helt ny bild av landet och folket. Hjärntvättad som även han var, av Israelfientliga medier.

Så nu vet jag varför jag känner mig låg.

Kom ihåg: du är BRA som du är.

Israel <3 Grekland

Vi firade judiskt nyår – Rosh hashana – för några dagar sedan och jag skrev följande, lite vackert så där, på FB.

Vet ni vad? Min bästis Jenny berättade nyss någonting mycket fint för mig. Kanske bland det vackraste jag hört.
Innan hon lärde känna mig så visste hon ingenting om judendomen. ”Du öppnade en dörr och nu står jag här på tröskeln.”
Vidare: ”Jag kommer aldrig att bli judinna (hon är mer dragen till buddhismen) men du har lärt mig så oerhört mycket om både judendomen och om Israel. Nu förstår jag mer om världen. Du öppnade upp mina sinnen. Och det märks att allt det som du har lärt mig kommer rakt från ditt hjärta.”

Har ni hört?

Jag passade samtidigt på att tacka mina vänner IB och ES som för många herrans år tog mig med på mitt livs första Rosh hashana-firande i Tel Aviv. Vilka minnen ändå… Livet ÄR minnen.

Bästisen Jenny sa också: ”Jag förstår nu även ditt politiska engagemang. Jag förstår varför du har gjort vad du har gjort för Israel, och för någonting som du tror på.” (Läs här exempelvis. Scrolla ner lite.) (Ja, jag hette Milrell på den tiden.)

Just detta har ju alltid varit själva poängen med min aktivism för Israel. Alltså, inte att skriva folk på näsan, utan att presentera fakta och få dem att tänka till.

Dagen därpå skrev jag lite till. Jenny och jag satt och pratade om våra respektive favoritländer. Hon har Grekland och jag har Israel.
Hon upplever samma sak på grekisk mark som jag på israelisk. Man får den där speciella känslan av att vara hemma. Det vibrerar ända från tårna och upp längs kroppen till hjärtat och ända till hjärnan. Och så gråter man kanske en skvätt av tacksamhet också.

När någon som är på väg till Israel för första gången frågar mig vad hen ska göra där så svarar jag alltid: ”bara njut av atmosfären och ANDAS. Andas riktigt djupt och sug i dig allt.”

Din själ på föda. Du känner det i dina blodådror.
När du är på rätt plats.
När du är hemma.

Midsommar och galen ringsignal

Jag fick en ny granne för ett tag sedan och plötsligt hör jag detta flera gånger om dagen: en hund skäller helt hysteriskt och en annan ylar. Det låter alltid exakt likadant så jag har kommit fram till att det måste handla om en ringsignal.

1) Vem har en så irriterande ringsignal?
2) Och på så extremt hög volym?

Mig veterligen är Blake den enda hunden i vårt hus.

Jo, det är ju midsommarafton och du kanske undrar hur en enkel mans midsommarlunch ser ut:

färspotatis, sallad, grekisk yoghurt, mycket dill och persilja, mozzarella- och pestofylld vegetarisk schnitzel.

Mer potatis åt folket! Ljuvligt gott.

Glad nationaldag!

Som sverigefinländare (numera bosatt i Finland) så vill jag idag tacka Födelselandet för en bra start i livet.
Ja, numera är ju Sverige ett enda kaos fullt av lallande får och ängsliga as. Det är sorgligt.
Men Sverige på åttiotalet, när undertecknad växte upp, levde jag i ett paradis.
Tack för det!

Högtiderna bara svischar förbi

Ännu en sån där ojulig jul. Även chanukka passerade mer eller mindre obemärkt. Jag har inte haft lust med någonting.
Inser att jag inte har bloggat på nästan exakt en månad – det mesta har under den senaste tiden handlat om arbetet. Och jag har inte haft ork eller lust att tänka på någonting annat.
Jag var sjuk i en vecka också. Riktigt sjuk. Dock ej covid-19 – jag testade mig en andra gång.

Skönt dock att ha lite jullov. Jag har bara varit hemma med Blake. Vi har slappat och vi har netflixat. Idag träffade vi dock några vänner. Vi var inte närgångna och vi var inte för många… Då och då måste även jag få träffa folk, trots att jag trivs alldeles utmärkt i min ensamhet (dock alltid med min hund!).

Sedan har jag två otroligt slöa datorer helt plötsligt. Macbooken har ju varit halvdöd i flera år men jag brukar ha den i sängen så att jag kan kolla på serier innan jag somnar. iMacen däremot… Att den börjat slöa till sig är ju helt förfärligt. Det tar tio minuter att öppna webbläsaren och ytterligare tio att öppna en sida. Jag har inget tålamod, så jag försöker undvika datorerna och jag håller mig mest till min fantastiska iPhone. Men jag kan inte blogga från den. Det funkar liksom bara inte som det ska.

Det har ändå hänt ganska mycket på sistone. Jag tror att jag får ta och återkomma inom kort. Nyår närmar sig – och därmed även min födelsedag – och hur jag än vrider och vänder på det så blir jag alltid deppig så här i slutet av december.

Jag skriver snart igen. Ville mest bara säga hej. HEJ.